Han tas emot som en kunglighet när han kliver in på Universitetssjukhuset i Örebro. Det är onsdag och den första dagen av flera under hans Sverigebesök, fullspäckade av föreläsningar, samtal och tv-framträdanden hos både Malou och Skavlan. Kamerablixtarna slår. Alla vill sträcka fram en hand och hälsa på mannen, hjälten, människorättskämpen, vars namn för bara några veckor sedan cirkulerade i spekulationerna kring vem som skulle få årets fredspris till Nobels minne.
Men doktor Denis Mukweges vardag är långt ifrån kunglig.
– Jag bor i princip i ett hål, jag har ingen frihet, säger han.
Värld full av ondska
Hans arbete med att behandla kvinnor och barn som har utsatts för fruktansvärda våldtäkter, övergrepp och tortyr i Kongo och hans kamp för deras rättigheter, har lett till att Denis Mukwege idag måste bo med sin familj på Panzisjukhuset där han arbetar, ständigt övervakad av beväpnade livvakter.
Det arbete han startade 1999, när Panzisjukhuset öppnades i den östra delen av Demokratiska republiken Kongo, ledde honom och hans team rakt ned i en värld full av ondska. Det som var tänkt som ett sjukhus som skulle hjälpa kvinnor med deras förlossningar och minska mödradödligheten fick bli något helt annat.
– Den första patienten som kom till oss, kom inte för att föda ett barn. Hon kom för att hennes underliv var helt söndertrasat efter en brutal våldtäkt som avslutats med att förövarna hade skjutit rakt igenom hennes underliv. Vi stod helt chockade inför detta. Kunde sådant här ske? Vi trodde att den här kvinnan och det som hade hänt henne var en engångsföreteelse. Idag har vi behandlat över 40 000 kvinnor och barn som har utsatts för sådana här övergrepp, säger Denis Mukwege.
Varje dag kommer tio nya offer till sjukhuset. Tio nya offer som kanske, kanske kan lappas ihop på kirurgisk väg. Som måste behandlas psykologiskt för de trauman de har utsatts för. Som kanske har smittats med hiv. Och som ibland också har blivit gravida. Under det senaste året har antalet kvinnor varit något färre. Men det betyder inte att situationen har blivit bättre. Tvärtom.
– Istället har förövarna börjat ge sig på små, små barn, säger Denis Mukwege.
Konflikten i Demokratiska republiken Kongo är världens största krig räknat till antalet offer. Den officiella dödssiffran är 5 miljoner. De flesta av dem har inte dött i strid, utan av svält och sjukdomar i den humanitära katastrof som kriget har skapat. Miljoner människor är på flykt och systematiska våldtäkter används som ett vapen i kriget. FN registrerade bara under förra året 15 000 våldtäkter, men den verkliga siffran är många gånger större.
– Kartor över de byar som är värst drabbade av de här övergreppen sammanfaller med kartor över de områden där de stora gruvtillgångarna finns, säger Denis Mukwege.
De gruvtillgångar han pratar om är de fyndigheter av tenn, coltan, tungsten och guld som det finns gott om östra Kongo. Metaller som har blivit hårdvaluta i tillverkningen av våra mobiler, datorer och surfplattor. Olika beväpnade grupper strider om kontrollen över de här gruvorna. Och det sexuella våldet är ett av de effektivaste vapnen.
– Målet med våldtäkterna och övergreppen är att slå sönder samhällena. Att tvinga människor att lämna de här områdena, säger Denis Mukwege.
”Ni är inte längre likgiltiga”
Kvar lämnas söndertrasade och förskjutna kvinnor, splittrade familjer och övergivna barn. Denis Mukwege och hans kollegor försöker laga så mycket de kan. Men resurserna är otillräckliga.
– Vi har inte ens elektricitet 24 timmar om dygnet på vårt sjukhus, säger han.
Men Denis Mukwege kommer inte till Sverige för att med mössan i hand för att be om hjälp med mediciner och verktyg. Nu kräver han mycket mer. Han tittar ut över åhörarna i den stora aulan på Universitetssjukhuset i Örebro. Rösten är mjuk men budskapet är skarpt.
– När ni är här visar ni att ni inte längre är likgiltiga. Vi har alla ett uppdrag att vara solidariska. Är vi inte solidariska är vi inte längre mänskliga, säger han.
Han kräver mer av det internationella samfundet. FN finns på plats i Demokratiska republiken Kongo. Men Denis Mukwege, och många med honom, är kritiska till att FN-trupperna inte har gjort mer för att stoppa våldet.
– FN har observerat i många år nu. Nu är det dags att agera. De personer som finns på plats från FN måste ha ett tydligare mandat och ta ett större grepp kring rättssystemet så att förövarna inte går fria, säger han.
Och vi då, alla vi som sitter där och lyssnar med en smartphone i fickan, hur ansvariga är vi?
– Jag vill inte skuldbelägga dig för att du äger en smartphone. Ditt ansvar är solidariteten. Använd den telefon du har, skicka ett sms, ring din politiker, skriv till Ban Ki Moon. Få till en förändring.
