Programserien Nyfiken på partiledarna är nog ett av de största haverierna inom politisk journalistik som visats i tv. När Bingolottos Leif Loket Olsson för några valrörelser sedan skulle prata med partiledarna i TV4 handlade det i jämförelse om initierade politiska utfrågningar.

Naturligtvis tar partiledarna chansen att ett halvår före valet visa vilka trevliga och intressanta personer de är. Jonas Sjöstedt berättar gärna om sin frihetstörst redan i 13-årsåldern och Fredrik Reinfeldt kan slå fast att kärleken till friheten tillsammans med starkt engagemang i föreningar, allt från elevrådet och framåt, var grundläggande för hans politiska utveckling.

Och där sitter psykoterpeuten Poul Perris och nickar instämmande och skjuter in små följdfrågor. ”Hur tänkte du då?”

Ingenting om samhällsintressen eller klasstillhörighet (förbjudet ord – klass får bara användas om det handlar om en klassresa). Ingenting om man kanske ser saker olika om man växer upp i en arbetarfamilj eller i en ekonomiskt och kulturellt priviligierad miljö.

Ingenting om att perspektivet på samhället är olika om det riktas från Djursholm eller från en lägenhet i miljonprogrammet. Enligt intervjuerna är det tillfälligheter som bestämmer vilket parti som någon ansluter sig till.

Hela samtalet, 45 minuter på bästa sändningstid, blir fruktansvärt platt och ointressant. Vem bryr sig egentligen om hur Jonas och Fredrik var som barn, om de blev valda in i basketlaget (snubblande nära förstafemman för Fredrik) eller hur de tänkte i sina späda tonår?

Dessutom bygger detta under bilden att demokrati handlar om vilka personer som är partiledare – helt avlägsnat från deras politiska praktik och vilka intressen de tjänar och står för.

Hjärnsläpp, i ett program med partiledarna inför valet i höst måste man väl ta upp de brännande frågorna.