Tvåvåningshotellet en bit bort tornar upp sig som en malplacerad koloss bland de omkringliggande spartanska byggnaderna i utkanten av småstaden Pader i norra Uganda. Det ägs av den lokala hjälporganisationen CCF Pader, som också driver den närbelägna internatskolan för utsatta flickor och unga kvinnor. Trots att flera av de andra eleverna också är före detta barnsoldater är oron för att bli bortstött och stigmatiserad så stor att Innocent aldrig har berättat för dem om sin tid med den den ökända kristna rebellgruppen Herrens Motståndsarmé (Lord’s Resistance Army, LRA). Och ingen av dem känner till hur Innocent fick sitt ärr. En gång vågade hon göra motstånd när en av rebellerna förgrep sig på henne, han som alltid hade en pistol bredvid sig under de regelbundna våldtäkterna som började när hon var elva år.
– Då piskade han mig. Jag har fortfarande ett ärr, här på armen, konstaterar hon och pekar.
Tvingades till militärträning
Barn i beväpnade grupper porträtteras ofta som pojkar, men omkring 40 procent av världens runt 300 000 barnsoldater beräknas vara flickor enligt de senaste uppgifterna. I Uganda kidnappade Herrens Motståndsarmé minst 20 000 barn mellan 1987 och 2006. Enligt FN var nästan en tredjedel av dem flickor, och under två år var Innocent en av dem.
Bara elva år fyllda tvingades hon bli barnsoldat och fru till en rebell i LRA. Allt började med att en grupp främmande personer bröt sig in hemma hos Innocents mormor, som hon och hennes storebror bodde hos.
– De lyste på oss rakt i ögonen med sina ficklampor. Mormor frågade vilka det var som störde så sent. De svarade att hon skulle ge oss till dem om hon inte ville att de skulle döda oss. Både mormor och rebellerna drog i mig.
Mormodern förlorade kampen och syskonen bands fast om halsen med de andra barnen som kidnappades den natten. Sedan började en lång vandring ut i Ugandas ödemarker, bärandes på tung packning.
– De som föll ihop av utmattning blev dödade på plats, minns Innocent.
Barnen som överlevde tvingades senare till militärträning som dels gick ut på att de skulle sluta känna rädsla, bland annat genom att tvingas vidröra lik. Innocent skulle också lära sig att döda. En medel-ålders man, som kidnappats av rebellgruppen, utsågs till övningsobjekt. De båda lämnades ensamma i ett skogsområde.
– Mannen sa "Döda mig inte, min dotter. Skada min hand i stället och smörj in macheten med mitt blod som ett bevis på att du dödat mig". Sedan började han skada sig själv med macheten.
Därefter rymde mannen iväg, i förhoppning om att skydda dem båda. Det blodiga vapnet räckte som bevis och rebellerna glömde att försäkra sig om att det fanns en kropp i sin glädjeyra.
– De sa att jag gjort något fantastiskt, att alla borde vara som mig.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Rebellerna utsåg Innocent till informatör. Senare tvingades hon också kidnappa två flickor. Pistolen som Innocent riktade mot dem skrämde henne själv lika mycket, men det gjorde också konsekvenserna av vad som kunde hända om hon vägrade. LRA straffade även små företeelser som matvägran med döden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag ville inte att de skulle hamna i samma situation som mig.
Den stora skräcken var att tvingas skada en familjemedlem. Det var inte ovanligt att barnen tvingades döda sina föräldrar
vid kidnappningstillfället, bland annat för att försvåra deras möjligheter att återvända till sina hembyar.
– Jag var rädd för jag visste att de kunde ta med mig hem och tvinga mig att döda min mormor.
Innocent tar en klunk vatten innan hon fortsätter.
– En gång mötte vi en kvinna med en bebis. De högg av hennes näsa, öron och ett av benen. Hon tvingades se på när de dödade hennes barn och sedan gav de barnet till henne och sa "amma".
LRA var ökänd för det oprovocerade, brutala, övervåldet mot befolkningen i norra Uganda, som de paradoxalt nog sa sig vilja resa ur fattigdom. Den politiska ledningen skulle störtas och ett styre baserat på de tio budorden införas. Sudans regim stöttade tidigare LRA som svar på att Uganda backade upp rebeller där, vilket gjorde att våldet eskalerade. När det folkliga stödet uteblev i slutet av 1980-talet började kidnappningarna. Enligt FN bestod en majoritet av LRA av minderåriga 2004.
Gravid och på rymmen
Två år senare tvingades LRA ut ur Uganda och sedan dess har den försvagade rebellgruppen rört sig i grannländer som Demokratiska republiken Kongo och försörjer sig bland annat på illegal handel med elfenben, trots militära operationer som även USA är inblandad i.
Det dröjde dock flera år tills LRA hamnade i det internationella strålkastarljuset genom organisationen Invisible Childrens kampanjfilm Kony 2012. Syftet var bland annat att uppmärksamma världen om att LRA:s högsta ledare Joseph Kony fortfarande är på fri fot, trots en efterlysning av Internationella brottmålsdomstolen. Kampanjen har dock kritiserats för att ge sken av att konflikten fortfarande pågår i Uganda.
Innocent rymde med sin bror under ett obevakat ögonblick när de tvättade kläder. Hon berättar att de sprang i högt gräs i timmar tills de kom fram till en skog där de gömde sig. Då var Innocent 13 år och gravid i andra månaden.
– Vi såg hur de letade efter oss när vi låg där. Min bror sa att jag inte fick säga något, min kropp fick inte ens skaka.
Väl hemma vågade syskonen inte söka hjälp hos myndigheterna i rädsla för att tvingas gå med i regeringsstyrkan. Bilden av det statliga stödet är rörig. Å ena sidan finns det goda samarbeten med ideella aktörer, å andra sidan anger organisationer som Child Soldiers International, CSI, att det inte finns något officiellt demobiliseringsprogram alls.
Enligt CSI är det ofta regeringsstyrkan som står för den allra första, inledande hjälpen. Mindre än hälften av de återvändande barnen anmälde sig dit enligt uppgifter från år 2008. Unicef har tidigare rapporterat om att minderåriga synts på militärens sida, vilket den förklarat med bristande åldersbedömning. Sedan 2010 har armén dock särskilda rutiner för hur barn som flytt från LRA ska hanteras.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
På en internationell nivå har bland annat FN kritiserat att flickornas behov ofta förbises i konflikter världen över. Det är vanligt att de undviker programmen av rädsla för att stigmatiseras på grund av att de varit barnsoldater. Situationen är särskilt svår för dem som har fått barn.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag var rädd att de skulle ta tillbaka mig till bushen. Jag hörde på radion att de behövde mer folk, förklarar Innocent.
Människorna i hembyn flydde i panik när de fick syn på Innocent och hennes bror som rymt från LRA. Det tog en vecka innan de återvände och sedan följde en flera månader lång period då byborna bara uträttade de nödvändigaste sysslorna innan de begav sig i väg och sov på annat håll om nätterna.
– Det gjorde så ont när jag kom tillbaka. Jag trodde aldrig att mormor skulle kunna hata mig.
– Vi fick genomgå olika ritualer för att de onda andarna skulle drivas ur oss. De gjorde de där ritualerna, men de kunde fortfarande inte älska oss. De var rädda att vi skulle döda dem. Mormor var till och med rädd för att prata med mig.
Enligt en rapport från CAP International hade flickorna press på sig att bli gravida för att skapa en hängiven generation LRA-medlemmar. Barnen till de återvändande flicksoldaterna riskerar också att stigmatiseras. De ses som morgondagens rebeller och "bastarder" utan arvsrätt.
– Mormor förlät mig till slut, men var länge rädd för barnet i min mage, säger Innocent.
I dag har mormodern gått bort och Innocent bor med sin son på internatskolan i Pader. Rädslan för att förskjutas igen är för stor.
– Jag har fortfarande mardrömmar, men jag ser inte döda kroppar i dem längre.
"Rebellfruar"
Dagen efter sitter 19-åriga Brenda, som också heter något annat, rakryggad i en skoluniform på den vita plaststolen.
– Jag hade ett bra liv innan de tog mig, säger hon.
Familjen var bönder och levde ett stillsamt liv i ett litet samhälle i norra Uganda. Brenda var äldst av sju syskon. Rebellerna kidnappade den då tioåriga flickan och hennes bror när de skulle hämta vatten. Sedan följde ett och ett halvt år i LRA:s fångenskap.
– Det är en hemlighet. Jag tänker hela tiden på att om folk visste att jag har dödat så kommer de att ta avstånd från mig. De kommer att bli rädda att jag ska döda dem med.
Hon är inte ensam om sina upplevelser. Hälften av flickorna som medverkade i en rapport av Rights & Democracy 2004 svarade att deras sekundära roll inom LRA var att delta i strid. Rapporter har också pekat på att synen på flickorna som "rebellfruar" snarare än barnsoldater bidrar till att de riskerar att glömmas bort i demobiliseringsprocesser. Brenda berättar att hon fruktade för sitt liv varje gång hon blev beordrad att delta i strid och döda. Ångesten över de tre liv hon tagit är bestående.
– Jag tänker ofta på dem, säger hon.
Brenda byter plötsligt ämne och berättar att hon slutat äta kött. Det påminner henne om när rebellerna tillagade en människa. Hon vet fortfarande inte hur långt det hela var tänkt att gå.
– Samtidigt som kroppen kokades attackerade Ugandas militär oss, förklarar hon.
Hon var tvungen att ge sig av, och lyckades göra så med sin bror när tumult uppstod under ett plundringsförsök i en by.
Syskonen gick direkt hem, även de i rädsla för att tvingas strida på militärens sida.
– När vi kom hem vägrade våra föräldrar låta oss komma in. De sa "Vad har ni gjort för att kunna rymma?".
Brenda var oskuld när hon återvände, vilket hon också tror bidrog till att hon slutligen accepterades. Hon hann inte få sin första menstruation under tiden med LRA och var därmed en så kallad tingting och orörbar i sin grupp.
– De våldtog de andra flickorna i vår närvaro. Jag var rädd att samma sak skulle hända mig.
Grannarna hade däremot svårare att acceptera syskonen och de jämnåriga barnen i byn ville inte heller veta av Brenda och hennes bror.
– Ibland slog jag dem när de retade mig. Det blev allvarliga slagsmål.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Runt ett år senare fick Brenda höra talas om internatskolan i Pader genom ett radioprogram. Hon sökte och blev antagen. Drömmen är att kunna fortsätta studierna när den första grundläggande, kostnadsfria, utbildningen är över.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Brenda går iväg till internatet för att hjälpa till med städningen av skolgården. Några timmar senare faller skymningen och ett mörklagt Pader fylls av stämsång från en av kyrkorna.
Det är tidig morgon när 22-åriga Prisca Lamyero knyter fast myggnätet som använts under natten och ställer upp sin och barnens madrass mot en av lerhusets rundade väggar. Strax därefter är dörren låst och en plastdunke fastspänd på hennes rygg. Hon börjar gå. Blå flipflop-sandaler mot gryningsfuktigt gräs, tysta nickningarna mot kvinnorna som passerar på väg till vattenpumpen. Hon berättar att hon känner sig accepterad bland grannarna, men tiden som barnsoldat har lämnat fysiska spår.
– Jag har fortfarande kvar en kula i ena foten, jag känner en konstant smärta och har svårt att gå.
Rebellerna kom en natt då hon var nio år och sedan följde ett decennium av väpnade strider, misshandel och svält. Hennes främsta uppgift var att tillaga mat på växter, rötter och annat ätbart som hon kunde hitta. Det dröjde inte länge innan hon gjorde sitt första rymningsförsök, men rebellerna fick tag på henne redan nästa morgon. Hon tvingades ta emot slagen fastbunden vid ett träd.
– Jag trodde att de skulle döda mig, säger hon.
Prisca Lamyero ställer ner vattendunken och går in för att hämta dagens tvätt. En ljusblå leksaksbil utan hjul står vid dörröppningen till huset. Även hon tvingades gifta sig med en äldre rebell, som började våldta henne när hon bara var 12 år. Prisca blev så småningom gravid och födde först en flicka vid namn Miriam och sedan en pojke som fick heta Dominik. Det fanns varken rena sjukhuslakan, smärtstillande medel eller vårdkunnig personal på de isolerade, obebyggda, platserna där syskonen kom till världen.
– Jag trodde inte att det skulle gå bra eftersom jag var så ung. Det var så mycket blod, säger hon och fortsätter:
– Jag älskade barnen redan från början, men det var svårt att ta hand om dem.
Prisca Lamyero och hennes barn blev en börda under LRA:s långa förflyttningar så maken hjälpte dem till slut att fly. Väl hemma möttes Prisca och barnen av ett övergivet hus. Hon fick snart höra om föräldrarnas bortgång och en alkoholiserad morbror öppnade motvilligt upp sitt hem. Slagen och förolämpningarna kom med berusningen. Dominik och Miriam skonades inte, morbrodern gjorde ingen hemlighet av det obehag han kände inför "barnen som varit i bushen".
– Han tyckte inte om dem och kallade dem för rebellbarn, säger Prisca.
Finns ett mörkerantal som inte får stöd
Omkring 13 500 personer från LRA har fått amnesti genom Amnesty Commission i Uganda. Den statliga organisationen har även olika program som syftar på att integrera personer som varit med i beväpnade grupper, ofta i samarbete med ideella organisationer. Tanken är alla ska passera hjälpcentren innan de återvänder hem, men det finns ett mörkertal som inte nåtts av det statliga stödet.
– Jag visste inte om att det fanns, säger Prisca Lamyero.
En stund senare går hon trappa upp och trappa ner med en skurhink innan hon ställer in sakerna i hotellets städskrubb i Pader. Hon fick hjälp till slut. Sedan en tid tillbaka arbetar hon som städerska genom CCF Pader, som också gett henne en yrkesutbildning. Efter arbetspassets slut väntar kvällsbestyren därhemma. Prisca förbereder middagen samtidigt som hon sneglar upp mot Dominik som klättrat upp i ett träd. Trots stödet är det svårt att få det att gå runt, hon har bara råd med Miriams skolavgift och den några år yngre Dominik måste vara ensam hemma istället för att gå på den närliggande förskolan. Prisca gömmer sitt ansikte i kjoltyget, men ger snart upp försöken att stoppa de kvarvarande tårarna.
– Det finns ingen som kan hjälpa mig med barnen. Jag måste ensam ansvara för att de ska få mat.
LRA tycks aldrig ha varit i närheten av att attackera regimen i Kampala och vad som driver gruppen i dag är i mångt och mycket ett frågetecken. Konflikten startade redan 1986 – samma år som den nuvarande presidenten Yoweri Museveni tog makten i en statskupp. Men inbördeskrigets historia går tillbaka ända till kolonialtiden, då folket i norr tvingades se hur deras region blev allt mer marginaliserat under Storbritanniens styre. Motsättningarna fortsatte in i självständigheten med etniskt stödda regimer som ofta har attackerat de oppositionella folkgrupperna när de tagit makten.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Yoweri Musevenis maktövertag var inget undantag och han inledde snart brutala operationer i norr för att krossa ett begynnande uppror. En av upprorsmakarna var Heliga andens rörelse, som leddes av en släkting till Joseph Kony. Han bildade LRA ur rebellgruppen när denna besegrades. Liksom föregångaren är LRA präglat av kristen fanatism och Joseph Kony framhäver sig själv som en profet med övernaturliga krafter.
Skillnaderna mellan norr och söder märks än i dag. Husen tycks bli större och vägarna bättre ju närmare man kommer huvudstaden.
Regnet smattrar mot bilarna som kör förbi utanför Unicefs minutiöst övervakade lokaler i Kampala. Tillsammans med samarbetspartners stödjer organisationen kvinnor och barn som rymt från LRA. Något man lyckats bra med menar Silvia Pasti, som arbetar med skydd av barn i Uganda. För några år sedan hamnade en del av de unga kvinnorna på gatan. Enligt Silvia Pasti har en majoritet av de tidigare flicksoldaterna accepterats i dag, men stigmatiseringen är fortfarande ett problem på en del håll.
– Folk glömmer att kvinnorna var småflickor när de blev bortrövade. De gick inte med i LRA frivilligt.
Hon poängterar att pojkarna också befinner sig i en svårt utsatt situation när de kommer hem.
– Flickorna stigmatiserades på grund av att de kom hem med barn och pojkarna för att de i större utsträckning antas ha deltagit i strider.
"Rebellerna bryr sig inte"
De ensamstående kvinnorna och barnen riskerar också att ställas inför ekonomiska problem då det i regel är männen som äger mark och arvslinjen är på pappans sida. Många organisationer har därför också erbjudit yrkesutbildningar för att öka möjligheterna till försörjning. Silvia Pasti berättar att de brukar rikta de olika hjälpprogrammen mot hela områden för att undvika att biståndet i sig ökar stigmatiseringen.
– Vi försöker också se till att andra invånare får stöd så de inte känner sig diskriminerade, säger hon.
En fläkt snurrar i bakgrunden på Moses Drakus, talesperson på Amnesty Commission, kontor i Kampala. Han menar att man varit bra på att marknadsföra sig, och nickar åt affischerna med fredsbudskap som är uppnålade på anslagstavlan.
– Syftet är att vi ska få fred, sammanfattar han uppdraget.
Moses Draku berättar att han inte har tillgång till all statistik kring konflikten för stunden och återkommer senare inte med någon kommentar kring de tidigare anklagelserna om att även regimens armé rekryterade barn för några år sedan.
Moses Draku berättar däremot att många av dem som återvänder från LRA:s fångenskap är flickor och kvinnor. Han bekräftar att många av flickorna tvingats delta i strid och tillägger sedan upprört att flera av dem tvingats in i graviditeter när de själva bara varit barn
– Rebellerna bryr sig inte om hur gamla flickorna är, de beter sig som djur, säger han.
Än i dag återvänder barn och vuxna som rövats bort av LRA. I fjol kidnappades 575 personer i Ugandas grannländer Demokratiska republiken Kongo, Sydsudan och Centralafrikanska republiken.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
