Men nuförtiden, bara några år senare, är det en ung oppositionsrörelse som inte alls synts till lika mycket i kritiken mot regeringen.

– Man hittar inte det här ute på gatorna längre. Nu är det helt dött och det finns ingen politisk aktivism. Det känns som att folk sluter sig och ingen går ut, varken vi eller medelklassen. Erdogan vann över oss, säger Ercan, en av besökarna.

Lät stänga många kaféer

Vid tiden för Geziprotesterna var Recep Tayyip Erdogan landets premiärminister. Han lät stänga ner många av de kaféer vid det centrala Taksimtorget som den unga oppositionsrörelsen hade som samlingsplatser. Enligt ungdomarna själva kunde de därför inte förankra sin närvaro på gatorna längre. Och bland de aktivister som ännu återstår, finns det precis som hos många andra oppositionella en utbredd trötthet.

– Jag känner mig tömd på energi och orkar inte med några fler lagar och förändringar från regeringen. Men samtidigt är jag nyfiken på vad som kommer att hända, hur det här kommer att sluta, säger Ercan.

Året efter Geziprotesterna valdes Erdogan till Turkiets president. Enligt lagen skulle han då mest ha ett ceremoniellt uppdrag, men Erdogan fortsatte att styra landet ändå. Och det vill han fortsätta att göra – med lagen på sin sida – så därför arrangerar presidenten en folkomröstning den 16 april om att ändra konstitutionen och ersätta Turkiets parlamentssystem med ett presidentstyre istället.

Makten centraliseras

Om Erdogans förslag går igenom blir förändringarna mycket omfattande. Premiärministerämbetet avskaffas helt, makten centraliseras hos presidenten som får lov att utse eller sparka ministrar, myndighetschefer och viktiga domare. Presidenten får utfärda undantagstillstånd i landet och styra via dekret. Samtidigt försvagas parlamentets makt och dess ledamöter får begränsade möjligheter att ställa frågor till och granska presidenten. Erdogan skulle också ha möjlighet att stanna kvar som president ända fram till 2029.

Regeringens förslag har fått kritik internationellt. Den 1 mars dömde Venedigkommittén, Europarådets juridiska expertgrupp, ut ändringarna som en politik som skulle föra Turkiet till ”autokrati och enmansstyre”. På samma sätt har kritiker i Turkiet i flera år varnat för att Erdogan redan förändrat Turkiet till ett enmansvälde, som han nu söker en laglig grund för.

– Erdogan blir en diktator om konstitutionsändringarna går igenom. Han attackerar demokratiska värderingar som vi vunnit efter en lång kamp och betalat ett högt pris för. De här ändringarna är helt emot principerna om maktdelning i demokratiska parlamentariska system, säger Nazmi Gür, ansvarig för internationella relationer i det prokurdiska oppositionspartiet HDP, som jag träffar i huvudstaden Ankara.

Samtidigt har grundläggande demokratiska funktioner i Turkiet redan varit åsidosatta ända sedan i somras, påminner Nazmi Gür. Efter det misslyckade kuppförsöket mot Erdogan i juli 2016 har han styrt landet med undantagslagar och specialdekret. De massiva utrensningarna av mer än 100 000 människor från utbildningsväsendet, akademierna, domstolar, säkerhetsstyrkorna och den offentliga sektorn har fått stor internationell uppmärksamhet. Mer än 150 journalister har dessutom fängslats, dussintals medier kriminaliserats och yttrandefriheten halshuggits.

Allt detta, samtidigt som regeringen officiellt gett tummen upp åt kampanjarbete inför den 16 april.

– Men det finns ingen fri media, som kan ge röst åt vår kampanj att säga nej i folkomröstningen. Kampanjen har inte kunnat genomföras under fria omständigheter. Och med tusentals av våra partimedlemmar och våra båda ordföranden i fängelse, hur kan man då arbeta ordentligt, undrar Nazmi Gür.

Sedan i början av november sitter HDP:s båda ordföranden Selahattin Demirtas och Figen Yüksedag i fängelse, åtalade för terrorbrott tillsammans med elva andra HDP-parlamentariker. Det var just HDP och Demirtas som tydligast gick i strid mot Erdogan senast presidenten lyfte frågan om att införa presidentstyre, i valet i juni 2015.

Regeringen har motiverat behovet av ett starkt presidentstyre, med att Turkiet länge haft bristande kontrollfunktioner i det parlamentariska systemet. Man menar också att Turkiet kommer må bättre av att styras av en stabil hand, istället för av skakiga koalitionsregeringar som förr. Det har också varit budskapet som AKP-representanter levererat när de gett sig ut på en ja-kampanj inför folkomröstningen.

Erdogan har även tagit denna ja-kampanj till den röstberättigade turkiska diasporan i Europa. I förra veckan uppstod diplomatiska kriser, efter att åtskilliga AKP-kampanjmöten ställdes in i flera europeiska länder där man befarade oroligheter. Erdogan kallade den tyska regeringen för nazister. Efter att Nederländerna sedan nekat Turkiets utrikesminister landningstillstånd samt utvisat den turkiska familjeministern, har Turkiet kallat även Nederländerna för nazister, hotat med sanktioner och brutit de diplomatiska förbindelserna.

Sverige lät AKP-representanter genomföra kampanjmöte

EU har tidigare kritiserats för att undvika kritik mot Erdogan, på grund av flyktingavtalet med Turkiet. Vissa bedömare har därför hävdat att de diplomatiska kriserna nu är tecken på ett skifte – men det är högst oklart.

Både Frankrike och Sverige lät AKP-representanter komma och genomföra sin kampanjmöten. Den hårda nederländska behandlingen influerades av att det landet samtidigt gick till val i onsdags, där relationen till Turkiet blev en stridsfråga. Samtidigt skärpte Tyskland nyligen sitt förbud av ett 30-tal kurdiska symboler, inklusive flaggan hos det västallierade YPG, vilket tolkats som en eftergift gentemot Turkiet.

I själva verket tror väldigt få oppositionella i Turkiet på en förändrad EU-hållning gentemot Turkiet. Ett skifte hade i annat fall dykt upp redan när utrensningarna påbörjades, eller när parlamentsledamöter fängslades. Insikten om detta har också ytterligare demoraliserat oppositionen mot Erdogan.

Akademiker har avskedats

I huvudstaden Ankara träffar jag även en man och en kvinna, som röker stora mängder marijuana och bälgar i sig whiskey och rödvin när jag anländer. Det här är inte några alternativa ungdomar, utan två akademiker närmare 40-årsstrecket, vid Ankara universitet. Han är doktor i ett västeuropeiskt språk, hon är doktor i sociologi. De har stämt träff med mig på en fredagskväll för att berätta om hur Erdogan även avskedat tusentals akademiker efter kuppförsöket. Men stressen har varit obeskrivligt tung på sistone, särskilt efter att ytterligare ett hundratal akademiker med vänstersympatier avskedades från Ankara universitet, i början av februari. 28 kurser stod plötsligt utan lärare och normalstora grupper med studenter har slagits ihop till jätteklasser. Samtidigt som hotet hela tiden hägrar, om fler uppsägningar.

De två doktorerna är sönderstressade och kunde inte låta bli att börja röka och dricka, innan de hunnit träffa journalisten från Sverige.

– Jag skulle kunna ägna hela kvällen åt att analysera allt som händer i Turkiet, men egentligen är jag förbannat trött på att prata om Erdogan och regeringen, säger sociologidoktorn.

Majoriteten av de tusentals sparkade akademikerna har anklagats för band till Gülenrörelsen, den sekt som anklagats för kuppförsöket mot Erdogan. Vänsterakademikerna har dock inte haft någonting med kuppförsöket att göra. Vad de istället har gemensamt är att de ofta är medlemmar i samma vänsterorienterade, regeringskritiska fackförbund, samt undertecknade ett stort upprop i protest mot regeringen i januari 2016, mot att kurdisk civilbefolkning dödades i sydöstra Turkiet. I september 2016, efter att undantagslagar införts, avskedade regeringen hundratals av dem. Successivt har sedan hundratals fler mist jobben.

– Vi har undertecknat många upprop förr, utan att någonting hänt. Men den här gången var det plötsligt mycket känsligt. Jag antar att det handlar om att Erdogan vill stampa ut all opposition mot honom, säger språkdoktorn.

Med en allt mer marginaliserad, skrämd och tystad opposition även i västra Turkiet, kan presidenten lättare ro sina politiska planer i hamn – att fortsätta styra som nu, fast på en laglig grund. Vi diskuterar även varför Erdogan trots sin auktoritära politik ännu har ett stort, folkligt stöd. De båda doktorerna anger flera olika faktorer. Den materiella hjälpen i form av exempelvis bidrag, som många fattiga erhållit från regeringen. Det faktum att en stor del av landets invånare trots allt är konservativa och religiösa, likt AKP.

I Turkiet finns det dessutom en utbredd kultur av att se upp till starka, manliga ledarfigurer. Det har många observerat som någon gång besökt Anitkabir, mausoleet i Ankara för Mustafa Kemal Atatürk, den turkiska republikens grundare. Där kan vuxna kvinnor och män fortfarande gråta framför sin vördade landsfaders kista och stå i givakt under de upprepade ceremoniella kransnedläggningarna. Språkdoktorn jämför det med personkulten i Nordkorea. Kanske är det också Erdogans mål att med sina många år vid makten i slutändan bli en likadan landsfader, som Atatürk varit.

Så hur skulle denna utveckling under AKP-regeringen kunna stoppas?

Med en månad kvar till folkomröstningen har nej-sidan ännu visat en viss ledning, men ett nej är ingen garanti för att regeringspolitiken sedan plötsligt skulle bli återhållsam. Sannolikt krävs mycket större åtgärder än så. Vissa bedömare tror att det enda som kan stoppa Erdogan är ifall likadana internationellt uppmärksammade reaktioner uppstår, som med Geziprotesterna 2013. Det tror inte språkdoktorn.

– Det enda som kan rädda oss är att presidenten dör. Erdogan är den nya ledaren. Om han dör så kommer hans parti att slitas sönder och vi i folket leta efter en ny ledare.