I skrivande stund är det oklart var Bashar al-Assad befinner sig. Om han gömmer sig på en militärbas, om han flugits till Moskva, eller om hans plan skjutits ned och han är död. Men bilder från Hama, Homs, Damaskus och andra platser har visat hur syrier dansar av glädje och river ner diktatorstatyer. Äntligen befriade från mer än 50 års förtryck av far och son Assad, Hafez och Bashar, och mer än 70 års förtryck av Baathpartiet.
Andra bilder har visat de fruktansvärda förhållandena i regimens fängelser, när dörrarna har öppnats och alla möjliga slags fångar fått lämna sina celler. Två sådana syriska regimfängelser satt jag själv inspärrad i för tio år sedan, och önskade då innerligt att de skulle rivas ned.
Assads fall innebär också att Iran mister en lång och trogen allierad.
På två sätt är Assads fall att jämföra med Berlinmurens fall 1989. Det här är en händelse som kommit extremt oväntat, sett till att Baathstaten sett ut att vara stark. Man har förfogat över en stående armé, haft en väloljad underrättelseapparat, avskräckande tortyrkammare och en poliskår van vid att använda dödligt våld.
Det här påverkar också den politiska maktbalansen i en större region. Ryssland har haft en betydelsefull, sovjetiskbyggd flottbas i kuststaden Tartus ända sedan 1971. 2015 öppnades också en flygbas i Hmeimim, varifrån man understött Assads attacker mot olika rebellkontrollerade områden. Nu tycks Ryssland ha evakuerat all personal. Därmed har man mist sina enda två militära baser vid Medelhavskusten, vilket är ett allvarligt slag mot Kremls geopolitiska fäste i regionen.
Assads fall innebär också att Iran mister en lång och trogen allierad. Regimen i Teheran har dessutom använt Syrien som en inkörsport till libanesiska Hizbollah, som en del av kampen mot Israel. Maktskiftet i Syrien försvagar den shiadominerade axeln i Mellanöstern.
Summa summarum är det en geopolitisk revolution.
Men en stor skillnad från Berlin 1989 är att utsikterna för demokrati och fred i Syrien är mycket mindre. De militanta islamistgrupper som nu tar makten från Assad, med mäktiga Hayat Tahrir al-Sham eller HTS i spetsen, har gjort sig kända för en lång rad människorättsbrott. HTS utgjorde tidigare al-Qaidas syriska gren. Syriens sekulära invånare, kristna och andra minoritetsgrupper – inte minst alawiterna, den grupp familjen Assad kommer från – lär undra hur pass radikala de nya makthavarna är.
Kommer HTS hålla de löften man utfärdat i dagarna, där man presenterat sig som en moderat kraft som inte kommer utgöra något hot mot andra syrier, oberoende av tro och värderingar? Eller kommer det gå som i Afghanistan, där talibanerna gav liknande löften, som man sedan brutit mot?
Har vi otur kommer Syrien nu gå in i en ny fas av kriget där islamisterna ställs mot kurderna.
Frågan är också vad för fortsatta konflikter vi kan vänta oss. Assads fall innebär att det nu kvarstår två huvudsakliga aktörer på den syriska marken, som kontrollerar varsitt stora territorium: islamisterna och det kurdiska självstyret. HTS är en relativt självständig organisation, men har viktiga band till Turkiet. HTS är också allierade med diverse mindre jihadistgrupper som helt och hållet kontrolleras av Turkiet, som dessutom ockuperar två områden i norra Syrien.
Turkiet har i tio års tid velat utsläcka det syriskkurdiska självstyret, som man ser som ett geopolitiskt hot. Ankara har redan tidigare använt syriska legosoldater och gett fri passage för islamistiska rebeller för att attackera kurderna.
Har vi otur kommer Syrien nu gå in i en ny fas av kriget där islamisterna ställs mot kurderna. Västvärlden valde kurdernas sida i kriget mot Islamiska staten för 10 år sedan, men hur kommer det stödet manifesteras nu?
Risken finns förstås också att fler aktörer dyker upp på slagfältet. Lojalister till Baathpartiet kan komma att påbörja en underjordisk väpnad kamp, precis som i Irak efter den amerikanska invasionen där 2003. Libanesiska Hizbollah och Iranstödda shiamiliser i Irak kan komma att gå in i landet, sett till dess geografiska betydelse. Kanske överväger också Israels regering ett utökat engagemang i Syrien, eftersom man ser ett islamiststyre i Damaskus som en ännu värre fiende än Assad var.
Helt utan förvarning har Syrien på nytt hamnat på löpsedlarna i världens medier. Det är något vi kommer behöva vänja oss vid att se också framöver.
