Ibland tar det 40 år för att begripa vad det är man egentligen varit med om.
Så är det för mig med El Mozote, en liten by i Morazanprovinsen i El Salvador. Där dödades under två dagar i december 1981 närmare ettusen människor, varav hälften var barn under tolv år. Det var den mest omfattande och grymma massakern under det salvadoranska inbördeskriget. Jag och fotografen Ulf Aneer var de första journalister som kom dit. Det var på nyårsdagen 1982.
I minnet: Andfådd ångest mellan brända hus. Förkolnade lik, skelettdelar, dödskallar. Likstank, surrande flugor, desperation att komma därifrån.
Några dagar senare, efter långa nattliga vandringar, blev vi hämtade av en Toyota Landcruiser på en jordväg i Honduras för vidare färd till Tegucigalpa.
Jag tog över ratten
Kamraten som hämtade oss var en så osäker bilförare att jag tog över ratten. Ulf Aneer skrev i sin dagbok att jag körde som en galning med fyrhjulssladdar i kurvorna. Han var på gränsen till skräckslagen, men ursäktade min vansinneskörning med att vi var rädda för att bensinen skulle ta slut.
Jag tror att det handlade om en annan slags rädsla – panik inför oförmågan att begripa vad vi varit med om.
Vi kom till Tegucigalpa vid femtiden på morgonen. Trots att jag var utmattad kunde jag inte somna. Hjärtat bankade så hårt och liklukten kom som stötar i näsa och svalj.
Det var det vi bar med oss från El Mozote. Något vi inte kunde ta på. Något som fanns i luften som ett tyst eko av vad som hänt. Och som fastnat i oss.
”Något fruktansvärt hade skett”
Sen fem år tillbaka pågår en rättegång om massakern i El Mozote i provinshuvudstaden San Francisco Gotera. Långsamt, tålmodigt och trots de anklagades tystnad och deras advokaters obstruktioner håller sanningen på att ta form.
Den enda överlevande Rufina Amaya, som vi intervjuat i gerillans läger innan vi gick till El Mozote och vars berättelse inte gick att förstå med förståndet i behåll, har dött, men hennes vittnesmål finns inspelat på band. Under åren har också andra överlevande trätt fram – människor som gömt sig och inte vågade tala förrän rättegången blev verklighet.
För ett år sen medgav för första gången en av de anklagade att ”något fruktansvärt hade skett i El Mozote”. Det var generalen Juan Bustillo och han förklarade att det var för att översten Domingo Monterrosa, som förde befälet över trupperna på plats, ”hade blivit som galen”. Några soldater har avgett anonyma vittnesmål i samma anda. ”Alla blev som galna”.
Men de allra flesta som var med antingen på plats eller på avstånd i någon militärförläggning eller något ministerium, håller tyst. Bland officerarna edssvuren tystnad. Hos soldaterna en blandning av rädsla, skräck och ångest. Många har sökt sig till karismatiska väckelsekyrkor. Andra har supit ner sig.
Amerikaner vittnar
De hårda bevisen i rättegången har därför hämtats ur militära arkiv i USA med hjälp av amerikanska akademiker som envist fixat fram order från domstolar för att få tillgång till arkivhandlingarna. Många amerikanska akademiker specialiserade på människorättsfrågor besökte El Salvador redan under kriget. Jag intervjuades ett par gånger av dem och drabbades av deras enorma nyfikenhet och vetgirighet kring minsta detalj. De fick mig ibland att känna att jag nog inte riktigt gjort mitt jobb. Jag borde veta mer än jag visste.
En av dem som kom under kriget, Stanfordprofessorn Terry Karl, avgav nyligen ett tre dagar långt vittnesmål i den lilla rättssalen i San Francisco Gotero. Den mest sensationella uppgiften var att hon kunde visa att en militär rådgivare från USA, majoren Allan Bruce Hazelwood, hade varit närvarande i El Mozote under massakern. USA:s stöd var helt avgörande för regimens överlevnad. Det fanns gott om amerikanska militära rådgivare, ofta Vietnamveteraner, i El Salvador under åren av krig. Men de var alla noga med att hålla sig långt från händelsernas centrum och journalisternas frågor. Därför var Karls uppgifter om Hazelwood en sensation.
Till och med ansvariga amerikanska tjänstemän, som USA:s dåvarande ambassadör i San Salvador som i åratal ståndaktigt förnekat att det alls skett någon massaker, har gett uttryck för fasa över den sanning som långsamt kommer i dagen. Att en USA-utbildad elitbataljon under två dagar kallblodigt och systematiskt mördar en bys hela befolkning. En befolkning som dessutom inte hade någonting med gerillan att göra. Hur uppstår en sådan galenskap? En av de få soldater som avgett vittnesmål berättar: ”Barnen togs in i kyrkan där de sköts ihjäl och begravdes”. Han minns inte om barnen grät eller skrek eller gick tysta. Det är så oerhört att det inte ens går att frammana en bild.
Motarbetas av presidenten
När Nayib Bukele, bara 38 år gammal, valdes till El Salvadors president väcktes hopp om att de skyldiga till massakern äntligen skulle dömas.
En av Bukeles första initiativ var nämligen att beordra den militäre chefen i staden San Miguel att omedelbart ta bort namnet Domingo Monterrosa som var målat i manshöga bokstäver på militärförläggningens mur vid den stora genomfartsleden, som vore översten Monterrosa, som stått i spetsen för massakern, landets store militära hjälte.
Men löftet förvandlades snart till besvikelse.
Och när Bukele för några månader sen för första gången besökte El Mozote förklarade han i arrogant ton för innevånarna att han inte tänkte be om förlåtelse för någonting.
– Jag vara bara fyra månader när massakern skedde, sa Bukele. Jag hade ingenting med saken att göra. Ska några be om förlåtelse är det väl de skyldiga.
Det kan han ha rätt i. Problemet är att Bukele, efter sin första gest att radera Monterrosas namn, har gjort allt i sin makt för att hindra åklagare och advokater att få tillgång till den salvadoranska militärens arkiv, där många avgörande bitar av sanningen om vilka som är skyldiga bör finnas. För att garantera att dörrarna dit hålls ordentligt låsta avsatte Bukele nyligen högsta domstolens medlemmar och utsåg nya som går i hans ledband. Strax därpå bytte han också ut landets riksåklagare, den enda institutionella makt han inte kontrollerade.
– Kriget var en fars, sa Bukele när han mötte El Mozotes befolkning.
– Fredsavtalet duger inte till någonting, slog han fast.
Den kamp för sanning och rättvisa som pågår i rättssalen i San Francisco Gotera avfärdade han med påståendet att åklagaren och advokaterna utnyttjar offren för egen ekonomisk vinning.
Den grymmaste händelsen
Är cirkeln sluten? Är det samma slags arroganta maktfullkomlighet som gerillan kämpade mot som åter har tagit makten i El Salvador? Den här gången med hjälp av salvadoranernas röster. Historien upprepar sig som fars?
Efter några dagar i Tegucigalpa reste Ulf via New York till Stockholm och jag till Mexico City, där jag då bodde. Jag var helt pank och för att säkert kunna äta under skrivandet, tog jag in på ett hotell med roomservice i hopp om att pengar skulle komma innan räkningen måste betalas. Artikeln jag skrev till ETC på hotellet fick rubriken Svart & Rött. En lång artikel, men där El Mozote bara nämns nästan lite i förbigående i slutet som en extra bekräftelse på den USA-stödda regimens grymhet. Den röda tråden är istället sökandet efter svaret på frågan om den salvadoranska militärens påstående att den drivit bort gerillan och förstört radiostationen Venceremos var sann eller inte. Vi reser från flyktingläger i Honduras till huvudstaden San Salvador och förs på nattliga vandringar från Honduras in till gerillans centrala basläger i Morazan. Där fanns också Radio Venceremos där prästen Rogelio Poncell just skulle börja en direktsänd nyårspredikan när vi kom. Strax efter midnatt intervjuade jag comandante Jonas som redogjorde för gerillans strategi för att stå emot militärens sen länge förberedda offensiv. Strategin innebar bland annat att evakuera civilbefolkningen från byarna innan Atlacatlebrigaden anlände med sina tusentals man, helikoptrar och avancerade vapen. Befolkningen i El Mozote hade inte evakuerats eftersom den inte hade några politiska band till gerillan. Artikeln slutar med att jag visslar ”Venceremos” så högt jag kan för att reta de amerikanska militärrådgivarna som bor på första våningen på samma pensionat som jag i Tegucigalpa. Min slutsats var nämligen att det var revolutionen som tillfogat militären och USA ett nederlag. Att segern var nära...
När artikeln var färdig lyckades jag låna ihop pengar, betala hotellräkningen och flytta hem till mitt garage i Coyoacán. Men det dröjde länge innan jag kunde sova utan att vakna av bultande hjärta och likstank i näsan.
Och det är nog först nu som jag på allvar inser att min artikel, precis som den galna nattliga bilfärden till Tegucigalpa, var en flykt från El Mozote. Den grymmaste händelsen i hela kriget bäddades in som en detalj i en nästan lite pojkboksspännande berättelse om den obändiga revolutionen. Vår resa hade varit ett hisnande, och farligt, äventyr men hoppet om framtiden var viktigare än nuets smärta. Och gjorde livet enklare att leva.
