Frågan är om det kommer att hålla. Den nyfödda känslan av säkerhet är skön, men skör. Många är rädda för att våldet ska komma tillbaka. Andra är rädda för att det bara handlar om att våldet byter ansikte – istället för tatuerade maras, gängmedlemmar: hjälmförsedda soldater med mörka glasögon. 

Men för de flesta salvadoraner är Bukele just nu den enda garantin. Det gäller även för dem som kritiserar honom för maktmissbruk och övergrepp och som blivit djupt sårade av hans hånfulla kommentarer om fredsavtalet 1992 som satte punkt för det tolv år långa inbördeskriget.

Och det gäller även för kontinenten i stort där allt fler i allt fler länder ser Bukele som en slags vägvisare.

Det är lite uppseendeväckande att de som borde vara hans naturliga politiska meningsmotståndare, de tidigare gerillaledarna i FMLN och ledarna för högerpartiet Arena, som var de som undertecknade fredsavtalet och vars partier sedan dess turades om vid makten fram till Bukeles makttillträde 2019, är så tysta.

Bukele är ett slags mysterium man helst inte uttalar sig om. Han är en underlig typ som tar selfies i talarstolen i FN:s generalförsamling och som invaderar sociala medier med proffsigt gjorda videos om sina bedrifter och planer. 

Lätt att stötas bort av hans messianism, men svårt att förneka de förändringar han lyckats genomdriva

Han började sin politiska karriär i FMLN, men bildade snart sitt eget parti, helt och hållet som en stödorganisation till honom själv. Det är lätt att stötas bort av hans messianism, men svårt att förneka de förändringar han lyckats genomdriva. Och han tycks, till skillnad mot nästan alla sina föregångare, verkligen ha lyckats erövra monopol på våldet. Något som inte minst gamla gerillaledare vet att uppskatta. 

Det finns också gemensamma historiska minnen hos salvadoranerna av att leva mellan olika krafter som tillämpar våld för att utöva kontroll som gjort att avsaknaden av våld upplevs som en befriande gåva.  

Att Bukele nått dit med hjälp av undantagslagar som ger säkerhetsstyrkorna rätt att arrestera vem som helst om så bara för att han eller hon ser nervös ut, tycks inte spela någon större roll. Det viktiga är att ett vanligt liv på nytt alls blivit möjligt.

Samtidigt, som av bara farten, har praktiskt taget hela det traditionella politiska etablissemanget utplånats. Arena och FMLN, som tidigare dominerade den politiska scenen, får knappt fyra procent i opinionsmätningarna. I parlamentet kommer Bukeles parti, Nuevas Ideas, att få absolut majoritet. I själva verket har Bukele inte bara monopol på våldet, utan total kontroll över hela statsapparaten. Någon maktfördelningen finns inte längre. Oberoende press och kritiker utsätts regelbundet för allehanda attacker. Både nationella och internationella MR-organisationer, inklusive FN, har publicerat rapporter om Bukeles bristande respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter.

Ändå upplevs han som en hjälte.

Inte ens avslöjanden om hemliga förhandlingar med maras ledare har någon större betydelse. Just nu står en av de största marasgruppernas, MS13, viktigaste ledare, Élmer Canales Rivera, alias Crook, inför rätta i New York. Han greps av mexikanska myndigheter i Chiapas, dit han kommit med hjälp av salvadoranska myndigheter som istället för att utlämna honom till USA, släppte honom ur fängelset. Det väntas att Crook ska berätta mycket som Bukele absolut inte vill ska komma ut. 

Storyn om hur Crook, trots långt fängelsestraff och trots USA:s utlämningskrav kunde lämna fängelset med myndigheternas hjälp, publicerades nyligen i El Salvador. En pikant detalj i sammanhanget är att regeringen var beredd att betala en miljon dollar till regionens mäktigaste knarkkartell, den mexikanska Jalisco Nueva Generación, för att med dess hjälp föra Crook tillbaka till El Salvador innan amerikanarna hittade honom. 

Men inte ens det dubbelspelet tycks påverka tilltron till Bukele särskilt mycket. Inte heller det faktum att många av de 70 000 fångar som placerats i hans nybyggda jättefängelser inte har något med maras att göra, tycks göra det.  

Det våld som maras tvingade på salvadoranerna var så skoningslöst att det förvandlade livet till ett fruktlöst lidande. Våldet var en central del också i den stamliknande gemenskap som höll marasgängen samman. Alla som ville bli medlemmar var tvungna att genomgå våldsamma initiationsriter – att ta emot stryk utan att försvara sig, att låta sig våldtas av rader av män. Våld som skapade en intensiv gemenskap inåt och total respektlöshet utåt. Att ha blivit befriad från det våldet betyder mer än alla betänkligheter om Bukele. Känslan av att på nytt ha fått livet tillbaka har fött en ny tro på framtiden som gett livet en vidare mening än att bara överleva till imorgon. 

Det är den enkla förklaringen till Bukeles unika popularitet. Och samtidigt en lite tragisk illustration av hur lätt vi blundar bara något blir gjort.

Men Bukeles plan att göra El Salvador till, som han säger, det coolaste landet på jorden (själv kallar han sig världens coolaste president alternativt diktator) har ett andra ben, nämligen införandet av Bitcoin som officiell valuta. Hans stora projekt är att bygga en Bitcoin City vid vulkanen Conchagua i de södra delarna av landet som ska förse den nya staden med el. Den i sin tur ska förvandla El Salvador till ett internationellt finansiellt centrum. Pyttelandet som Gabriela Mistral kallade “Amerikas tummeliten”, ska bli världens coolaste land.

Bukele omges av grupper av internationella Bitcoinnördar som hejar på honom.

Bukele omges av grupper av internationella Bitcoinnördar som hejar på honom. En del mer formella ekonomiska analytiker menar också att det var en smart satsning att göra bitcoin till officiell valuta. Andra menar att det är ett spel för gallerierna som kommer att misslyckas. Inte ens tio procent av alla ekonomiska transaktioner i El Salvador genomförs med Bitcoin.

El Salvador fortsätter att vara ett fattigt och extremt ojämlikt land. De flesta invånare har inte tillgång till vare sig internet eller mobiltelefoner och vet över huvud taget inte vad Bitcoin är. Men Bukele vet att också röra sig i den verkligheten. Några veckor innan valet organiserade han ett speciellt program för bistå behövande med livsmedel. Dels i form av säckar med ris som donerats av Kina. Men också livsmedelslådor av den typ som kallas Clap i Venezuela och i många avseenden har blivit en prekär ersättning för en dräglig lön. En paternalism i syfte att skapa lojalitet, alls inget unikt i Latinamerika. Men tillfälliga gåvor av det slaget motsvarar knappast de förväntningar på reella ekonomiska förbättringar som Bukele utlovade när han proklamerade Bitcoin som officiell valuta.

Förmodligen är det här Bukeles stora prövning finns. De flesta av El Salvadors historiska konflikter såväl inbördeskriget som maraskriget är till stor del produkter av djupa sociala och ekonomiska orättvisor. Och om de lever kvar oförändrade, även sedan maras neutraliserats, kan det växa fram ett bredare missnöje som på nytt leder till protester och motstånd. 

Och hur Bukele kommer använda sitt våldsmonopol då, blir en avgörande fråga. Både för honom själv. Och för El Salvador.