Afghanistan är ett av världens fattigaste länder. Det har aldrig funnits någon stabil centralmakt i området och på grund av en konservativ religiös utbredning finns det ett ”kvinnoapartheid”, som landets president Mohammad Ashraf Ghani i veckan beskrev det, vid givarkonferensen i Bryssel.
Sveriges vice statminister, Isabella Lövin (MP), är också minister för internationellt utvecklingsarbete och hon var Sveriges representant på konferensen. I november förra året besökte hon Afghanistan, något som gjorde ett djupt intryck på henne.
– Ja, inte minst vad det gäller kvinnors situation. Det har ju gått framåt, av nio miljoner barn som går i skolan i dag är 49 procent flickor. År 2001 var det 900 000 barn och i stort sett inga flickor. Men samtidigt så är det svårt för afghanska kvinnor, 90 procent av alla afghanska kvinnor har utsatts för våld, säger hon.
En av dessa kvinnor är Homeira Nomani. Hon arbetade med kvinnors rättigheter på plats i Afghanistan innan hon 2012 var tvungen att fly till Sverige. Hon berättar om ett land i kaos där osäkerheten är en stor del av vardagen.
”Ingen säkerhet”
– Det finns ingen säkerhet i dag i samhället, man vet inte vem som är vän eller fiende. Ibland kan det vara din granne som gör något hemskt. Det är inte ett fungerande samhälle. Ibland räcker det med att någon ser att du har ett jobb och pengar så finns risken att man blir rånad och mördad bara för det. För kvinnor är det ännu värre.
Homeira Nomani berättar om Farkhunda Malikzada. 27-åringen som förra året blev mördad mitt på blanka dagen på Kabuls gator. En mulla anklagade henne för att ha bränt koranen, vilket ledde till att en mobb på 100-tals män samlades och slog henne medvetslös. Därefter släpade de henne efter en bil, stenade henne till döds och brände upp kroppen. Farkhunda Malikzada sista tid i livet filmades och lades upp på internet, vilket ledde till att människorättsorganisationer över hela världen rasade. En polisutredning visade sedan att hon aldrig bränt någon koran.
– Det var fruktansvärt, men också typiskt för hur situationen är för kvinnor i Afghanistan. Det var vanliga unga män som mördade henne och du vet aldrig om det är din granne, familj eller kollega som vänder sig emot dig, säger Homeira Nomani.
Enligt en rapport från FN som kom i april i år så var 2016 redan då det år som flest människor utsatts för dödligt våld sedan kriget startade 2001. Nu handlar det främst om väpnade strider mellan regeringsstyrkor (polis och militär) och olika klaner, talibaner eller terroristorganisationer. Våldet har ökat stadigt sedan 2006 då talibanerna gjorde sitt återinträde på afghansk mark, efter en femårig exil i Pakistan där man omgrupperade, enligt Anna-Karin Johansson som är generalsekreterare på Svenska Afghanistankommittén (Sak) och just nu på plats i Kabul.
– Konfliktnivån har ökat stadigt och situationen blir värre och värre. Det är väldigt bekymmersamt och att regeringen och de beväpnade grupperna ligger i konflikt med varandra påverkar hela landet och främst kvinnors möjligheter att delta i samhället, säger hon.
Hur skulle du beskriva situationen i Afghanistan just nu?
– Som väldigt osäker och ett land i ett väldigt känsligt skede nu när de internationella styrkorna har lämnat. Afghanistan behöver hjälp att hitta en väg framåt, och man har gjort stora framsteg inom utbildningssektorn och vården. Men staten är väldigt svag och den ekonomiska situationen är väldigt svår.
8,5 miljarder från Sverige
Afghanistan är det land som Sverige har förbundit sig att ge mest bistånd till framöver. Till 2024 uppgår biståndet till 8,5 miljarder kronor, pengar som i första hand ska stödja kvinnors situation, enligt Isabella Lövin. Hon hoppas att givarkonferensen hon nyss deltagit vid ska leda till att Afghanistan ska kunna byggas upp igen.
– Det är en imponerande samling aktörer som säger att de fortsätter sitt stöd till Afghanistan och landet har också presenterat sin plan för fortsatt utveckling. Det som behövs nu är en internationell dialog för fred och statsbyggande. Man måste ha säkerhet och man måste ha mänskliga rättigheter, men man måste också ha fungerande institutioner för att kunna ha legitimitet för ett styre.
