BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Först är det överraskande. Algeriet, som har flera konflikter bakom sig, är väl bekant med religiös extremism. När Sovjet invaderade Afghanistan 1979 var algeriska volontärer bland de första att rekryteras till motståndsrörelsen. Senare, under 90-talets ”svarta årtionde”, bildades islamistiska grupper runtom i Algeriet. Varför är det annorlunda i dag?
Den politiska analytikern Dalia Ghanem-Yazbeck frågade sig samma sak, när hon såg hur IS rekryterat många unga från Marocko och Tunisien.
– Jag var förvånad. Hur kom det sig att ett land som Tunisien, det lyckade exemplet från den arabiska våren, hade så många rekryter och Algeriet färre?
Frågan, visar det sig, har fler än ett svar. Först och främst handlar det om Algeriets egen erfarenhet av islamistisk terror.
Under tio års tid, från 1991 till 2002, levde det algeriska folket i en långdragen mardröm. Bombningar och avrättningar från islamistgrupper, motattacker från militären, en rad massakrer som ännu inte är uppklarade, dödade 150 000 människor. Mer än 7 000 personer försvann och miljoner tvingades fly sina hem. Precis som IS i dag hävdade islamisterna på den tiden att de ville etablera en ”islamisk stat”. Men algerierna såg bara ändlös blodspillan.
– Kriget lämnade hela landet traumatiserat. Vi lever fortfarande med vad som hände och vi känner stark rädsla för att det ska hända igen, säger Dalia Ghanem-Yazbeck.
Sedan dess är människor ”vaccinerade” mot islamism, säger hon. När bilder kommer från Syrien och Libyen i dag är de mer än nyheter, de rör upp känslor på ett personligt plan.
Akram Kharief, expert på säkerhetsfrågor och radikalism, håller med. Han menar att Algeriet är ett bevis på att ”jihadistlöftet” inte håller.
– Om vi tittar tillbaka på 11 september-händelserna så var det ungefär samtidigt som vårt mörka årtionde slutade. Sedan dess har människor velat distansera sig från våld, inte komma närmare. De lärde sig hur det var att leva under terror, säger han.
IS taktik, att locka unga människor via sociala medier, fungerar därför inte lika bra i Algeriet, menar Akram Kharief.
– Det är intressant, för när vi tittar på gärningsmän som gjort terroristdåd i Algeriet de senaste tio åren ser vi att medelåldern är 39 år. Det är kvarlevor från 90-talet, inte nya rekryter.
Erfaren armé
Åren på 90-talet hade inte bara en avskräckande effekt. De gjorde också den algeriska armén till en av regionens mest erfarna och bäst förberedda att bekämpa terrorism. Dalia Ghanem-Yazbeck kallar den ”hänsynslös”. Sedan dess har investeringarna i militären fortsatt. I dag är Algeriet den största vapenimportören i Afrika, och först på kontinenten med att lägga över 10 miljarder dollar per år på sitt försvar.
Stora resurser läggs på att bevaka de långa ökengränserna i söder, mot länder som Mali och Libyen. Den algeriska polisstyrkan är stor, flera gånger större än grannländernas: 209 000 personer, till skillnad från Marockos 46 000. Frankrike, i jämförelse, har 143 000 poliser till sina 65 miljoner invånare.
Genom att samarbeta med före detta jihadister har Algeriet också byggt upp information om radikala grupper i landet. Efter terrorårens slut fick många som överlämnade sig till regimen amnesti och erbjöds istället att samarbeta.
En man som arbetar med anti-terrorism för en utländsk ambassad i Alger berättar, anonymt, om en ung man vars vän rekryterades till IS.
– När kompisen hade kommit till Syrien lade han ut ett kort på Facebook, som killen i Algeriet såg. Han tryckte på ”like”, inget mer. Morgonen efter kom säkerhetstjänsten och knackade på hans dörr, berättar han.
Men de allra flesta unga tänker inte ens på idén att ansluta sig till extremism. Idir Makhlouf, som precis slutat gymnasiet, är engagerad i ungdomsorganisationen
Sidra.
– Vi motiverar unga att bygga en bättre framtid, att göra Algeriet bättre. Själv vill jag studera utomlands, kanske i Kanada, sedan komma tillbaka och jobba som lärare, säger han.
Regimen, under ledning av den åldrande presidenten Abdelaziz Bouteflika, är inte sena att använda algeriernas rädsla för att terrorn ska återvända. Faktum är att det blivit deras bästa redskap för att sitta kvar vid makten. När Bouteflika ställde upp för en fjärde mandatperiod 2014 löd parollen ”stabilitet och kontinuitet”.
Landets imamer har nyligen organiserats i en fackförening, för att ”immunisera Algeriet mot radikala idéer utifrån”. En imamutbildning på universitetsnivå är på väg att starta. Och sedan terrorårens slut har en ny religiositet vuxit fram, som Dalia Ghanem-Yazbeck kallar ”tyst salafism”. Dawa Salafiya-rörelsen, som sprider sitt spirituella budskap via radio och internet, menar att politik skadar den som är troende. För många algerier som blivit besvikna på landets islamistpartier är de ett substitut.
Journalisten Faten Hayad, från morgontidningen Al-Hayat, pratar också om Algeriets egna, fredliga, traditioner som alternativ.
– Vi har sufism, islamisk mystik, och zawiya-institutionerna, som varit mötesplatser för människor genom historien. De är motpoler till extremism.
Inte immunt mot radikalism
Men tanken att Algeriet eller något annat land skulle kunna ”immuniseras” mot radikalism är inte trolig. Vaccineras möjligen, som Dalia Ghanem-Yazbeck säger. Men minnet av 90-talet bleknar för varje år som går, nya generationer växer upp som inte har upplevt vad som hände.
Säkerhetsexperten Akram Kharief berättar att han ser ett femtiotal filmsnuttar från IS varje dag. Han måste, för att följa utvecklingen. Gruppen har blivit enormt sofistikerad, mycket mer kapabel, säger han. Ändå tror han att det finns ett slut.
– Jag tänker på de terrorister jag intervjuat från 90-talet. En man hade varit isolerad sju år i bergen, ansvarig för en terrorcell. Han sa till mig att han spenderat sex och ett halvt av de åren med att försöka tänka ut ett sätt att få det att sluta. Det är sådana människor vi måste nå i dag.
