”Hade det funnits en OS-gren i nöjdhet hade medaljerna hängt tungt kring Kristersson hals”, säger Magdalena Andersson sötsurt. I debatten går hon in för att visa att den där nöjdheten är oförtjänt. Arbetslösheten rusar, var fjärde ung människa är arbetslös, konkurserna är fler än under pandemin  fler hamnar hos Kronofogden, energipriserna är fortsatt höga och bostadsbyggandet har tvärbromsat. Magdalena Andersson frågar Ulf Kristersson varför han prioriterar skattesänkningar för de rika istället för att ta tag i de här problemen och får svaret: “Till skillnad från den regering som föregick vår, så går våra budgetar igenom riksdagen.”

Det är Kristerssons trumfkort och det är det här det handlar om när partiledaren möts i sin första debatt för året. Vilka ska regera ihop efter näta val? S, V, MP och C:s partiledare säger alla att Sverige behöver ett regeringsskifte. Men de kan inte svara på hur alternativet ska se ut. Ulf Kristersson spinner vidare på hur vänsteralternativet inte kan enas om nästan någonting. Inte om att minska asylinvandringen, inte om att begränsa kvotflyktingar, inte om anonyma vittnen, inte om vistelseförbud för gängkriminella, inte om skatterna och inte om Sveriges säkerhetspolitik. 

Magdalena Andersson säger ingenting för att motbevisa Kristersson. Men hon delar generöst artigheter och komplimanger med centerledaren. Muharrem Demirok smickrar S-ledaren för hennes förmåga att se verkligheten för vad den är, för att få henne att gå med på C:s krav om en försvarsbudget på minst tre procent av BNP. Och Magdalena Andersson svarar med att berätta hur mycket hon uppskattar det stora ansvar som C alltid har tagit för Sveriges säkerhetspolitik. 

Hon försöker också skjuta in en kil i Kristerssons regeringsunderlag genom att gå hårt åt Jimmie Åkessons (SD) prioriteringar under januari, årets tuffaste månad. När den ensamstående undersköterskan med två barn och bostadsbidrag får 700 kronor mindre i månaden får Åkesson och andra höginkomsttagare över 3000 kronor mer i skattesänkning. 

Nooshi Dadgostar (V) får dock inga komplimanger av Magdalena Andersson, trots att hon ofta låter som kopia av S-ledaren i debatten. Hon pekar också på de kämpande barnfamiljerna, på arbetslösheten, på konkurserna men släpps inte in i värmen. Till sist vädjar hon, inför kammaren och åskådarna, om att Muharrem Demirok ska ta hennes utsträckta hand. ”Vi behöver ge och ta och kompromissa, för att vi faktiskt tillsammans ska kunna förändra Sverige. Min dörr står hela tiden öppen.”

Dadgostar: Demirok klarar inte att sitta i samma rum med mig

Men Muharrem Demirok, hårt pressad av delar av sitt eget parti, vill eller vågar inte ta den. Han säger istället att svensk politik inte är en fotbollsmatch med bara två lag. Och han klumpar ihop V med SD och säger att de båda fått orimligt stort inflytande. 

Frågan är om väljarna håller med Demirok om att politiken inte är en fotbollsmatch. Hur ska man veta vilka spelare man ska våga satsa på om man inte vet vad de går för. Vad betyder en ny riktning för Sverige? Det är nu det avgörs och temperaturen har precis stigit, både på plan och på läktaren.