Det är inte första gången Llaitul sitter i fängelse och det är inte första gången han hungerstrejkar. Förra gången, för två år sedan, fick han stort stöd både på gatan och av flera parlamentariker. Ett par ministrar i den nuvarande regeringen inledde till och med en sympatihungerstrejk.

Héctor Llaitul var en martyr.

Den här gången är det annorlunda.

Ingen bred solidaritetsrörelse och bara pliktskyldiga stöduttalanden.

***

Det har dels att göra med att även om Llaitul är den mest kända mapucheledaren, så representerar hans grupp CAM bara en mycket liten minoritet av de 1,8 miljoner mapuches som finns i Chile, varav 70 procent bor i städerna och de allra flesta i Santiago.

För grova brott för att kunna neutraliseras av begreppet politiskt.

Men framför allt har det att göra med att allt fler frågar sig om Llaitul längre är att betrakta som en politisk fånge, som alltid tidigare när han fängslats. De brott både han själv och hans söner anklagas för är, menar allt fler, för grova för att kunna neutraliseras av begreppet politiskt.

Men det fanns en logik för att det var så. De stora skogsbolagen som etablerades efter kuppen 1973 ansågs ha lurat till sig mapuches mark med förrädiska metoder. Att ockupera den marken och beslagta timret beskrevs som ett återerövrande. Strävan att bita sig fast och ta kontroll över territoriet och därifrån utvidga ockupationen till nya områden brukade Héctor Llaitul beskriva som “en tillämpning av nationell befrielse”. De ganska våldsamma metoderna som att bränna lastbilar och skogsavverkningsutrustning, attackera skogsarbetarbaracker, till och med bränna kyrkor och hus som ansågs tillhöra förrädare och fiender, accepterades, om än kanske motvilligt, som legitima kampmetoder. 

De offer som kampen krävde för återupprättandet av Wallmapu, det land där mapuches levt söder om floden BioBio, sågs som en direkt följd av det våld som mapuches utsatts för alltsen chilenska trupper korsade BioBio i mitten av 1800-talet i vad som kallades “pacificeringen av Araukania”, men som innebar att mapuches drevs in i reducciones – reservat – och att all jord därutanför togs över av den chilenska staten som senare delade ut mycket av den till ditlockade europeiska invandrare. 

Att kämpa för Wallmapus återupprättande var en politisk kamp och straffades man för den var man politisk fånge. Logiskt och självklart. 

Men i takt med att de mest militanta mapuchegruppernas aktioner blivit mer våldsamma och även kostat oskyldigas liv, har den logiken börjat ifrågasättas.. 

***

Att Hector Llaitul publicerat selfies där han utmanande och arrogant poserar med sin vapenarsenal, som han förklarat betalats med de pengar man fått in på det stulna timret, har skrämt mer än att väcka sympati och beundran. Att andra militanta mapuchegrupper – WAM, RMM och RML – också visar upp sig i sociala medier som militära organisationer med vapen och uniformer har inte bara ökat oron, utan väckt frågor om vilket program de egentligen står för.

Motsättningen aktualiserades nyligen när tre karabinjärer, strax efter domen mot Llaitul, dödades med ovanligt brutala metoder i ett område där militanta väpnade mapuchegrupper agerar. Polisutredningen pekar mot en av de väpnade mapuchegrupperna. Men i området finns också beväpnade vaktstyrkor som arbetar för de stora skogsbolagen, maffior som köper illegalt avverkad timmer och andra kriminella grupper som sysslar med droghandel och bilstölder. 

En besvärande komplikation är att gränserna mellan de olika grupperna är obehagligt porös, vilket ofta ursäktas med att ändamålet helgar medlen. En devis som alltid använts av messianska grupper utefter hela den politiska skalan. Och som för både Héctor Llaituls CAM och de andra väpnade mapuchegrupperna är närmast självklar.

Deras historia liknar den som många gerillagrupper i Latinamerika gått igenom. 

Med få undantag är de väpnade mapuchegrupperna initierade av unga mapuches som studerat på universiteten och som utifrån kommit till mapuchebyarna för att förankra sitt budskap. Deras historia liknar den som många gerillagrupper i Latinamerika gått igenom. Som ett upplyst avantgarde i leninistisk anda. Eller kanske snarare som ett foco av det slag Che Guevara strävade efter, men misslyckades, att skapa först i Kongo och sedan i Bolivia. 

En hänförd upplevelse av att vara utvald som kunde ingjuta mod och offervilja, men som också bäddade för ett blindseende som utestängde världen därutanför och som därför, ofta, rymde fröet till sitt eget nederlag. 

***

De militanta mapuchegrupperna gör anspråk på att tala i hela mapuchefolkets namn. Men mapucheindianerna är en heterogen grupp som aldrig, inte heller före Chiles erövring av Wallmapu, haft något centralt ledarskap eller någon enhetlig organisation. Wallmapu bestod av många “riken” med sina egna “hövdingar”. En rik och komplex historia som länge varit okänd för de flesta, men som på senare tid berättas i allt fler och alltmer lättillgängliga former: böcker, filmer, musik. 

Heterogeniteten idag uttrycks i att de flesta mapucheorganisationer på olika sätt deltar i institutionellt arbete bland annat inom den statliga indianorganisationen Conadi. De flesta är också öppna för dialog med regeringen via den “kommission för fred och försoning”, som president Gabriel Boric lanserade för några månader sedan. 

De väpnade mapuchegrupperna har inte heller monopol på kampen för autonomi och självstyre. Men andra grupper menar att för att förverkliga autonomin måste ett slags plattform skapas där alla olika tendenser som faktiskt finns inom mapuchevärlden får plats – från höger till vänster, från frikyrkomedlemmar till ateister, från guerilleros till pacifister. En utgångspunkt som baseras på den karta över hur dagens mapuches bor och lever. Deras föreställning av autonomi påminner om något som mer liknar de nordiska sametingen än en idealiserad föreställning om hur det en gång var.

Att dessutom en majoritet i mapuches traditionella områden röstar på högerpartierna, samtidigt som de radikala mapucheorganisationerna förklarat krig mot kapitalismen, visar ytterligare på hur komplex situationen är. De som röstar höger har till på köpet bara blivit fler sedan CAM, under Héctor Laituls ledning för snart 25 år sedan brände upp 19 långtradare i Lumuco, den aktion som blev inledningen till den typ av kamp som väpnade mapucheorganisationerna har fört sedan dess. Och som gjort att Héctor Llaitul inte längre självklart betraktas som en politiskfånge.