Desinformationen om Ukraina och det pågående inbördeskriget är två sidor av samma mynt. Det går inte att starta krig i ett land om inte rykten, lögner och motsättningar odlas. I Ukrainas fall är det tredje part – Ryssland och USA/EU – som destabiliserar ett land. Två högerprojekt står mot varandra. Det ena: aggressiv nyliberal politik som får exemplet från Grekland att blekna. Det andra: en rysk, privatkontrollerad, korrupt ekonomi där kontroll är maktinstrumentet.

De två högerprojekten har samverkat i 20 år men kolliderar nu allmer.

Det här har i Sverige blivit en ny vår för utrikesminister Carl Bildt. Han driver linjen om EU:s utvidgning österut och ger en falsk bild av den ukrainska regimen liksom en falsk bild av rysk expansionspolitik. Hans perspektiv sprids framför allt via Dagens Nyheter vars chefredaktör Peter Wolodarski delar synen på Putin som ett aggressivt hot mot EU:s intressen.

Enligt Bildt innehåller den nya regimen i Ukraina inte fascister. Enligt honom är Högra sektorn som anföll i Odessa ”tydligen fotbollshuliganer”.

De uppenbara lögnerna ger Putin nya argument i den statliga propagandan.

Två högeridéer slåss mot varandra. Den ena kommer förlora stort.

Ukraina – ett plundrat land

De internationella lånein­stituten har utsatt Ukraina för en chockterapi som orsakat både korrupt ekonomi och politiska spänningar.

Ukraina är ett land som drabbas hårt av den ekonomiska kampen mellan två ekonomiska doktriner. Fortfarande har Ukraina inte nått samma ekonomiska nivå som 1992. De första IMF-avtalen som den postsovjetiska regeringen gjorde har inneburit en svag stat, enorma inkomstskillnader och en stor och accelererad privatisering av den forna statliga ekonomin. 1990-talet blev ett ekonomiskt moras som i motsats till Ryssland inte kunde vändas på 2000-talet, då Ukraina saknade de råvarutillgångar som blivit Putins verktyg.

Landet har haft svaga regeringar som styrts av landets tolv oligarker. Privata miljardärer vars förmögenheter är skapade genom IMF:s krav på privatiseringar (och som bland annat inneburit att stora gasledningar ägs privat). En liten grupp privata ägare skor sig på EU:s gasaffärer med Ryssland. Andra grupper äger energi, vapenföretag och banker.

En ledande oligark, Petro Porosjenko, framställs nu som en möjlig ny president om valet 25 maj kan genomföras. Dagens Industri skriver om honom att ”affärsmän ska rädda Ukraina”.

I västmedier framställdes länge den orangea revolutionen 2004 som ett svar på den stela korrupta ekonomin. Men revolutionen med Viktor Jusjtjenko och senare Julia Tymosjenko i ledningen blev bara ett maktskifte mellan oligarker, och den nya ledningen misslyckades så grovt att den tidigare presidenten återfick makten 2010.

Chockterapin har skapat en korrupt ekonomi där medborgares stöd skiftat snabbt när levnadsstandarden inte förbättras.

Den senaste revolten mot regeringen började också som protester mot regeringens oförmåga att garantera inkomster, men övergick till massprotester när president Viktor Janukovytj avbröt förhandlingarna med EU om associeringsavtal. Det här var ett avtal som Ukraina – det vill säga han själv – initierat och använt i ett maktspel mellan Ryssland och EU om ekonomiska fördelar. Efter månader valde han stödlån och tullunion med Ryssland och fick oligarkerna med västintressen mot sig. Liksom en medborgarrörelse som hoppades att EU-avtal skulle lyfta levnadsförhållandena.

Janukovytjs svar blev demonstrationsförbud och försök att med polis krossa protester.

Demonstranterna försvarade sig och fick efter några dagar kraftigt stöd från fascister från västra Ukraina som snart var den militanta grupp som dominerade torgets försvar. Efter några oförklarliga dödskjutningar från taken av demonstranter genomförde Janukovytj en kovändning och gjorde avtal med oppositionen om delad makt under överinseende av EU, USA och Ryssland. Dödsskjutningarna skulle också utredas.

Avtalet genomfördes aldrig då Majdans ockupanter inte accepterade det och då Janukovytj lämnade landet dagen efter.

Samtidigt blev ett av den nya regimens första beslut att inte utreda dödskjutningarna.

Varför så tyst om regimen?

Ukraina har idag en interimregering som omgående erkändes av EU, USA samt Sverige – och därmed försvaras av Carl Bildt. Västledare som William Hauge, Storbritanniens utrikesminister, gick fort ut och sa att den nya regimen var legitimt utsedd.

Det har gett Putin stora propagandavinster helt gratis. Ukrainas konstitution har inte följts, domstol inte använts och två tredjedelars majoritet inte gällt.

Det kan ses som petitesser i en kris, men västs vilja att överse med illegitimitet har blivit ett viktigt vapen för separatister i östra Ukraina.

Regimen innehåller högerextrema och fascister av olika kulörer. Fem ministrar från Svoboda är bara det magstarkt (Svoboda fördömdes så sent som 2012 av EU-parlamentet som rasistiskt och antisemitiskt och ”emot EU:s fundamentala värden och principer”). Högra sektorn är ansvarig för det nya nationalgardet.

Det handlar inte om gamla synder från Andra världskrigets tid. Även på Majdan sålde aktiva fascister Sions vises protokoll, en klassisk antisemitisk skrift. Svobodas politik mot ryska språket är att bara ukrainsktalande ska få vara medborgare. Man vill också ha etniska pass.

Högra sektorn är ännu mer tydlig i sin fascism. Man hyllar ”hjältarna” som kämpade på Hitlers sida och mördade ukrainska judar och polacker. Högra sektorn är beväpnade grupper som idag åker till städer i öst och utmanar.

När Bildt vägrar erkänna att dessa fascister faktiskt är det de är, så skapar han en märklig lögn. Sveriges utrikesminister bortförklarar en brun maktgrupp och ger Putin extra argument.

För om detta lilla parti (Svoboda fick några procent i förra valet) och denna lilla milisgrupp Högra sektorn (med påstådda 1 500 medlemmar), saknar folkligt stöd för sina krav, varför får de då sitta i regeringen på några av de mäktigaste posterna?

Putin vägrar erkänna regimen då den, enligt honom, är en kupp av högerextrema element med stöd av EU och USA. Problemet är att varken EU eller USA kan ge ett svar. Enda orsaken till att extremhögern sitter i regering är att den tillsatts utifrån styrkeförhållandena på gatan.

Det är en mycket märklig utveckling där väst överser med fascister i en regering.

Ukraina styr inte sin egen ekonomi

Dyrare el och värme. Sänkta löner och pensioner. Kraftigt nedskuren statsbudget. Ukrainas ekonomi genomgår ett stålbad. Men det är inte Kiev som tappat upp det.

Idag är den nya ukrainska regimen ekonomiskt osjälvständig. Man har ingen valutareserv som kan försvarar valutan, man saknar möjlighet att betala lån. Internationella valutafonden (IMF) lovar nu ett stöd på 112 miljarder kronor. Av dessa ska minst 33 miljarder gå direkt tillbaka till IMF för gamla lån. Samtidigt ska lån till EU:s banker (på totalt 170 miljarder kronor till Ukraina, enligt Bis) prioriteras. Dessutom ska ytterligare cirka 30 miljarder gå till betalning av rysk gas som levererats.

Stödpaketen till Ukraina handlar inte om att stödja den ukrainska ekonomin. Det handlar om att betala lån till väst och öst och samtidigt genomföra en ”chockterapi” av ekonomin.

Det är inte första gången Ukraina är bankrutt. I slutet på 2013 fick landet ett stödlån från Ryssland som även IMF:s chef Christine Lagarde erkänner stoppade statskonkurs. Men Lagarde säger också att nya lån, liksom då, ”kommer med ett pris”. Regimen har därför beslutat kapa sociala förmåner, avskeda anställda i statliga företag och dessutom fördubbla gaspriset för hushåll. Eftersom den mesta gasen går till uppvärmning kommer prischocken märkas mest till hösten. Lagarde berömmer regimen för att våga fatta ”de helt nödvändiga besluten”. Utan kraftiga nedskärningar blir det inga lån.

Men vad är det för stödpaket väst tvingar igenom i ett land som redan idag har halva lönen jämfört med grannen Ryssland? Och halva pensionen. Så här ser huvudragen i politiken ut:

• 20 procent av statsbudgeten ska skäras bort.

• Privatiseringar av banker, företag, råvaror och jordbruksmark.

• Fackens fonder (framförallt a-kassan) övertas av staten för pensionsutbetalningar.

• Lönestopp i privat sektor och lönesänkning i offentlig sektor.

• Sänkta pensioner.

• Minst 50 procent höjda energipriser.

• Avreglerad finansmarknad.

• Flytande valuta.

• Antiinflationspolitik.

Det IMF gör som villkor för lånen, vilket också är krav från EU och USA för ytterligare lån, är alltså en brutal nedskärningspolitik, mitt i en ekonomisk depression. Det är en chockpolitik som hårdare än den som Grekland fått leva under.

De människor som kämpade på Majdan för förbättrade levnadsvillkor kommer få se motsatsen. De enda vinnarna kommer att vara de långivare som nu kommer ur tidigare lån och de utländska företag som kan köpa upp ukrainska tillgångar.

Men IMF ingriper också mer aktivt. Första maj förklarade man att om inte regeringen återtar kontrollen över de östliga provinserna måste de nya stödpaketen omförhandlas. Stora värden och framtida skatteinkomster var ju på väg att försvinna. Strax därefter gick det nya ukrainska nationalgardet (som till stor del består av aktiva från fascistiska Högra sektorn) till nya attackförsök mot separatister i öst.

Ukraina har blivit ett land som styrs av teknokrater från IMF och Världsbanken. Utom i östra Ukraina där ingen längre vågar säga vem som styr.
 

Rysslands vapensmedja

Ukrainas ekonomi är beroende av Ryssland. En fjärdedel av exporten går dit. Men Ryssland behöver även Ukraina. Förutom mat exporterar Ukraina vapensystem, inklusive kärnkraftsmissiler, till Ryssland. En stor del av moderniseringen av Rysslands försvar bygger på motorer, växelsystem och styrsystem från Ukraina som under Sovjettiden var något av en vapensmedja för hela unionen. Den 29 mars stoppade Ukroboronprom (Ukrainas statliga militära koncern) alla leveranser till Ryssland.

Det är inte Ryssland som expanderar

Hela diskussionen om rysk expansionism kan motsägas med en enkel karta.

När Sovjetunionen föll samman slöts avtal om att Nato inte skulle växa förutom med att Östtyskland blev en del i försvarsalliansen. Tanken var att alliansfria neutrala stater skulle finnas mellan de gamla blocken. Ändå är berättelsen från Carl Bildt och Dagens Nyheter att det är rysk expansionism som ligger bakom krisen i Ukraina. Sanningen är att ryska intressen i de forna sovjetstaterna minskat gradvis sedan 1990.

Nato har flera gånger försökt öka sitt inflytande i Ukraina. 1997 slöts avtal om en Ukraina-Nato-kommision. Under Janukovytj tid som president har den legat på sparlåga. I mars 2014 mötte Nato i Bryssel en ukrainsk delegation från den nya regimen för att diskutera en nystart.

Dagarna efter påbörjade Putin en av sina största militära övningar med 150 000 man i närheten av Ukraina och Baltikum. Det är uppenbart att Putin ogillar Natos omslutning av Ryssland. Det går heller inte att förneka Natos geopolitiska ambition att göra just det. Frågan är varför Nato vill det?

Riktiga sanktioner är omöjliga

EU:s ledande politiker vill inte ha verkliga sanktioner mot Ryssland. De ekonomiska intressena är alltför sammanflätade.

Den tidigare politiken har tvärtom handlat om att öka investeringar och handel med Putins regering. Den stora gasledningen Northstream genom Östersjön, som även Sverige godkände, är ett av flera jätteprojekt för att knyta samman ekonomierna. Ett annat är liknande ledningar via Svarta havet till södra Europa.

Sanktionerna mot Ryssland har därför handlat om reseförbud och samarbetsförbud mot enskilda individer i första hand. (Till exempel Igor Sechin, vd för världens största oljebolag Rosneft, dessutom Putins närmaste samarbetspartner inom ekonomin.) Avsikten har varit att splittra kretsen runt Putin och pressa fram en annan politik.

Hitills har det varit misslyckade symbolhandlingar. Putin själv genomför en mer kraftfull isolering av Rysslands ekonomi och kontroll av kapital (bara valutareserven är på 3 200 miljarder kronor). Dessutom har ledningen egna sanktionsvapen att ta till. Den ryska energin går att sälja till Kina och andra länder. Ett annat sanktionsvapen skapar särskild oro inom bilindustrin i väst. Ryssland sitter på världsmarknaden av Palladium, en metall som bilindustrin måste ha för katalysatorerna.

En annan motsanktion är att väst inte får tillgång till transport till rymdstationen ISS. Idag är det bara ryska raketer som flyger dit. Om ryska oligarker inte får besöka USA så får amerikanska forskare alltså inte besöka ISS.

Det hela ger ett löjets skimmer åt maktens män på båda sidor.
 

När blev Putin ond?

Putin var länge hyllad i västliga medier efter att han tagit över från den allt sjukare Jeltsin. Detta trots att han övertog Jeltsins krig i Tjetjenien, där separatister försökte skapa en egen stat. Tjetjenienkriget är omvittnat som ett ovanligt grymt och hänsynslöst krig, där städer utplånades och en våg av terror (bilbomber med mera) svepte över landet. Under hela detta krig slapp Putin kritik för expansionism (Tjetjenien var delvis självstyrande 1991-1994). Tony Blair sa så sent som 2000 att ”Tjetjenien är inte Kosovo” efter ett möte med Putin.

Men efter Georgienkriget år 2008 har Putin blivit ond. Övertagandet av Krim, en oblodig annektering, beskrivs som en konskevent expansionspolitik. Att Krim är annekterat mot folkrätten är samtidigt klart.

Putins tidigare popularitet handlade om att han stramade upp staten och fick igång en normal affärsverksamhet med västliga investerare. Hans impopularitet handlar om att regeringen inte vill acceptera EU:s och därmed Natos växande. För varje nytt EU-land har också blivit ett nytt Natoland.

Lockar med ­tryggare vardag

Putins ekonomiska politik på Krim och löftena till de östra regionerna handlar om en tryggare vardag. Ett investeringsprogram på 26 miljarder ska dessutom genomföras. Att lönerna och pensionerna är högre på den ryska sidan är inte heller oviktigt för att förstå stödet för separatism. Att Ryssland skulle kunna genomföra en sådan utjämnande politik i halva Ukraina är däremot otänkbart. Rysk ekonomi växer inte längre. Ukrainas sjunker kraftigt. Och Putins utmaning mot EU och USA kommer inte att underlätta vad gäller investeringskapital och export.

Ökat med 2 000 ­miljarder – på tio år

EU:s handel med Ryssland har växt från 720 miljarder kronor 2002 till 2 700 miljarder 2012. Ryssland är idag värdens nästa största marknad för EU och den största leverantörern av energi. Rysslands ekonomi handlar framför allt om byte av råvaror och ekonomi mot konsumtionsvaror.

Västs banker har lånat ut cirka 1 900 miljarder till Ryssland, medan Ryssland har tillgångar för cirka 1300 miljarder i EU och USA. Putins försök att locka tillbaka ryska investerare har inte lyckats. Enligt analysföretaget Capital Economics har Ryssland idag en valutareserv på 3 200 miljarder – men samtidigt har landets banker större utländska skulder än tillgångar.
 

Diktator under demokratins mantel

Putins förtryck riktar sig mot oppositionella i Ryssland. Just nu är det vänsteroppositionella som ledde massprotesterna 2011-2012, som drabbas hårdast av fängslande, falska anklagelser och övergrepp. Snart faller domen mot Sergej Udaltsov, en av ledarna för rörelsen som anklagas för att vara georgisk agent och CIA-styrd.

Han riskerar mångaårigt fängelse i läger. Tystnaden i västliga medier gör inte hans situation bättre.

Putin har idag ett starkt stöd i Ryssland. Nationalism brukar piska fram det. Men det är västs affärer som skapat resurserna för hans makt och Natos expansion som ger honom argumenten.

Tyskland värnar 6 200 företag

Motståndet mot verkliga sanktioner kommer framförallt från tyskt och franskt näringsliv.

Tyskland har investerat 180 miljarder kronor i Ryssland, enligt Bundesbank. 6 200 tyska företag är aktiva i Ryssland, med 45 000 ryssar anställda. Bara Volswagen omsätter 60 miljarder i Ryssland. Den totala tyska exporten är cirka 320 miljarder varje år.

För en månad sedan, den 31 mars, mitt under Ukrainakrisen, åkte Siemens vd Joe Kaeser till Putin för samtal. ”Det var ett länge planerat besök. Vi låter inte våra långsiktiga planeringar påverkas av kortsktiga turbulenser”, förklarade han.

Men en del affärer drabbas. Volvo lastvagnars affär om stridsvagnar i Ryssland är, enligt Volvo, stoppad tillsvidare. Det handlade om 60 miljarder.

Carl Bildts roll

Bildt har varit en av de flitigaste besökarna i Ukraina från EU:s regeringsnivå och dessutom den som mest agressivt angripit Rysslandoch lagt ansvaret för händelseutvecklingen helt på Putin. Sverige har alltså en utrikesminister som är aktiv part i propagandakriget och som när han får frågan varför han inte erkänner den ukrainska regimens högerextrema säger att han ”inte vill falla i den ryska propagandan”.

I ett eget inlägg försöker han motivera EU-valet med att vi måste skydda oss från ”attacken från öster”. Han går aktivt in och försöker desinformera och tolka. Högra sektorns mord i Odessa var nog ”fotbollshuliganer”.

Samtidigt – bakom stängda dörrar – arbetar Bildt aktivt mot sanktioner och verkliga ekonomiska åtgärder mot Putins makt. Om han verkligen såg Ryssland som en aggressiv expansionistisk makt är det svårt att förklara.

Det är en propagandaminister vi har, inte en utrikesminister.

Kiev och Moskva mot vänsterrörelser

Det finns ingen höger och vänster i Ukraina-frågan. Det finns bara höger. Konflikten är skapad och styrd av ekonomiska krafter med en politisk agenda där ord som frihet och självbestämmande klingar lika falskt som ord från Putin om stabilitet och minoriteters rättigheter.

Men mitt i denna konflikt finns det vänsterrörelser som växer. Mest känd är Borotba, ett vänsterparti i Ukraina som består av en sammanslutning av både anarkistiska, trotskistiska och stalinistiska små rörelser. Partiet är snabbt växande men samtidigt hotat och arbetar underjordiskt i de delar där Högra sektorn är stark.

– Vi är verkligen besvikna på det starka inflytandet från väst. De fördömer inte extremhögerns grupper, de bekymrar sig inte när de växer, säger Sergej Kirichuk från Borotoba.

Fackföreningsrörelsen är svag politiskt och splittrad mellan olika delar i landet. Fackliga protester mot den nya Kievregeimen handlar också om rädsla för att förlora jobb om IMF:s paket genomförs. I västra Ukraina har försök att protestera mot lönestopp mötts med hot mot demonstrationer.

Både Kiev och Moskva motarbetar den gryende vänsterrörelsen. Putin av politiska skäl, Kiev då en stark fackföreningskamp skulle vara detsamma som att IMF:s chockterapi inte genomförs.

Det är högern som styr och ansvarar för utvecklingen i landet. Och det är två högerpropagandistiska berättelser som sprids över världen.

Enorma värden i mark och jordbruk

En fjärdedel av ukrainsk ekonomi handlar om handel med Ryssland. Att väga upp det med EU-affärer kräver att Ukraina har något att sälja. Men förutom kol i östra Ukraina och vapen till Ryssland är det markförsäljning och jordbruk som finns.

Det finns bara en positiv siffra i Ukraina idag. Exporten av fläsk och nötkött och säd har ökat med 13,7 procent år 2013. Bara fläsk har ökat med 71 procent.

En fjärdedel av landets export består av jordbruksprodukter. Och investeringarna kommer från väst. Det amerikanska företaget Cargill köpte in sig i UkrLandFarming några veckor före krisen. Monsanto är också aktivt med uppköp.

Samtidigt som Ukraina idag är ett litet land ekonomiskt är dess värde enormt.

Hotar Ryssland verkligen med krig?

Att Ryssland gör allt för att den östliga sidan inte ska styras via Kiev är tydligt. Att man i motsats till Krim inte har en klar majoritet bakom sig är lika tydligt. Destabiliseringen handlar mer om att visa Kievregimens svaghet och locka USA och EU till en kompromiss. Ett lågskaligt inbördeskrig är för Putin betydligt billigare än ett verkligt krig som inte går att vinna.

För Rysslands militära makt är inte i närheten av Natos. USA/EU satsar över 6 290 miljarder kronor per år i militärutgifter (EU står för en tredjedel). Ryssland satsar 620 milajrder kronor, enligt Sipri.

Även om pengar inte är allt är det omöjlga styrkeförhållanden. Rysslands militärmakt kan inte kriga mot Nato eller EU. När Sverige deltar i ökad rustning på grund av krisen i Ukraina är det en absurd symbolpolitik. För Bildt är det naturligt, Sverige ska inte ha en tredje ståndpunkt utan lojalt stödja Natos och EU:s utvidgning. Men det har inget med fred eller krig att göra.

USA lovar gas från Tyskland – som kommer från Ryssland

USA har lovat mota Putins gasvapen genom export av skiffergas. Chevron, det amerikanska skiffergasbolaget, har också börjat prospektera för utvinning i Ukraina.

Gas som inte produceras lokalt är svår att exportera. Därför är det istället från tyska RWE och Italienska ENI som Ukraina ska få sin gas. Den levereras via Polen och via Slovakien.

Problemet är att gasen Tyskland och Italien säljer kommer från – Ryssland.

Ägande – inte frihet

Ukraina som nation förstörs av tredje part. USA/EU försöker styra landet ekonomiskt, Ryssland svarar med att destabilisera så gott man kan. Men den verkliga kampen handlar om ekonomisk makt.

Den nyliberala ekonomin där banker och lån är den verkliga utövande makten utmanar det system av oligarker och statlig kontroll som Putins Ryssland och några före detta Sovjetrepubliker idag har. De här staterna är mer som stora privata företag och den politiska makten bygger på kontroll av medier och på korruption. När det nationalistiska kortet tas fram betyder det att de politiska ledningarna är svaga och har svårt att leverera den tillväxt som kan skapa stöd.

Ryssland har inte klarat konkurrensen med EU och inte heller med de EU-integrerade staterna som Polen eller Estland. Regeringen makt vilar på råvarupriser och västs fortsatta ignorans av klimatfrågan och förnybar energi. Därför är det intressant att Joschka Fischer, den gamle tyske utrikesministern, stöder Polens förslag om en energiunion för att minska Rysslands ekonomiska makt.

Oligarkernas makt har fått växa i decennier då EU och USA sysslat med egna problem. Offensiven mot Ukraina – och även Moldavien – handlar mindre om geopolitik och mer om vilka banker och vilka maktsfärer som ska styra utvecklingen framöver. EU vill gärna fortsätta sälja konsumtionsvaror till Ryssland. Men helst till ett land som ingår i samma system.

Putins maktbas är köpt. Det gör hela oligarksystemet svagt.

Inbördeskriget i Ukraina handlar om att väst vill byta system. Men den handlar inte om frihet eller ofrihet. Utan om vem som ska äga vad.