BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

För 23 år sedan slogs Rwanda sönder och samman genom det fruktansvärda folkmord som kostade cirka en miljon människor livet.

Det var landets majoritetsbefolkning av hutuer som försökte utrota alla ur minoriteten tutsier i landet. Det misslyckades, men priset var fruktansvärt högt.

I dag är antalet tutsier lika hög som tidigare genom att flyktingar från de omkringliggande länderna flyttat hem till Rwanda igen.

Omstart

Men det paradoxala är att folkmordet gav möjligheter till en total omstart. De gamla institutionerna var raserade, den gamla makteliten avsatt och det gick att börja från början igen.

Allt det här blir tydligt när man åker genom det bergiga lilla landet. Några timmar utanför huvudstaden Kigali i nordvästlig riktning svänger jag av huvudvägen. Jag åker in på små lokalvägar med djupa gropar – knappt mer än kostigar.

Längs vägen ligger ett pärlband av små byar. Rwanda är Afrikas mest tätbefolkade land, men ingen av byarna har elektricitet. Här är det fotogenlampor och träbriketter som står för ljuset och energin till matlagningen.

Men efter en kulle ser jag plötsligt ett enormt fält av något som ser ut som metallplattor torna upp sig 

Hjälp till egenproduktion

Jag har kommit fram till Gigawatts enorma solpanelfält. 17 hektar solpaneler pryder en kulle och här finns det plötsligt elledningar. Fältet producerar i snitt 15 gigawatttimmar om året.

– De som bor i byarna har kommit till oss och frågat om de får dra en ledning från våra paneler till sina hem. De har svårt att förstå när jag säger att det inte går, säger Twaha Twagirimana, som är driftsansvarig för fältet.

– Vi producerar bara el till Rwandas stamnät och spänningen är så hög att det inte går att koppla in någon el lokalt. I stället försöker vi hjälpa dem genom att berätta hur de ska göra för att få solenergi till sitt eget hushåll.

Det finns långtgående planer på att bygga ut solcellsfälten i området. 

– Vi kommer inte kunna göra solpanelsfältet större, utan vi kommer istället att bygga upp minst ytterligare ett lika stort fält, säger Twaha Twagirimana.

Men detta kommer inte att hjälpa byborna i närheten. Det visar snarare på svårigheterna att genom storskaliga lösningar få energi överallt där det behövs. Medan solpanelsfältet producerar el till industrier och storstaden Kigali finns det ingen el för vanliga hushåll på landet.

"Måste få en lokal produktion"

Serge Kajeguhakwa arbetar med satsningar på mindre solpaneler direkt till enskilda hushåll eller små sammanslutningar.

– Ska vi kunna ge billig el till alla rwandier kan vi inte bara bygga upp stora stamnät, vi måste få en lokal produktion av el direkt till de som behöver den, säger han, och fortsätter:

– Det kan vi ordna genom enskilda solpaneler till ett hem eller små mikronät. Vi erbjuder en enkel solpanel som ger ljus till tre till fem lampor, möjlighet att ladda telefonen och som kan driva till en mindre tv för en investering på under 1500 kronor. Med hjälp av staten kan vi ge subventioner och större delen på avbetalning under två till tre år. För en större anläggning som också klarar av kylskåp, fläkt och en större tv är kostnaden ungefär 2 250 kronor.

Hälften av energin förnybar

Serge Kajeguhakwas förtag, E.R.Group, bygger också upp mikronät som binder samman flera lokala solelsproducenter i en by så att de kan dela på vad de producerar.

– Vi driver elektrifieringen mycket aggressivt och jag tror att vi kommer att uppnå att hälften av alla rwandier har tillgång till el redan vid nästa årsskifte.

– Men ett problem är att vi inte är borta från fossilt ännu. I år kommer vi upp till att mer än hälften av all energi är förnybar, men som det ser ut nu blir gasen kvar ett bra tag till, säger Serge Kajeguhakwa.

Mål till 2020

Rwandas auktoritära regim under president Kagame har satsat allt på att bygga upp ett land utan korruption, grundat på utbildning och nya verksamheter. Det är nödvändigt, Rwanda har inga naturtillgångar att tala om – landets förebild som stat är Singapore.

Ett av Rwandas mest prioriterade områden är energiförsörjningen. Mindre än tio procent av befolkningen hade i slutet av 90-talet tillgång till elektricitet, och den el som fanns kom antingen från ineffektiva vattenkraftverk eller dyra dieselgeneratorer.

Ministeriet för infrastruktur är ett av Rwandas mäktigaste departement. Det märks tydligt när vi åker in genom den välbevakade infarten till den stora betongbyggnaden.   Vakterna är utrustade med automatkarbiner och säkerheten är hög. Men utan alltför mycket byråkrati släpps jag in till Rwandas biträdande infrastrukturminister Christian Rwakunda. 

Rwakunda är en mycket energisk man i 40-årsåldern som direkt börjar prata om de långtgående målsättningarna i dokumentet Vision 2020 som styr det politiska arbetet:

– Vårt mål är att ge alla rwandier el och den ska komma i så hög grad som möjligt från förnybara och utsläppsfria källor, säger han med hård röst, och det ska vi uppnå.

I dag har Rwanda nått upp till att ungefär 27 procent av alla rwandier har elektricitet och andelen förnybar energi ligger på drygt 50 procent. Men det är långt kvar till målen.

– Vi ska enligt planerna se till att 70 procent av befolkningen har tillgång till elektricitet vid utgången av nästa år och det är väl lite tveksamt om vi når ända fram.  Men vårt viktigaste mål är att samtliga rwandier ska ha elektricitet under 2020. säger den biträdande ministern.

Målen betyder att många olika sätt att producera el kommer att användas. Det är dels de stora projekten, som vissa vattenkraftverk och de enorma solkraftsanläggningar som byggs och som ska knytas till det nationella stamnätet, men också små och mindre enheter som kommer att leverera el till mikronät eller vara helt utan nätanknytning.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

För att nå målen öppnar Rwanda för privata investeringar i framför allt energiproduktionen, men också i stamnätet.

– Vi måste få investeringar, annars har vi ingen chans att nå våra mål. Våra möjligheter att själva klara investeringarna är mycket begränsade, därför öppnar vi för privata partners att gå in, säger Christian Rwakunda.

Men samtidigt är energiområdet hårt reglerat. Rwandas regering har satt tariffer som inte får ändras.

– Våra priser ska vara lägre än de omkringliggande staternas och vanligt folk ska ha råd med baselektricitet, fastslår han bestämt.

Gasen kvar som miljöbov

När det gäller förnybar energi är målsättningarna lika tuffa: Rwanda ska så snart det är möjligt lämna sitt fossila beroende. Hittills har man gått från ett nära nog totalt beroende av olja och kol till att mer än hälften av landets totala produktion av el sker förnybart.

Den kvarvarande stora miljöboven är gasen. Rwanda satsar också på metangas från Kivusjön som har en av världens största fyndigheter av gasen. Området drabbas då och då av våldsamma utbrott då metangas strömmar ut i atmosfären och många invånare i byarna nära utsläppen dör av kvävning.

Nu har Rwanda byggt upp ett stort kraftverk drivet av metangas vid Kivusjön på gränsen till Kongo. På departementet är man medveten om att projektet är ett hot mot klimatet, men menar att man inte har råd att låta bli:

– Bara 27 procent av våra medborgare har tillgång till el i dag. Vi måste kunna ge alla elektricitet så fort som möjligt, säger en politisk tjänsteman på Infrastrukturministeriet.

En annan energikälla som nu byggs upp med hjälp av svensk teknik är stora torvkraftverk. Under de två regntiderna odlas enorma mängder torv i stora bassänger. Den skördas sedan och driver turbiner som ger en omfattande elproduktion. Det största torvverket producerar i dag 15 megawattimmar.

"En revolution"

Vattenkraften är den viktigaste källan till energiförsörjningen i Rwanda. Det finns dels de stora vattenkraftverken som producerar för stamnätet, men allt fler mikrokraftverk byggs.

Theresa Sekamana arbetar med att bygga upp vattenkraft som distribuerar el både utan nät eller i mikronät:

– Jag har mitt eget lilla företag som bygger små vattenkraftverk på landsbygden. Det är fantastiska upplevelser när vi kommer till isolerade byar, ofta finns det inte ens bilväg dit. Vi tar oss fram tack vare terränggående bilar och kommer till något som kunde vara från förra seklet.

– När vi sedan åker därifrån har byn fått elektricitet, det finns lampor, man kan ladda mobiltelefoner och vissa bybor har fått kylskåp. Dessutom har de fått en enkel väg in och ut ur byn. Detta är inget mindre än en revolution.

Tackar Sverige

Hon vill tacka för Sverige för att hennes arbete fungerar:

– Tack vare ABB så kommer vi att kunna bygga upp billiga mikronät överallt.

Theresa Sekamana är passionerad när det gäller jobbet att elektrifiera Rwanda.

– Från början ville de inte ta mig på allvar. Vad var detta, en kvinna som ska införa elektricitet? Detta är inget jobb för kvinnor menade de, den som kommer borde vara en stor, manlig ingenjör. Men efter ett tag accepterar de att jag är kvinna. Då kommer nästa prövning – jag vill helst anställa kvinnor för att sköta driften. Kvinnor är mycket mer pålitliga, de försover sig inte och är mer noggranna. Dessutom betalar jag dem en blandning av lön och lunch och middag, säger hon och fortsätter:

– Detta gillar inte männen, de vill ha pengar och sedan gör de av pengarna och familjen har dåligt med mat. Kvinnorna ser kombinationen som en möjlighet att ge sina barn tillräckligt med bra mat.

Solpaneler på taket

Det är tack vare solenergin och små vatten-kraftverk som Rwanda har en chans att uppnå sitt mål att alla ska ha elektricitet 2020. Skulle man bygga ut nationella nät så att de nådde alla skulle de ta mycket längre tid och kräva mycket stora investeringar av pengar som inte finns. Nu räknar man med att över 22 procent av rwandierna ska få el genom icke nätanslutna lösningar.

Utvecklingen går snabbt tack vare småskaliga lösningar. Utanför det enorma flyktinglägret Mahama i den östra provinsen i Rwanda finns ett par små kiosker som har solpaneler på taket. Dit kan invånarna komma för att ladda sina mobiltelefoner och de kan dessutom köpa små soldrivna lampor och annan utrustning.

En ännu större revolution är de små cykelburna laddningsstationerna som företagsamma invånare på landsbygden hyr in sig på. Sedan åker de runt och erbjuder laddning av mobiltelefoner i byar som inte har någon elektricitet.

Detta möjliggör att nära 80 procent av rwandierna kan nås via mobiltelefon.