När Pedro Castillo valdes till president var det som om det bortglömda, fattiga och rurala Peru äntligen fick tillgång till maktens palats. Och när Castillo talade om att använda landets stora rikedomar för att lyfta folket ur fattigdom så var det många som kände ett ny hoppfullhet. Nästan som en revolution - lantskoleläraren Pedro Castillo var som ”en av oss”.
Men de ett och halvt år som Pedro Castillo hann vara president liknar mer en utdragen harakiri än någon revolution. Det började med att han, ungefär samtidigt som han tog av sig sin stora bredbrättade hatt som han burit under valrörelsen, bröt med Peru libre, det marxistiska parti på vars valsedel han segrade. Det fortsatte med ett halvdussin regeringsombildningar, över 50 ministerbyten och ständiga anklagelser om korruption och nepotism.
De flesta problemen orsakades av Pedro Castillo själv. Men oppositionen gjorde också allt för att göra livet surt för honom. Två gånger försökte kongressen få honom avsatt. I onsdags skulle den rösta en tredje gång i samma syfte, men Pedro Castillo förekom den genom att helt enkelt upplösa kongressen. Kanske tänkte han på Alberto Fujimori som 1992 gjorde samma sak och då i praktiken förvandlade sig till envåldshärskare. Men Fujimori hade stöd av militären. Det hade inte Pedro Castillo. Han hade inte stöd av någon. Till och med hans gamla parti Peru libre anklagade honom för kuppförsök och kongressen brydde sig inte om att den upplösts och röstade med förkrossande majoritet för att avsätta honom. Senare på dagen svor Pedro Castillos vicepresident Dina Boluarte, långvarig medlem i Peru libre, eden som Perus nya president.
Samtidigt packade Pedro Castillo och hans familj sina väskor och lämnade presidentpalatset Casa de Pizarro i syfte att söka asyl på Mexikos ambassad. Men deras svarta stadsjeep stoppades på vägen av en poliskontroll och fördes istället till polishögkvarteret i Lima. Bilder därifrån visar Pedro Castillo i en lädersoffa bläddrandes i den politiska veckotidningen Caretas. Bilderna speglar inget förtryck, ingen rädsla, inte ens ilska, bara stor sorg.
Sex presidenter på sex år
Pedro Castillo var en dröm som gick i kras. Ett offer för maktens korrumperande lockelser.
Men Pedro Castillos fall kom inte som någon överraskning. Hela hans tid som president var som förberedelse. Det var bara en fråga om tid och tillfälle när han skulle falla. Men hans öde passar också väl in i det politiska kaos som rått i Peru de senaste åren. De flesta presidenter sedan 1990-talet har åtalats för korruption, många har suttit i fängelse eller husarrest, en – Alan Garcia – tog livet av sig när han skulle gripas och en annan, Alejandro Toledo, sitter i USA och väntar på att utvisas till Peru. De närmaste åren innan Pedro Castillo valdes hade Peru sex olika presidenter på lika många år.
Dina Boluarte är Perus första kvinnliga president. Hennes stora utmaning är att bryta det destruktiva mönstret och skapa någorlunda politisk stabilitet.
En liten tröst i sammanhanget är att upplösningen av Castillos ”autokupp” visar att institutionerna fungerar. En annan är att Perus ekonomi visar upp en överraskande soliditet med kontinuerlig tillväxt – som om den rörde sig i en helt annan dimension som inte påverkas av det politiska kaoset.
