September på Gran Canaria efter en sönderregnad sommar hemma i Sverige. 35 grader varmt och gassande sol. Kolonier av blekfeta och rödbrända nordeuropeiska turister, solbadande på stranden eller jäsande med en paraplydrink på någon av strandpromenadens serveringar. Svenskar, danskar, tyskar, britter och nederländare som tagit sig till Playa del Ingles på Gran Canaria för att förlänga sommaren med en vecka eller två.
Men Gran Canaria ligger inte mer än 100 kilometer från Afrikas västra kust och förutom soltörstande nordeuropéer vimlar strandpromenaden av afrikanska flyktingar som försöker kränga allt från solglasögon till solhattar och falska märkesklockor.
Michael Gregory, som jobbat som showartist på Gran Canaria i över 15 år, berättar att de bofasta på ön kallar de afrikanska försäljarna för ”The looky looky men”, efter den ständigt återkommande säljfrasen.
– Dagtid ser man dem längs med stranden, kvällstid jobbar de utanför nattklubbar och restauranger. Jag har lärt känna ett par av försäljarna under mina år som show-artist på turistkrogarna och fått veta att det tar flera år för dem att jobba av skulden för resan hit, säger Michael Gregory.
På en träbänk vid ett av de stenbelagda torgen längs med strandpromenaden sitter två afrikanska försäljare och tar igen sig en stund i skuggan av en palm.
Mbaye Sissay är ursprungligen från Gambia men kom till Gran Canaria redan för 20 år sedan. Han har själv spanskt medborgarskap och visar upp sitt id-kort för att bevisa det, men förklarar att omkring hälften av de afrikanska försäljarna i Playa del Ingles är papperslösa flyktingar från Västafrika. Mbaye Sissay känner väl till Podemos och partiets löften om att garantera alla papperslösa flyktingar samma rätt till sjukvård som spanska medborgare. En rättighet de hade i Spanien fram till efter det senaste parlamentsvalet, som vanns av det konservativa partiet Partido Popular.
– Pablo Iglesias (Podemos partiledare) är en mycket intelligent man. Han talar om och till folket, inte om regeringsmakten. Jag hoppas att han kommer vinna i valet, säger han.
Mbaye Sissay tar upp tobak och papper och rullar en cigarett mellan fingrarna, stoppar den mellan läpparna, tänder den och tar ett djupt bloss. Sedan säger han att han inte tycker om att jobba som försäljare på stranden.
– Jag vill ha ett riktigt arbete och betala skatt. Jag vill bidra till samhället, men det är mycket svårt att få ett arbete här, och jag måste försörja min familj på något sätt.
Hans mörka bredaxlade vän i en orange t-tröja som sitter bredvid småler medan han lyssnar på samtalet. Han säger att han också är spansk medborgare, men då jag börjar ställa frågor riktade till honom och plockar fram kameran, reser han på sig och skyndar bort med raska steg.
Ett stycke längre fram på strandpromenaden möter jag Thiérno Ngom från Senegal som går mellan borden på en uteservering och försöker sälja solglasögon till turisterna utan någon vidare framgång. Thiérno Ngom kom till Gran Canaria för fem år sedan.
– Jag kom hit för att överleva. Livet är väldigt svårt i Senegal. Min fru är också här, vi är här legalt. Vi kom hit med flyget, men många av mina vänner kom över havet i en liten ranglig båt. Det är en väldigt farlig resa och många drunknar, säger han.
Men försäljningen längs med stranden ger inte mycket pengar. Thiérno Ngom säger att han knappt får ihop så det räcker till hyra, elektricitet och mat för dagen. Trots att han hävdat att han inte är papperslös börjar Thiérno Ngom vifta med händerna framför ansiktet och springer iväg då jag halar fram kameran. ”No, no, no photo, no picture”, markerar han.
På väg tillbaka mot torget ser jag hur Thiérno Ngom försöker sälja solglasögon till ett brittiskt par, som sitter med varsin drink intill promenadstråket. Den feta, bleka och fräkniga mannen, som är klädd i ett vitt linne och stråhatt, viftar arrogant bort försäljaren med sin utsträckta vänsterhand. Jag kliver fram till honom, förklarar att jag är en svensk reporter och undrar om jag får ställa en kort fråga, vilket går för sig. Jag frågar vad de som turister tycker om försäljarna. Mannen blir genast rasande och gormar åt mig att: ”Vi har inte tid med sådan här skit! Gå, stick, försvinn ur min åsyn!”
Tillbaka vid torget möter jag Omar och hans vän Modu. Båda är från Senegal och säljer solglasögon längs med strandpromenaden. Modu som har beviljats spanskt medborgarskap är bäst på engelska och förklarar att de köper solglasögonen billigt på marknaden i Puerto Rico, vilket ligger en dryg mil från Playa del Ingles.
Omar är däremot papperslös och tog sig över havet i en liten båt. Han berättar att resan tog fem dagar och att flera av medpassagerarna drunknade på vägen.
Modu säger att de inte flytt från något krig, men att Senegal är så pass fattigt att de inte haft möjlighet att försörja sina familjer.
– Vi hade inget annat val än att fly hit. Vi hade ingenting i Senegal. Nu försöker jag sända pengar hem till min familj, men det är inte lätt. Jag jobbar tolv timmar om dagen men får inte ihop mycket, säger Modu.
Trots den tröstlösa uppgiften att sälja allehanda krafs till turister som helst vill bli lämnade ifred, håller försäljarna uppe ett glatt humör utåt. De skämtar, skrattar, ler och är storstilat vänliga mot de många gånger irriterade och buffliga turisterna.
– Vi måste vara glada för att få sälja något. Ibland är det ganska svårt, säger Modu.
De gånger de får syn på patrullerande poliser skingras gruppen av försäljare snabbt.
– Så fort vi ser dem springer vi, så fort vi kan. Om polisen får tag på oss beslagtar de våra varor, säger Modu.
Läs vidare på nästa sida: Drömmer om att återvända till Senegal
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870
Hans dröm är att någon gång kunna återvända till Senegal och öppna en egen liten butik. Men med tanke på hur lite han tjänar på försäljningen känns det tröstlöst att lyckas spara ihop till ett startkapital.
Plötsligt störtar en storvuxen svart man klädd i vit skjorta och svarta långbyxor fram till mig och skriker. Han är uppjagad, aggressiv och undrar vad jag håller på med. Varför snokar jag runt och ställer en massa frågor? Jag försöker lugnt förklara mitt ärende, men får lov att ge upp. Han vill att jag försvinner från platsen och det verkar klokast att lyda.
Dagen efter återvänder jag till samma strandpromenad, i hopp om att få tag på fler röster till reportaget. Men de försäljare som under gårdagen pratat med mig vill inte längre yppa ett ord om sin situation. Jag slår mig i stället ned vid en av serveringarna på torget, varifrån jag kan studera dem medan de jobbar. Snabbt lägger jag märke till en äldre spansk man med en pipa i mungipan som också studerar försäljarna. Han ropar till sig den bredaxlade försäljaren i orange t-tröja, som inte ville prata med mig under gårdagen. ”You must work harder. It is lot’s of people here now. Work! Work now!” hör jag hur han ryter åt honom. Men under de näst intill två timmar jag sitter kvar på serveringen ser jag ingen av dem lyckas med att sälja någonting.
En schweizisk man som sitter intill mig på serveringen förklarar att han hatar de påflugna afrikanska försäljarna.
– De kommer hela tiden, det går inte mer än fem minuter emellan. De har ingen som helst respekt för vår integritet, säger han.
Enligt UNHCR Spanien klassas de västafrikanska flyktingarna på Playa del Ingles inte som flyktingar, eftersom de inte flytt från krig eller naturkatastrofer, utan från ekonomisk nöd och fattigdom. Därför ses de i stället som migranter och har ingen möjlighet att få asyl i Spanien.
2006 kom över 30 000 flyktingar från Västafrika till Kanarieöarna, 2007 sjönk antalet till 12 000 och 2008 ytterligare till 9 000. De flesta flögs tillbaka omgående av de spanska myndigheterna. De som blivit kvar lever gömda som papperslösa flyktingar och försörjer sig ofta som försäljare på turistorterna. Efter att de marockanska och mauretanska hamnarna skärpt sina kontroller har flyktingströmmen flyttat söderut och de flesta västafrikanska flyktingarna kommer idag från Senegal.
Doroue Arrowa på Röda korsets kontor i San Fernando säger att omkring hundra flyktingar fortfarande kommer till Gran Canarias södra stränder varje månad i rangliga små fiskebåtar.
Får de någon hjälp av myndigheter eller hjälporganisationer?
– Vi på Röda korset tar emot dem när de anländer. De är i väldigt dåligt skick då de kommer. Vi ger dem vatten att dricka, varm mat och rena kläder. Någon annan hjälp får de inte, säger Doroue Arrowa.
För att ta sig till Kanarieöarna har migranterna betalat flyktingsmugglare. Den mycket riskfyllda båtresan kostar dem mellan 700 och 1 500 euro. Därför har många en stor skuld till smugglarna som de måste betala av på något sätt, berättar Juan Carlos Lorenzo på Cear, en lokal organisation som hjälper flyktingar med asylrätt.
– Alla kommer inte från Senegal, även om många gör det.
De papperslösa flyktingarna kommer främst från Senegal, Västsahara, Gambia, Guinea, Guinea-Bissau och Elfenbenskusten.
Inför det spanska valet den 20 december har det nystartade och mycket populära vänsterpartiet Podemos utlovat fri sjukvård för landets papperslösa flyktingar samt att de fängelseliknande flyktinglägren ska rivas, om de tar sig till makten.
Varför är då frågan om sjukvård och en rivning av lägren en viktig fråga för Podemos?
– Det är av humanitära skäl. Det vi säger är att de papperslösa flyktingarna ska ha samma rätt till sjukvård som spanska medborgare. De papperslösa får dessutom oftast sitta väldigt länge i lägren innan de deporteras tillbaka till sina hemländer. Det här är människor, människor som flytt från konflikter och hungersnöd. Vi vill att de ska behandlas humant, inte som brottslingar eller djur, säger Francisco Rodriguez på Podemos Stockholmskontor.
Podemos har tappat stöd, från 30 till enbart 15 procent, i höstens opinionsundersökningar. Vad är era förhoppningar inför valet? Tror du tappet har att göra med det grekiska systerpartiet Syrizas motgångar?
– Vi tar mätningarna med en nypa salt. Högern kontrollerar 90–95 procent av medierna i Spanien och försöker manipulera bilden av opinionen. Podemos har slagits med denna realitet sedan partiet grundades. Faktum är att då Pablo Iglesias håller tal i tv eller ute på ett torg slår han fortfarande publikrekord. Om vi hade trott på opinionsundersökningarna hade vi inte haft någon chans i regionvalen heller, men idag sitter borgmästare kopplade till Podemos i Madrid, Barcelona, Valencia och Bilbao. Vi kommer inte att nå egen majoritet i parlamentsvalet men hoppas på fler röster än det socialdemokratiska partiet Partido Socialista. På det sättet kommer de att tvingas stödja oss.
– Vad gäller Syriza är det tydligt att se hur de nyliberala krafterna i Europa är rädda för den växande vänstervågen och gör allt i sin makt för att stoppa den. Men Grekland är en liten nation i Europa. De kommer få svårare att kontrollera Spanien, säger Francisco Rodriguez.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
