– Här i kvarteret fick varenda familj martyrer i attacken, berättar flickans granne Mustafa.
Själv miste Mustafa åtta familjemedlemmar när IS dök upp på gatan vi sitter på. En bror, brorsöner, flera kusiner sköts ihjäl. En annan granne, som sitter på en plaststol bredvid, förlorade sin bror, som just kom hemkörandes efter en tid vid fronten med de kurdiska försvarsstyrkorna YPG. IS sköt honom mellan ögonen i hans egen farstu. De pekar på två förbipasserade små pojkar, som förlorat sin far, och på olika platser på gatan där det låg lik. Totalt ska stadsdelen ha förlorat 50 människor under några timmar.
– IS sa till mig att det här är islams land. Att de är muslimer och vi är kristna, därför skulle vi dö. Sedan sköt de mig, säger Mustafa.
Mustafa är inte kristen utan själv muslim. Och han lever ännu och kan berätta eftersom kulan bara snuddade vid hans huvud.
– De vill bara döda, och vill få oss att lämna Kobane.
Kraftig bilexplosion
Tidigt på morgonen den 25 juni inledde IS sin näst största massaker hittills mot civila i krigets Syrien. Tjugo i fem exploderade en kraftig bilbomb vid gränsövergången mellan Turkiet och Kobane, som dödade flera kurdiska vakter. Samtidigt började ett antal beväpnade män gå runt i den norra delen av staden, i smågrupper, och knackade på civila hem. Männen var klädda i uniformer från YPG och kurdallierade enheter i Fria syriska armén (FSA) och hälsade ofta med ett ”heval”, kurdiska för ”kamrat”. Intet ont anande invånare öppnade sina dörrar. De blev genast skjutna eller höggs ner med kniv.
Skotten lockade ut fler civila på gatorna. Vissa trodde att det rörde sig om firanden efter framgångar vid fronten. Bilar med fler män i YPG-uniformer for fram och tillbaka på gatorna, men i stället för att hälsa mejade de med sina maskingevär ner allt som rörde sig med. Bilarna fortsatte till några byggnader i staden som männen intagit, men de omringades snart av det riktiga YPG och intensiv skottlossning fortsatte fram till den 27 juni, när IS-krigarna nedkämpats.
Människor i blodiga högar
I sociala medier cirkulerade snabbt fruktansvärda bilder. Människor i blodiga högar i gathörn. Små barn som fått sina ansikten kluvna av gevärsskott. En gråtande kvinna som kramade en liten flickas halshuggna kropp.
– Det var som en skräckfilm. Eller värre, det har inte ens gjorts någon sådan film. Kropparna bara fortsatte komma och många av personerna kände jag själv, min chaufför var en av dem, säger kurdisk-svenske Dorpec Kobane som arbetar i staden. Ett av ansiktena kände jag själv igen. I december var jag i Kobane för att skriva för Dagens ETC om de då ännu pågående gatustriderna mot IS. I de västra delarna mötte jag Shevger, en pojke runt nio-tio år som var en av de runt 1 000 civila som inte lämnat sina hem för flyktinglägren i Turkiet. Han hade överlevt hela belägringen. Vi skakade hand och jag tog hans bild.
På denna nya bild av honom var Shevgers ögon halvt öppna, och han hade torkat blod i en krans runt munnen. Det sägs att IS tvingat vissa av offren att ”äta pistolkulor”, och därmed bryta mot fastan under ramadan, som för att ytterligare bekräfta deras syn att kurder är religiösa avfällingar som måste mördas.
Mordens statistik
– 251 dödade civila. 35 av dem barn, 64 kvinnor och 151 män. 267 skadade. 137 familjer drabbades av massakern och 93 barn har blivit föräldralösa. Det yngsta dödade barnet var nio månader. Vapnen som användes var gevärer, pistoler, förgiftade vapen, bilbomber, självmordsbombningar och slaktknivar, berättar Kobanes vice utrikesminister Idris Nassan torrt.
Han läser upp statistiken från en rapport som offentliggjordes vid en presskonferens i Kobanes parlamentshus den 21 juli. Omedelbart efter attackens slut den 27 juni tillsattes en lokal kommitté för att dokumentera dådet. Rapporten redogör för hur IS kom upp i bilar från IS-områden i söder – men också hur vittnen såg en andra grupp infiltrera från Turkiet. Det är uppgifter den turkiska regeringen först aggressivt förnekat, men efter självmordsbombningen i Suruc den 20 juli står det klart att IS förstås opererar på båda sidorna gränsen. Rapporten är också en vidrig läsning, med samtal med överlevande, och med alla offer uppräknade med namn, ålder och plats för död.
– Det här var en hämndattack, eftersom vi tidigare lyckades besegra dem i Kobane. De undvek alla armépositioner och riktade in sig på att attackera så många civila som möjligt.
Attack mot Läkare utan gränser
Syftet var att jaga iväg alla de som kommit efter stadens befrielse från IS i januari. Men inte bara i form av civila återvändare, menar Idris Nassan.
En av de platser IS intog under massakern var det centrala sjukhuset, på en höjd med utsikt över staden. Där och i ett gäng helt nybyggda baracker på innergården hade Läkare utan gränser öppnat upp sin verksamhet för att hjälpa lokalbefolkingen.
Sjukhusområdet är ännu orört efter attacken. Tomhylsor och Kalashnikovmagasin ligger kringströdda. Där finns en sjal från en IS-krigare, tillsammans med mörka fläckar från hans blod. Svarta hårlockar på marken från en självmordsbombare som sprängde sig på innergården. Själva byggnaden är svårt skadad efter att två extremister sprängt sig själva på varsin våning. Bandagerullar, kompresser, sprutor och medicinkartor sticker fram ur den sammanrasade cementen.
– Det ligger saker för miljoner här under ruinerna, säger en sjukvårdare som själv deltog i striderna.
Vill skrämma bort hjälpen
Idris Nassan menar att attacken mot Läkare utan gränser självklart hänger samman med självmordsbomben i Suruc som dödade 32 turkiska medborgare på väg till volontärarbete i Kobane. IS vill skrämma bort hjälporganisationer från att arbeta här, och efter terrorattacken i Suruc kommer fler också att tveka innan de kommer.
Vad Idris därför inte kan förstå är varför massakern inte uppmärksammats mer av omvärlden. Under gatustriderna mot IS var världspressens ögon fokuserade på Kobane, och själv drunknade han i intervjufrågor. Nu när IS attackerade civila, i stället för en militär styrka som YPG, var det jämförelsevis väldigt tyst.
– Det är som om detta var något normalt, som inte var värt att nämna.
Talande nog är Dagens ETC den första utländska pressen som kommer till staden för att undersöka övergreppet. Samtidigt som massakern pågick begick IS-sympatisörer också på en och samma dag terrordåd i Frankrike, Tunisien och Kuwait. Antalet döda blev mindre, totalt 67, men detta fick betydligt mer mediafokus på sig – troligtvis på grund av att många européer drabbades. Men i det uttlande som FN:s säkerhetsråd gav med anledning av attackerna nämndes heller inte massakern i Kobane med ett enda ord.
Inga kondoleanser från USA
Kobanes regering har fortfarande inte heller mottagit några kondoleanser från president Obama, trots att USA i höstas inledde ett samarbete med de kurdiska styrkorna för att bekämpa IS.
– Vårt folk känner sig svikna nu, och många säger att vi bara utnyttjats för andras intressen, säger Idris Nassan.
Bevakningen lär oss en sorglig läxa av cynismen det förödande kriget i Syrien skapat i världspressen. Utsläckandet av människoliv där anses ha blivit så vardagligt att det inte ens funkar som nyheter längre. Höstens och vinterns intensiva Kobanebevakning har inte förändrat någonting.
Inga säkra siffror finns, men ryktet på stan säger att 20 000 människor lämnade Kobane efter massakern. Rädsla och osäkerhet bredde snabbt ut sig – men också motreaktioner.
Motståndet lever
Vi har precis fått höra om bombattacken i Suruc och står och pratar några stycken i parlamentshuset, när en enorm explosion skakar Kobane. Innertak rasar ner, alla fönster krossas och blåser in över oss. Folk gråter och jag blöder på benet, och drar loss glasskärvor från hårbottnen ända fram till kvällen.
”Bilbomb!” ropas det först, men det visar sig bara vara en stor hög insamlade IS-granater som exploderat 300 meter bort. Det intressanta är i stället reaktionerna efteråt.
Civilbefolkningen är genast ute på gatorna med vapen i hand, och upprättar checkpoints vid sina hem, i sina kvarter, vid korsningar och infarter. Jag går ner till centrum, och ser kontrollpunkter var femtionde meter. Samma sak sker varenda kväll, efter massakern, där civilpatruller som fått vapenträning står i egna vaktposter med Kalashnikovs och ficklampor. Ett ”god kväll kamrat” räcker för att lugna alla.
Det här är den totala mobiliseringen av både stadens regering, gerilla och kvarvarande civilbefolkning för att klamra sig kvar i hemmet. Även om situationen redan lett till viss paranoia, och risken för att misstag begås ökar i en stad där alla har vapen, har de ännu en gång bestämt sig för att deras stad ska hållas och överleva.
