Klockan var fem på morgonen när ett dussintal män med automatvapen plötsligt trängde in i Yasins lilla hus. Männen, som kom från den militära polisstyrkan Jandarma, arresterade Yasin mitt framför ögonen på hans vettskrämda småbarnsfamilj och förde honom till ett fängelse. Händelsen ägde rum i slutet av april. Några veckor tidigare hade han skrivit på Facebook att det begicks folkmord mot kurder i Turkiet och delat en bild på en sönderkrigad kurdisk stad.
– Anklagelsen är spridning av PKK-terroristpropaganda och jag satt häktad i en månad, säger Yasin, som nu har kunnat återvända till sin hemby.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Till vardags är han arrendebonde i Sanliurfaprovinsen, i sydöstra Turkiet. Rättegången har inte börjat än och därför vill Yasin varken framträda med riktigt namn eller bli fotograferad. Han inbillar sig inte för en sekund att det bara är Facebookkommentaren som gjort honom till statens måltavla.
– Jag är medlem i DBP (Demokratiska regionspartiet) och arbetar med dem inne i staden. Polisen har redan varit ute efter flera andra partimedlemmar här.
Auktoritärt styre
Turkiet faller ner i ett allt djupare mörker av auktoritärt styre och övergrepp. Många har vittnat om hur president Recep Tayyip Erdoğan och hans konservativa regeringsparti AKP tagit ett järngrepp om samhället, i syfte att få utökad makt och förändra landet i riktning mot ett presidentsystem. Tillvaron har blivit svår för många utsatta grupper och oppositionella jagas med blåslampa.
Men här ute på landsbygden i Sanliurfaprovinsen menar Yasin att det egentligen handlar om ett betydligt äldre förtryck.
– Vi kurder har redan upplevt det länge. Det är mest bara när det drabbar internationella profiler som européerna reagerar.
Parallellt med Recep Tayyip Erdoğans auktoritära vandring har våldet i Turkiet eskalerat. I den västra landsdelen genomför IS eller militanta kurder självmordsdåd, varav det blodiga attentatet på Atatürkflygplatsen i Istanbul är det senaste i raden. Samtidigt anser många att de grövsta övergreppen har begåtts i östra Turkiet – av staten själv.
Sedan kriget mellan PKK-gerillan och Ankara återvände i juli 2015 har hundratals civila dödats i de strider som pågått mitt i kurdiska städer. Snarare än att riskera fängelse, vilket landets oppositionella parlamentariker nu gör sedan Turkiet tagit bort deras immunitet i början av juni, sitter gott om kurdiska politiker här redan bakom galler.
Kurdiska källor uppskattar att 1 500 partianslutna, oppositionella kurder arresterats under de senaste 11 månaderna. Fler än 20 borgmästare och 30 kommunfullmäktigeledamöter från det kurdiska partiet DBP i sydöstra Turkiet sitter i fängelse, ofta anklagade för delaktighet i konflikterna och därför terrorism. En partimedlem, Hursit Külter, är spårlöst försvunnen sedan han enligt vittnen plockades upp av polis i slutet av maj.
Utvecklingen i samhället har tagit ett stort steg tillbaka från hur det var under vapenvilan, säger Bahar Yildirim som är vice borgmästare i den DBP-styrda kommunen Sur i den kurdiska storstaden Diyarbakir.
– I västra Turkiet riskerar de som i dag talar kurdiska eller har en tröja med de kurdiska färgerna på sig, att attackeras av turknationalister. Även i kurdiska städer måste folk i dag vara försiktiga och till exempel låta bli att prata politik när de går förbi polispatruller.
Därmed har kriget mellan PKK och staten, som pågått sedan 1984, förenats med den nyare auktoritära utveckling landet slagit in på. Ute på Diyarbakirs gator har en rädsla brett ut sig, och kontroversiella ämnen som för bara ett år sedan gick att tala öppet om måste det nu viskas om. Samtidigt väntar, enligt många, ännu större problem. Poliskontroller och improviserade polisstationer har dykt upp som svampar ur jorden i Diyarbakir sedan urbana strider med kurdisk gerilla avslutades i mars i år. Här är det därför inte IS-attentat människor fruktar mest.
Att vara verksam som journalist i området är svårt eftersom staten inte uppskattar att internationella reportrar kommer hit för att arbeta. Därför ser jag mig om över axeln och tar omvägar runt polisens vaktposter, för att min vägvisare i staden och till och med lokalpolitiker uppmanar till det.
– För några år sedan ställde alla journalister som kom hit frågor om hur Turkiet höll på att reformeras och bli bättre. Vi svarade då att det inte stämde. De såg inte att Turkiet är precis samma land. De senaste två åren har vi fått rätt, säger Baris Yavuz, advokat och ansvarig för regionalkontoret av TIHV, Turkiets människorättsstiftelse, i Diyarbakir.
Han tar emot i ett luftigt kontor och delar ut rapporter som tryckts med pengar från bland andra svenska Röda korset. TIHV bildades 1990 och har sedan dess assisterat tortyrdrabbade och dokumenterat övergrepp.
Ordföranden häktades
Den 20 juni uppmärksammades stiftelsen för något helt annat när dess ordförande Sebnem Korur Fincanci häktades tillsammans med Reportrar utan gränsers turkiske representant och en annan välkänd skribent. De tre anklagades för understödjande av terrorism genom att ha agerat tillfälliga redaktörer för den pro-kurdiska tidningenÖzgür Gündem, vilken Turkiet ser som ett PKK-propagandaorgan och därför redan låtit arrestera hela redaktionen. Sebnem Korur Fincanci hade bara veckan innan talat om Turkiets människorättssituation under ett seminarium i Sveriges riksdag.
– Hon ville värna det fria ordet för journalister. Men tidigare har hon varit väldigt aktiv med att rapportera om Cizre, det var egentligen därför hon fängslades, säger Baris Yavuz.
Den turkiska armén anklagas för att ha begått stora övergrepp mot civilbefolkningen i den kurdiska staden Cizre i samband med strider mot kurdisk gerilla. Dåden har i sin tur inspirerat till kurdiska bombattentat med många dödsoffer i västra Turkiet, vilket lett till fler flygbomber mot PKK.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Folket vill inte ha krig, menar Baris Yavus. När det var vapenvila såg framtiden nog ändå ut att kunna bli lite bättre. Men just nu är allt krossat igen.
Baris namn betyder ”fred” på turkiska. Tror han själv att en sådan är möjlig i landet? Svaret kommer blixtsnabbt.
– Nej.
