Läs också: ”Jag är här för att visa att Frankrike inte viker sig”, Johan Ehrenberg: Fascistisk terror går att bekämpa och Anna-Maria Carnhede: Terrordåden är en attack mot det vackra
En tung stämning råder utanför baren Le Carillon. Ett femtiotal personer står samlade i tystnad, flera lägger blommor på trottoaren och tänder ljus. Det var här, på Rue Alibert nummer 18, som minst en beväpnad man på fredagskvällen började skjuta direkt mot människorna som satt på uteserveringen. Sedan gick han eller en annan attentatsman in på den närliggande restaurangen Le Petit Cambodge. 14 personer sköts till döds – många andra skadades allvarligt.
– Det var overkligt, säger Dylan Viana.
Han kommer självmant fram och vill berätta. Dylan är son till portvakten vägg i vägg med Le Carillon. De har sin lägenhet på markplan med fönster som vetter ut mot gatan. När familjen Viana hörde smällarna sprang de ut allesammans – utan att ännu förstå vad det handlade om. Mannen var inte kvar när de kom ut.
– När vi kom ut låg det döda och människor överallt. Det var kaos, folk skrek och grät och vi försökte hjälpa till. Det var någon som sa att jag var tvungen att hålla upp en skadad kvinnas arm i luften. Hon blödde mycket och de andra försökte stoppa blodet.
”Glad att folk vågar komma”
Dylan darrar på rösten när han minns. Han säger att han var rädd att mördaren skulle komma tillbaka men att chocken kom först när han skulle gå och lägga sig. I kväll har familjen sina fönster öppna – de vill prata om vad de varit med om. Dylans mamma, portvakten Solana Viana, står i fönstret och pratar med förbipasserande.
– Det är skönt att vi samlas så här, jag är glad att folk vågar komma. Men jag är nog chockad fortfarande och lite rädd. Man vet ju aldrig om det finns fler, säger Dylan.
Den osäkerheten uttrycker alla som Dagens ETC pratar med. Kommer det att hända igen?
– Får vi be om er uppmärksamhet, det är polisen som talar. För er egen säkerhet, vänligen evakuera torget!
Rösten kommer från megafonerna på taket av en civilbil som står parkerad på Place de la République. Enligt 29-åriga Martin Grandadam har den stått där hela dagen, och samma meddelande har ljudit med jämna mellanrum.
– Det är för att det här inte ska utvecklas till en manifestation. De är inte säkra på att kunna upprätthålla säkerheten ännu, säger Martin.
Trotsar utegångsförbud
Parisborna är rekommenderade att hålla sig inomhus. Men många rör sig ändå på gatorna, många för att hedra offren – andra för att leva precis som de brukar. Martin Grandadam berättar att han är väldigt tagen. Han var själv inte på plats dagen innan men har flera vänner som blivit var det. Ingen han känner är dock död eller försvunnen, hoppas han.
– Jag kände att jag var tvungen att komma hit i dag. Jag behövde se att det går att vara utomhus. Men de säger att vi är i krig nu, de använder faktiskt det ordet.
“Cette fois, c’est la guerre” – Den här gången är det krig, står det exempelvis på dagstidningen Le Parisiens framsida. Och det är stor skillnad på stämningen här på torget mot hur det var dagarna efter Charlie Hebdo-attacken för bara tio månader sedan. Då rådde en självsäker stämning; ingen kunde ta friheten ifrån Parisborna. Människor säger visserligen samma sak nu också – men med viss tvekan.
– Det känns som att vi måste vänja oss vid det här, säger Anne Larousse, 18 år och student, på plats med sin jämnåriga studiekompis Marion Loiseau. De har precis lagt blommor vid Marianne-monumentet mitt på torget – republiken Frankrikes stolta symbol. På statyns fot sitter väderbitna Je suis Charlie-meddelanden fastklistrade från manifestationen januari.
Anne och Marion säger att de inte är rädda men osäkra. De tror att det kommer att hända igen. Att det inte går att stoppa. De är här för att de känner ett behov av att samlas. Anne säger att det är trist att polisen ännu inte tillåter manifestationer, men Marion tror attdetta snart kommer ändras.
– Annars har terroristerna vunnit, säger hon.
Tre attentat på ett år
Bara i år har staden genomlevt tre terrorattacker: minnena av attentaten på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion där 12 personer liv släcktes och attacken mot den judiska mataffären Hyper Kasher där fem personer dödades är fortfarande färska. Och i somras skadades tre personer på ett tåg mellan Amsterdam och Paris från Amsterdam när en tungt beväpnad man öppnade eld med automatvapen.
Men fredagens attentat är det blodigaste i Frankrikes moderna historia.
– Det är vårt 11:e september, säger Anne Larousse.
Mångkulturell plats
Området IS valde att slå till mot ligger i en del av Paris som är just mötespunkt för många, en mångkulturell plats. Några hundra meter från restaurangen ligger konsertlokalen La Bataclan där över 80 personer mördades på fredagen.
Gemensamt för attackerna är att det riktades mot platser dit folk hade kommit för att ha det trevligt på sin fritid. En fotbollsarena, restauranger och en konserthall.
– Men vår livsstil tar de inte ifrån oss. Folk sitter redan nu på uteserveringarna, säger Marion Loiseau.
Så är det: Runtom i kvarteret och i hela staden höll många barer öppet på lördagskvällen. Ett stenkast ifrån två av de barer som attackerades – Le Carillon och Le Petit Cambodge – serverades gäster ute på trottoarna precis som vanligt. Den som går nära hör dock att de flesta pratar om samma sak: terrorn.
