BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Tack så mycket, svarar en av krigarna.
– Farväl, nu åker jag till Allah, säger en annan lite senare, innan han ska spränga sig som självmordsbombare.
Vi kan inte se jihadisterna som pratar med varandra. Men vi kan höra deras röster, från en sprakande walkie-talkie som ligger uppe på en barriär av sandsäckar, här vid fronten i norra Irak. De kurdiska peshmergasoldaterna lyssnar regelbundet på Islamiska statens (IS) radiokommunikation för att försöka snappa upp viktiga informationsbitar om trupprörelser och attacker.
IS-krigarna finns någonstans på slätten nedanför oss, i staden Bashiqa eller dess omgivande byar, cirka 15 kilometer nordost om Mosul. Vi befinner oss i en peshmergabas på en bergskam rakt ovanför Bashiqa. Mellan IS vid bergets fot och oss ligger det ett kilometerlångt, kargt ingenmansland vaktat av tunga maskingevär. Så har gränsen mellan jihadisternas och kurdernas territorier här sett ut i ungefär två år. Men sedan offensiven för att befria Mosul från IS började den 17 oktober har Bashiqa blivit ett av de viktigaste frontavsnitten, för att skjuta in en kil mot IS största urbana fäste i Irak.
Dagens ETC har under flera dagar besökt och även övernattat vid fronten, i samband med att kurderna i mitten på förra veckan påbörjade en operation för att erövra Bashiqa. 10 000-tals peshmergasoldater har mobiliserats från båda de separata arméer som tillhör de rivaliserande kurdiska partierna KDP och PUK.
Dagens ETC har besökt PUK:s områden, där peshmerga bemannar en rad baser och försvarspositioner nordost om Mosul. Till frontlinjerna har även en hel del civila, frivilliga anslutit sig för att hjälpa till att skjuta på IS med sina egna Kalasjnikovs. Där väntar dessutom flera av Iraks över tre miljoner internflyktingar otåligt på att äntligen få återvända hem.
– Jag flydde från Bashiqa för två år sedan tillsammans med min familj, när IS kom dit. Vi har inte kunnat återvända sedan dess, berättar Jalal, en man kring de 50 som har en automatkarbin hängande över sin axel.
Slaget om Mosul har fått en global uppmärksamhet och betraktas av många som den avgörande striden, för att besegra IS i Irak. Kanske kan problem som flyktingkrisen och de politisk-etniska spänningarna i landet sedan åtgärdas. Andra bedömare tror inte på någon fred, eftersom IS inte kan besegras utan bara kommer återvända till att vara den underjordiska gerillarörelse man redan varit i åratal, innan ett eget kalifat utropades 2014.
Mosul har beskrivits som den största, koordinerade militära offensiven som ägt rum i Irak, sedan USA och Storbritannien invaderade landet 2003. Allt har kommit med en välregisserad mediakampanj, vilket därför gör kriget ännu viktigare att granska. Dagens ETC:s besök hos peshmerga ger insyn i hur både baksidorna och hemligheterna i slaget om Mosul ser ut.
Kvällen innan operationen om Bashiqa påbörjades, den 19 oktober, träffade jag Harem Kamal Agha som är PUK:s ansvarige över Duhokprovinsen och ledare även vid fronten. På en pappersservett ritade han upp en karta över hur Bashiqaoperationen skulle gå till.
– Dag ett ska peshmerga från PUK och KDP gå in på slätten både i norr och söder, erövra runt tio byar, mötas i mitten i en kniptångsmanöver och omringa IS i Bashiqa. Dag två ska de sedan ta hela staden från IS, sa Harem Kamal Agha då.
Operationen är förstås inte ett lokalt initiativ utan ingår i den större, militära plan för Mosul som kurderna utarbetat tillsammans med USA och den irakiska armén, tidigare i höstas. Men trots inblandning av både Pentagon och de nära 6 000 soldater USA nu stationerat i irakiska Kurdistan och norra Irak, underskattade man tydligen IS militära kraft.
Vid tiotiden på morgonen när operationen varit igång i fem timmar, har jag och ett belgiskt tv-team åkt med ett större gäng kurdiska soldater norrut i riktning mot den plats där peshmerga nu trängt in på den IS-kontrollerade slätten. Vi spanar på striderna när det upptäcks att vi blir filmade av en drönare. Den antas tillhöra IS men ingen vågar skjuta ner den, eftersom jihadisterna tidigare fäst sprängmedel på drönare för att åstadkomma skada även om de kraschar. Vi drar oss hastigt undan. Bara efteråt får vi veta att två peshmergasoldater en kort stund innan har dödats, ett stycke upp för samma väg vi står på. De har träffats mitt i prick av granatbeskjutning, sannolikt efter att ha upptäckts av en drönare.
– Skicka bilar! Skicka bilar! ropar IS i sina walkie-talkies, och flera vågor av självmordsbombare kör fram i kulregn för att spränga sig mot fienden.
Ytterligare omkring fem peshmergasoldater dödas omedelbart på detta sätt, genom bilbomberna på den norra flanken. En 15-årig pojke spränger sig med ett bombbälte i byn Faziliya, som peshmerga först tar kontroll över innan motståndet tvingar dem att retirera norrut igen. Samtidigt dödas mångdubbelt fler på den södra flanken, där KDP avancerat med sina styrkor. Efter operationens första dag talas det om runt 60 döda kurder, vilket sedan stiger ytterligare. Ett flertal ambulanser kör förbi oss antingen i ilfart, eller i deprimerande snigelfart.
De kännbara förlusterna leder redan efter första dagen till att Bashiqaoperationen bromsas in av kurderna. De sätter upp en ny front norr om Faziliya och vill inte avancera utan ett ordentligt amerikanskt flygunderstöd, samt riktar skarp kritik mot vad de säger är bristande västerländsk assistans. Allt detta när västerländska specialstyrkor redan finns på plats, för att noggrant bevaka den militära utvecklingen.
En eftermiddag slår flera kulor från en IS-prickskytt in i ett torn, i utkanten på den stora peshmergabas där jag övernattar. I tornet har tre västerländska soldater en egen liten försvarsposition, berättas det då för första gången till mig. Jag går dit, och ser en Toyota Landcruiser som kamouflerats med sandfärg. De tre soldaterna på plats vägrar tala med journalister. Men när de kurder som också vaktar detta torn hälsar med ett ”merci” istället för ”hello”, står det helt klart varifrån den lilla västerländska specialstyrkan kommer.
Franska soldater har redan en egen militär postering en bit söderut på bergskammen, där andra sandfärgade Landcruisers står parkerade. Officiellt är alla västerländska styrkor, inklusive den svenska, här bara i egenskap av ”militära rådgivare”. Egentligen går uppdragen ibland också ut på att vara ”forward air controllers”, de som kallar in flyganfall genom att skicka fiendens koordinater. Samma uppgift har franska specialstyrkor haft hos kurdiska YPG i norra Syrien. Men kurderna här säger att fransmännen också själva är prickskyttar, som skjuter ner IS-krigare och aktivt deltar i kriget.
– De kan inte tala om det. Enligt avtalet med Bagdad ska de ju bara vara här som rådgivare och inte som soldater i kriget, säger en peshmergasoldat, som själv tycker hemlighetsmakeriet är löjligt eftersom alla ju ändå kämpar mot IS tillsammans.
Från en av de små bunkrar med hål för att skjuta på IS, som kurderna byggt in i basens skyddande barriär, läcker det ut en walkie-talkieröst som talar franska. På marken bredvid bunkern ligger det dessutom en FGM-148 Javelin, en amerikansktillverkad avancerad pansarvärnsrobot som kostar 10 000-tals dollar styck.
De kurdiska soldater jag är med får bara ris, vitt bröd och en tunn tomatsoppa till lunch och middag, varenda dag. Maten ger inte särskilt mycket energi inför strider mot härdade IS-jihadister. Jag kan räkna till minst elva olika slags uniformer hos peshmerga, av kraftigt varierande kvalitet. Vissa soldater har bra amerikanska soldatkängor på fötterna, men många bär billiga och trasiga kinesiska kopior, eller bara sneakers. Att de markstyrkor som den USA-ledda västkoalitionen förlitar sig på inte är bättre rustade än så, trots att västerländska soldater själva finns vid fronten, visar kanske ännu en gång att Mosuloffensiven kan ha påbörjats lite väl tidigt för de inblandades eget bästa.
– Enligt våra underrättelser hade IS i början av oktober cirka 2 000-3 000 krigare i östra Mosulområdet, 5 000-6 000 krigare i den mittersta delen och cirka 1 000 krigare i området bort till den syriska gränsen. Så totalt nästan 10 000 män innan offensiven började, säger major Hawkar Jaf från PUK:s antiterrorenhet CTG.
Sådana siffror har fått både de kurdiska styrkorna och den irakiska armén att lida ordentliga förluster. Två journalister har även dödats och tre skadats, senast ut var en svensk DN-fotograf. I fredags låg IS bakom en mycket blodig attack i den kurdiska staden Kirkuk, vilket visar att rörelsen ännu har sovande celler redo att slå till. Och i lördags slogs det larm om att jihadisterna tänt eld på en sulfatfabrik söder om Mosul, vilket fått ett giftmoln att driva med vinden till motståndarnas försvarslinjer. En vecka in i offensiven är det uppenbart att en lång och blodig kamp kan vänta innan hela Mosul återerövrats.
I söndags genomförde peshmerga en ny operation, som med stort flygunderstöd till sist slutförde kniptångsmanövern utanför Bashiqa. Nu väntar det stora arbetet med att ta själva staden, rensa hela området på minor och sedan hantera civilbefolkningen på plats. Dagen innan operationen åker vi bort till en slänt på berget som överblickar några bondgårdar och byn Faziliya. Peshmergasoldaterna skjuter på misstänkta mål nere bland olivträd och buskar, ibland skjuter IS tillbaka och vi måste ducka.
– I den där byn där borta sägs det bo många civila kvar. Men jag oroar mig bara för vad som ska hända med kvinnorna och barnen. Alla män har anslutit sig till IS, säger en kurdisk soldat.
Plötsligt får de syn på rörelser på en bondgård som ligger rakt nedanför oss. Majoren framför mig skjuter sex skott med sin M4.
– Vänta, det är en kvinna!
En person går sakta fram över sin gård där nere, bland en skock gäss. Hon bär en lila långklänning och inte alls de svarta heltäckande kläder, som IS lagstadgat om. Hon verkar även helt oberörd över de amerikanska flyganfallen som sliter upp jord i stora svampmoln, över artilleriexplosionerna, kulorna som nyss slagit ner vid hennes hus, eller annat som sker på slätten runt omkring henne. Kanske har hon helt enkelt slutat att bry sig om allting.
