I och med att countryn inte analyserats ordentligt vet vi bara att countryn ofta avfärdas som vit musik – för och av vita människor. Men varför anses countryn vara vit musik? 

Började som en blandning

Det enklaste och empiriskt tydliga svaret på frågan finns i countryns historia. Det finns omfattande forskning som visar hur countryn som musikpraktik från början var en blandning av musikstilar och instrument. Från andra halvan av 1800-talet framfördes och utvecklades musiken av vita immigranter från Europa tillsammans med folk från den amerikanska ursprungsbefolkningen och svarta slavar, alla med sina musikaliska traditioner. Två av countryns mest signifikanta instrument – banjon och steel guitaren – är inga amerikanska uppfinningar och det finns både anekdotiska illustrationer och faktiskt empirisk forskning som visar hur det var svarta slavar som lärde de vita immigranterna att bemästra banjon. I sin begynnelse var alltså countrymusiken (som inte kallades countrymusik då) en distinkt musikalisk praktik som ännu inte var vit i sitt kulturella uttryck.

Under tidigt 1900-tal skedde ett antal formativa moment som kom att organisera genren på ett sätt som genom ett slags streckad linje tar oss ända fram till 2024 års kommentarsfält på Instagram om att Beyoncé inte är äkta country. Den musik som spelats småskaligt i grupper av människor med blandat ursprung runt om i USA började runt 1920 att spelas in för kommersiell försäljning i större skala. Skivbolagen upptäckte att musiken sålde betydligt bättre än förväntat och man började därför mer medvetet paketera musiken som specifikt riktat till grupper av konsumenter. Man skilde på ”hillbilly music” som musik för vita lyssnare och framförd av vita musiker och ”race music” som musik för svarta konsumenter och framförd av svarta musiker. 

Myten om den äkta countryn

Skivbolagens uppdelning av genren ska sättas en bredare samhällelig kontext, ett Jim Crow-USA där rasism var en del av samhällets politiska och praktiska organisering. Att dela upp genren i en svart och en vit del låg så att säga i tiden. Men att peka på genrens uppdelning mellan svarta och vita under countryns tidiga historia är en för enkel förklaring till varför genren anses vara vit i sitt uttryck. Ras, precis som genus, är något som görs, som produceras och reproduceras på olika sätt och med olika uttryck och stor del av countryns vithetsnormer har att göra med genrens essentialistiska inställning till äkthet. 

I ”Creating Country Music. Fabricating Authenticity” (1996) kartlägger sociologen Richard Peterson hur genren på bara 30 år, mellan 1920-talet till 1950-talet, institutionaliserades i vad som ansågs vara ”autentisk” country. Genren hade vid det laget bytt namn till country music istället för hillbilly music och också tillskrivits en specifik geografisk hemvist: de amerikanska sydstaterna. I denna vad Peterson kallar ”fabricerade” autenticitet finns inte de svarta musikerna längre med utan country saluförs som musik för en vit, amerikansk publik på landet. Äkta country har alltså över tid kommit att associerats med vita människor och vit kultur. 

Landsbygden är inte för alla

”Why does country music sound white?” frågade Geoff Mann (2008) och svarade att det ligger i countryns nostalgiska natur, ett slags oskyldigt tillbakatittande mot landet USA (ibland geografiskt definierat, ibland som metafor), en ”past-ness” och försköning av den amerikanska historien. Det är en berättelse om det ”äkta” USA, så som det var under en (opreciserad) tid då allt var bättre, enklare och vackrare. Att förstå och höra den amerikanska historien som mytiskt vacker är, menar Mann, uttryck för ett vitt perspektiv. 

Det lantliga i countryn har också en mer komplicerad historia än att det är musik från landsbygden. Landsbygden handlar ofta inte om det faktiska landet utan drömmen om en lugnare, lättare och mer naturligt liv (nostalgin igen). I ”Natural Acts. Gender, Race and Rusticity in Country Music” (2009) argumenterar Pamela Fox för att lantlighet (rusticity) är ett slags identitet som skapas sammanvävt med idéer om ras och klass. Även detta har med autenticitet att göra: det lantliga framställs som något äkta, som något (av naturen) givet och därför opolitiskt – något som är naturligt går inte att ifrågasätta. Fox naturaliseringsanalys av autenticiteten är andra sidan myntet av idéerna om autenticitet som fabricerad idé. En naturalisering av idéer om landsbygden blir ett sätt att konstruera en vit berättelse där svarta musiker och lyssnare inte ges en plats. En sådan närvaro bryter mot countryns ”naturliga” narrativ och berättelse om den amerikanska historien. 

Vit frihet och kungadynastier

Autenticitetsidealet är centralt i countryn som är en genre där man vurmar om sin egen historia. Ett nästintill obligatoriskt inslag i sådana genreinterna berättelser är att återgå till countryns första kungadynasti, the Carter Family. Familjen Carter har fått symbolisera allt det som countryn står för: familjen som kärnpunkt, landsbygdens motstånd gentemot institutionerna genom det småskaligt, autodidakta musicerandet och det rituella i att låta kunskap läras ut över generationer. ”Will the circle be unbroken” blev en av Carter familjens mest kända stycken, en hymn som ställer frågor kring död och förnyelse. Denna cirkel har sedan fått en bredare metaforisk betydelse för genren, förflyttats från hymnen och landat på en fysisk plats i Nashville, mitt i genrens egen kyrka, the Grand Ole Opry. I centrum på scenen finns en cirkel i vilken en mikrofon står. Den som går in i denna cirkel och tillåts spela här, genomgår ett slags ritual och blir dubbad till en riktig countryartist. 

Titeln ”Cowboy Carter” anspelar givetvis på Beyoncés efternamn men Carter i titeln kan också förstås som ett sätt att pocka på berättelserna om slutna cirklar och utebliven förnyelse. Vi ska syna historien och se vad som saknas. 

Också skivans andra titelord, ”Cowboy”, kan analyseras utifrån idéer om ras. Cowboyen sätts ofta synonymt med en vit man men från början bestod det vi nu kallar cowboys av en blandning av svarta, vita och ursprungsbefolkning, människor som skötte boskapen. Att kalla dem för cowboys var i sig ett rasistiskt uttryck där ”boy” använts nedlåtande mot svarta (cow-boys). Över tid och framför allt genom olika kommersiella filmatiseringar har cowboyen och vilda västern kommit att bli en symbol för den vita mannens frihet. Cowboyidentiteten började kopplas till countryn genom fenomenet the Singing Cowboy, detta under en period när de kommersiella krafterna bakom countrymusiken sökte tvätta bort den fördummade hillbillystämpeln och istället knyta upp musiken mot ideal om självständighet, frihet och vilda västern. Countryn syddes på så sätt in i the Frontier thesis, det historiker kallar idén om att det allra mest amerikanska i den amerikanska kulturen: den expansiva friheten. Detta är, vet vi, en vit frihet. 

 Bortprioriterade av skivbolagen 

Ras och vithetsnormer inom countryn är alltså nära förknippat med idéer om äkthet och autenticitet. Det går att förstå ras och country på olika abstraktionsnivåer och det går att lägga förklaringsvikt vid olika aspekter, men det gemensamma resultatet är ändå att vithetsnormen får praktiska och ekonomiska konsekvenser. 

Det blir helt enkelt väldigt svårt att göra kommersiell mainstreamcountry som svart. 

I boken ”Black Country. Listening for revolutions” gör Francesca T Royster en exposé över svarta musikers fundamentala men marginaliserade del av countryn och visar hur argumenten om att svarta musiker inte är riktig country gör att svarta countrymusiker inte blir nominerade till priser, inte får radiotid och därför inte säljer, blir utfasade från listorna och bortprioriterade av skivbolagen med argumenten att det inte är riktig country. Det blir helt enkelt väldigt svårt att göra kommersiell mainstreamcountry som svart. 

Som vit countrylyssnare tog det mig lång tid att se och koda av countryns rasifierande mekanismer. Royster uppmanar oss att lyssna efter den svarta countryn och att på så sätt lyssna efter revolutionen. Det krävs en aktivt ifrågasättande av den förgivettagna berättelsen för att få tag i det som Royster efterlyser. I varje dokumentär om countrymusik där vi får lära oss Dolly Partons hem i Sevierville, om Tammy Wynettes stökiga relation med George Jones och om Hank Williams och Johnny Cashs plågade maskuliniteter, lär vi oss inte om historien där svarta musiker och lyssnare tar plats. Den är marginaliserad till icke-existens. 

Ifrågasätter historia och ideal

Country är inte vit musik för vita människor men country ”has always been a multiracial enterprise in a racialized society”, som Olivia Carter Mather (2017) sammanfattade så kärnfullt. Det sker mycket inom genren nu där allt fler artister börjar ifrågasätta countryns historia och ideal som naturligt givna. Det är genom att förstå countryns specifika historia som vi kan börja syna argumenten om varför någon anses vara ”äkta” country, på vilka antaganden sådana idéer bygger och vad de reproducerar. Och det spelar roll, därför att genom ett bredare samhälleligt perspektiv förstår vi countryn och genom countryn förstår vi samhället. 

Ingrid Gustafsson Nordin
Fil.dr och organisationsforskare. Hon studerar bland annat organiseringen av en alternativ countryscen i Arkansas, USA, samt driver sedan 2023 en studiecirkel om country vid Hägerstensåsens Medborgarhus i Stockholm.