BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men det är precis vad som nu sker, på Taksimtorgets norrsida. Där hänger ett porträtt som är dubbelt så stort som Atatürks och täcker en tredjedel av en hel husfasad. Det föreställer landets nuvarande president Recep Tayyip Erdogan, med blicken mot horisonten precis som på Atatürks porträtt. Mycket tydligare än så går det knappast att få det, för att visa Erdogans politiska ambitioner. Många tror att han vill bli Turkiets nya landsfader.
Militären var motkraft
I dag går Turkiet till folkomröstning och Erdogans jätteporträtt ropar ut ett JA med versaler. Blir det ja i omröstningen, blir det sannolikt den viktigaste politiska förändringen sedan republikens bildande. Erdogan har styrt landet i 15 år, först som premiärminister och sedan 2014 som president. Nu vill han införa ett presidentsystem, så att han kan fortsätta regera i många år till.
Sedan det uppmärksammade kuppförsöket mot honom i juli 2016, har regeringen dessutom slagit ner mycket hårt mot stora delar av den organiserade oppositionen: fackföreningsrörelsen, den kurdiska vänsterrörelsen, kritiska akademiker och intellektuella, samt de oberoende medierna.
Erdogan har tagit emot dräpande internationell kritik för sina övergrepp och nedmontering av demokratiska funktioner, samt orsakat skandalrubriker i medier med sina aggressiva utspel.
Men det fanns en tid, efter att han tagit makten 2002, då han tvärtom sågs som ett hopp för Turkiets demokratiska utveckling – inte minst av EU.
Så vad gick egentligen fel?
– Under de första åren var Erdogan mer demokratisk och liberal, eftersom han ännu inte hade hela makten. Han hade ännu inte underminerat militärens autonomi och makt och behövde stöd från EU och turkiska liberaler. För att få det behövde han själv bli mer demokratisk, säger Barıs Ünlü, turkisk professor i statsvetenskap.
”Han blev sitt gamla jag”
1999 satt Erdogan i fängelse under fyra månader, för att han reciterat en uppviglande dikt efter att armén genomfört en kupp mot landets premiärminister. Tidigare hade Erdogan varit en mer konservativ, islamistisk lokalpolitiker. Efter fängelset blev han istället väldigt liberal. På den värdegrunden grundade han sitt nya parti AKP 2001 och vann överraskande regeringsmakten i en jordskredsseger, i valet bara året efter.
Enligt professor Barıs Ünlü började då en sociopolitisk förändringsprocess.
Tidigare fanns det en odemokratisk maktbalans i Turkiets politiska system, som gick ut på att armén utövade en stark kontroll över det politiska utrymme där partier verkade. AKP-regeringen började arrestera och åtala en rad höga militärer från 2007, för att bryta upp denna odemokratiska kontroll. Men när man väl hade lyckats med det, så fanns det inte någon ny motvikt till AKP i maktbalansen. Erdogan kunde därför etablera en egen hegemoni över staten.
– Då blev han sitt gamla jag igen. Erdogan kommer från en väldigt auktoritär politisk tradition, som å ena sidan är islamistisk, men även väldigt antivänster. Hans mentalitet baseras till stor del på kalla krigets tankegods, säger Barıs Ünlü.
Auktoritärt efter Geziprotester
Under samma tidsperiod försämrades också pressfriheten dramatiskt. Innan åtalen mot militärerna började, satt bara en enda journalist i turkiskt fängelse. Siffran hade ökat till 75 stycken på hösten 2012. Då var Turkiet det land mest flest inlåsta journalister, i hela världen.
I Ankara träffar Dagens ETC Hakan Yüksel, som är doktor i kommunikationsvetenskap och tidigare arbetade vid huvudstadens universitet, innan ett regeringsdekret lät avskeda honom i februari. Turkiet har aldrig förr sett lika många akademiker rensas ut, som under det senaste året. Hakan Yüksel jämför utvecklingen med 1930-talets fascistiska Europa. Men även han menar att Erdogan först var väldigt demokratisk, under sin första mandatperiod 2002-2007.
– AKP blev mer auktoritära särskilt efter Geziprotesterna, på sommaren 2013. De hade investerat otroligt mycket i att få likasinnade regeringar i Egypten och andra arabiska länder, men islamistregeringen i Kairo störtades i en militärkupp 2013. Efter det blev AKP paranoida och tog till drakoniska åtgärder mot sitt eget samhälle.
De spontana Geziprotesterna utbröt mot planerna på att bygga ett köpcentrum i Geziparken, vid Taksimtorgets norrsida. Snart handlade protesterna om missnöje med AKP-regeringens generella styre. Men Erdogan kunde inte ta till sig av kritiken, utan slog ner mot demokratiaktivisterna med ett stort och dödligt våld, av fruktan för att historien i Egypten kunde upprepas i Turkiet. Han agerade på precis samma paranoida och hårdhänta sätt som tidigare makthavare. Efter det gick landet definitivt åt att styras av bara en enda man, enligt Hakan Yüksel.
– Situationen påminner idag om de östeuropeiska staterna på 1970- och 1980-talen. Det har till stor del skett en fusion mellan partiet, staten och civilsamhället, och det finns en högsta ledare.
Västvärlden drömde om allierad
En mycket spridd uppfattning bland kritiker i det turkiska samhället, är att Erdogan aldrig någonsin varit en genuin demokrat – han bar en liberal mask, bara för att kunna nå makten.
De sekulära socialdemokraterna har länge sagt att Erdogan haft en hemlig och odemokratisk agenda, för att islamisera landet. Den kurdiska rörelsen säger också att Erdogan aldrig varit demokrat, eftersom de inte tycker han försökt lösa konflikten kring att kurderna diskrimineras i Turkiet.
Mustafa Kemal Coskun, en docent i sociologi som även han fått sparken från Ankaras universitet, är av samma åsikt. När AKP kom lanserades det som ett mjukt parti, men nästan alla ledande partiposter fylldes genast av folk som liksom Erdogan tidigare varit medlemmar i MTTB, ett ledande högerradikalt, islamistiskt och antikommunistiskt ungdomsförbund. Värderingarna därifrån bär de fortfarande med sig – men det är den internationella utvecklingen som gjort att de auktoritära sidorna hos AKP triggats igång.
– Erdogan är inte ensam i världen. Vi har Trump i USA, Gyllene Gryning i Grekland, den yttre högern i Frankrike. Det finns en auktoritär tendens i hela världen och inte bara i Turkiet, och allt har eldats på av den ekonomiska krisen som utbröt 2008, säger Mustafa Kemal Coskun.
Han menar att AKP främst varit ett nykonservativt parti, med islamism som bara ett sekundärt kännetecken. Partiet har aldrig varit liberalt. Men västvärlden trodde sig ha funnit en sådan allierad, när Erdogan efter valsegern 2002 slog in landet på en marknadsliberal politik. I samma veva som utländska investeringar kom till Turkiet, inleddes nya medlemskapsförhandlingar med EU. Erdogans regering genomförde reformer och presenterades som en modell för hur islam gick att förena med demokrati. Sveriges förre utrikesminister Carl Bildt var i flera år en varm supporter.
Men spänningarna i landet hopade sig och framför allt Tyskland och Frankrike motsatte sig ett turkiskt EU-medlemskap.
Förhandlingarna föll samman. Idag pekar vissa ut EU som delvis ansvarig bakom Turkiets auktoritära utveckling. EU sägs ha lämnat dialogen alldeles för snabbt, och övergett demokraterna i Turkiet. Erdogan ska ha blivit så förolämpad att han istället orienterade sig mot betydligt mindre demokratiska makthavare, i Mellanöstern och Centralasien.
”Alla känner till oskrivna regler”
Även om de gärna hade sett dialogen med väst fördjupas, tror ingen av de tre akademikerna dock på en sådan grundförklaring bakom dagens problem. Enligt professor Ünlü har Turkiet helt enkelt gått tillbaka ett steg i sin öppenhet, i enlighet med det sociala kontrakt landet haft sedan republiken bildades 1923.
– Vi har ett kontrakt som ligger till grund för vårt samhälle. Alla känner till dess oskrivna regler och röda linjer. Om någon går emot dem väntar hårda straff som exil, avsked, fängelse, social exkludering och så vidare. Ibland mildras detta kontrakt, ibland blir det hårdare, beroende på de politiska svängningarna.
Erdogan mildrade först kontraktet, men nu har han skärpt det igen. Att döma av hur landets historia ser ut, gissar professor Ünlü – som även fruktar att Erdogan vinner folkomröstningen – att det dröjer innan en ny öppning kan ske.
