BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men närmare än så, fem kilometer, kan vi inte komma Nusaybin. För att röra oss här i trakten måste vi till och med undvika den vanliga, asfalterade huvudleden, där det finns besvärliga poliskontroller.
I ett vardagsrum i Dêrê sitter en ledamot från det turkiska parlamentet, Gülser Yildirim från det pro-kurdiska oppositionspartiet HDP. Hon säger att armén förbjudit henne från att resa in i Nusaybin. Stadens båda borgmästare, från det kurdiska vänsterpartiet DBP som är HDP:s regionala systerparti, berättar via telefon inifrån Nusaybin att de tyvärr inte kan resa ut. Då kan de nog inte komma tillbaka igen, har deras advokater varnat dem.
Likadana svårigheter upplever Ferhat Kut, medordförande över HDP:s partikontor i staden.
– Jag har hållit mig borta i fyra månader nu. Militären söker mig och jag kan inte återvända hem.
”Krig mot det kurdiska folket”
Från sensommaren och hösten 2015 blossade nya strider mellan militanta kurder och turkiska väpnade styrkor upp, i den här delen av landet. Det är egentligen inget nytt. Här har ett inbördeskrig pågått ända sedan 1984 mellan staten och gerillastyrkor från det vänsterrevolutionära PKK, Kurdistans arbetarparti.
Men för första gången under konflikten har striderna från 2015 inte bara rasat ute på landsbygden, utan även mitt inuti de kurdiska städerna. Kurdisk stadsgerilla förskansade sig i sina egna orter, som sedan belägrades och anfölls av landets armé. Nusaybin var den senaste staden att se sådana sammandrabbningar. Efter hårda strider meddelade den kurdiska gerillan YPS i slutet av maj att de skulle retirera, av omtanke för kvarvarande civila. I slutet av juni förklarade Turkiets premiärminister Binali Yıldırım att statens militära operationer i städerna hade avslutats. Nya eldstrider har sedan fortsatt ute på landsbygden igen.
Stora områden är dock ännu omringade av armén, vilket kraftigt beskurit rörligheten även för folkvalda kurdiska politiker från både HDP och DBP.
– Attacken mot Nusaybin och de andra städerna var planerad i förväg. Det är ett krig mot det kurdiska folket. Tittar man på valresultatet i fjol, så förstår man, säger Ferhat Kut.
Inbördeskriget i Turkiet återvände i slutet av juli 2015, efter att en tvåårig vapenvila med PKK kollapsade. Men den kurdiska vänstern ser redan den 7 juni 2015 som brytpunkten mellan fred och krig. Då ägde Turkiets parlamentsval rum, där HDP som första pro-kurdiska parti lyckades komma över landets valspärr om 10 procent – världens högsta. Partiets inträde i parlamentet förargade president Recep Tayyip Erdoğan och gjorde även att hans konservativa parti AKP miste en absolut majoritet av sätena.
– Regimen förlorade mycket och HDP blev ett populärt oppositionsparti, även utanför Turkiets gränser. Då behövde staten vända på utvecklingen. Istället för att välja freden valde de att slå till mot den kurdiska kampen, säger Nazim Kök, rådgivare åt både HDP och DBP i staden Mardin.
Störst väljarstöd till båda dessa partier finns i det kurdiska sydost. Enligt den kurdiska tolkningen planerade staten därför efter valresultatet att bestraffa invånarna där, genom att attackera deras städer. HDP hade redan flera gånger utsatts för attacker och bombattentat under 2015, som dödat och skadat sympatisörer. Därför valde invånarna helt enkelt att försvara sig.
Enorm förödelse
Strax efter att kriget återvänt grävde militanta ungdomar från den revolutionära rörelsen YDG-H diken och byggde barrikader, i flera kurdiska städer runt om i sydost. Sedan ställde de sig på vakt med automatkarbiner och raketgevär. Några månader efter att strider mot den turkiska armén utbrutit bytte ungdomarna namn till YPS, Civila försvarsenheterna. Samtidigt såg borgmästare från DBP till att utropa självstyren för flera av de kurdiska städerna, vilket snart gjorde att de efterlystes och arresterades av turkisk polis. Konflikten eldades på ytterligare.
Enligt den turkiska statens version har de enbart agerat för att ta tillbaka kontrollen över städerna, från terrorister och separatister. Inga utomstående vet ännu hur många stridande som dött, eftersom båda sidorna försökt blåsa upp motståndarnas förlustsiffror och hålla nere sina egna. Men välkänt är att kriget i städerna resulterat i mycket stora övergrepp mot civilbefolkningen – från den turkiska statens sida. Hundratals civila har omkommit när de blivit fast i belägrade stadsdelar. FN:s människorättskommissarie Zeid Ra’ad Al Hussein talade i våras om ”extremt alarmerande rapporter” kring hur civila skjutits ner av soldater.
– Mest upprörande är rapporter från vittnen och släktingar i Cizre som hävdar att över 100 människor har bränts till döds när de gömde sig i tre olika källare som omringats av säkerhetsstyrkor, sa Zeid Ra’ad Al Hussein vid en presskonferens i maj, enligt Svenska Dagbladet.
Den 24 juni beslutade det turkiska parlamentet att ge immunitet mot åtal för de väpnade styrkorna – samma månad som en likadan immunitet drogs tillbaka för landets parlamentariker.
FN:s människorättskommissarie vill skicka en officiell delegation för att utreda dessa övergrepp på plats. Det har Turkiet hittills vägrat tillåta. Inte heller internationella människorättsorganisationer har möjlighet att arbeta fritt på plats, fastslog Human Rights Watch i en ny rapport den 11 juli.
Under ett besök till Diyarbakır i juni besöker jag den gamla stadsdelen Sur. Även här stod strider mellan armén och YPS tidigare i år. De flesta spår av konflikten är redan bortstädade – åtminstone på de fjorton gator där avspärrningarna är hävda. Men på en av dessa gator blir jag ändå stoppad och kvarhållen av polis. En polisman tar mitt pass och avlägsnar sig, en civilklädd tjänsteman återvänder och ser till att passet och andra uppgifter fotograferas. Turkiet vill ogärna se observatörer på plats som dokumenterar.
Via mobilappen Whatsapp får Dagens ETC kontakt med en 17-årig tjej, Leyla, från Nusaybin. Hon skickar över bilder på de sotiga ruinerna av sitt hem och på den omgivande stadsdelen. Många av byggnaderna ligger i småstycken på marken. Förstörelsen påminner lätt om kriget i Syrien. Ett flertal kurdiska städer har drabbats av mycket stor förstörelse under striderna. Hela kvarter har jämnats med marken. Leyla skickar även två filmklipp hon själv tagit, av strider som pågått nattetid.
– Jag förstår inte varför det blev krig hos oss. Situationen nu är fruktansvärt svår och jag ser inte något hopp för liv i Nusaybin.
Såväl internationella människorättsgrupper som lokala myndigheter uppskattar att nära 400 000 människor blivit internflyktingar på grund av striderna. Samma siffra presenterar GABB, ett samarbetsorgan för 117 kommuner i sydöstra Turkiet. Sedan oktober 2015 har de skickat ut fältteam för att få en överblick av situationen i de drabbade städer, vilket resulterat i flera publicerade rapporter.
Den senaste rapporten, från i juli, lyfter de exproprieringar av mark som regeringen Recep Tayyip Erdoğan gjort i krigsdrabbade områden. Stora områden i stadsdelar och orter har blivit beslagtagna av staten. I GABB:s huvudkontor i Diyarbakır säger en tjänsteperson att syftet är att försöka omlokalisera de som bott i städerna, fram till striderna. Hon som inte vill framträda med namn eller bild, eftersom hon upplever sig ha ett konstant hot om arrestering hängande över sig.
– Sedan 15 år tillbaka har kommunerna i dessa områden legat i händerna på pro-kurdiska partier. De har varit organisatoriska fästen för den kurdiska politiska rörelsen. Nu vill staten förändra den demografiska strukturen i städerna.
Tyst omvärld
Det går ännu inte att vare sig bekräfta eller dementera misstankar om en sådan plan, vilket låter som en form av socialt ingenjörskap. Konfliktens återkomst har lett till att den politiska och även etniska polarisering i Turkiet blir allt mer extrem. Men många kurder här upplever sig ändå vara utsatta för ett hårdare försök från staten än på många år, att stampa ut den kurdiska kampen för självstyre. Det har lett till två typer av besvikelse.
En del kurder menar att det var ett självmord av gerillan att gå i strid mot armén i deras egna städer. Ingen har vunnit någonting på att tiotusentals familjer nu mist sina hem, eller på att kurdiska kommunalråd nu bara har ruiner att styra över. Striderna har likaså drabbat den stapplande kurdiska ekonomin hårt och det pratas öppet om att en bitter medelklass nu säljer sina hem, för att flytta till västra Turkiet.
Många andra är framför allt kritiska till omvärldens tystnad. Kurderna här betraktar inte gerillakampen i Turkiet som ett dugg annorlunda från den som YPG för mot IS, över gränsen i kurderna självstyre i norra Syrien. Båda kamperna följer den livstidsdömde PKK-grundaren Abdullah Öcalan som sin ledare och ingår egentligen i samma transnationella politiska rörelse. Många gånger har individer också rört sig ledigt över den turkisk-syriska gränsen, mellan dessa rörelser.
Men i västvärlden är det mest bara det USA-uppbackade Rojava och dess berömda kvinnliga krigare som blivit föremål för sensationell uppmärksamhet. Västmakterna har inte velat sätta sin allians med Turkiet eller flyktingavtalet som EU utverkat med Recep Tayyip Erdoğan i gungning. Därför har de gjort sitt bästa för att tiga ihjäl de starka banden mellan Rojava, vars självstyre nu expanderar genom alliansen med USA, och frågan om kurderna i Turkiet.
Hos KCD, Demokratiska samhällskongressen, paraplyfronten som samlar de kurdiska vänstergrupperna och partierna i Turkiet, har man inga problem med att tala klarspråk om detta.
– Vi vill bygga samma självstyre som i Rojava. Systemet där är inte nytt, det har sina rötter härifrån och är något vi har arbetat med ända sedan 2007, säger Hilmi Aydogdu som sitter med i ledningen, från huvudkontoret i Diyarbakır.
För att begripa varför kurdiska borgmästare utropade självstyren i sina städer, vilket drog på sig Turkiets vrede och arresteringar, måste både den kurdiska rörelsens transnationella karaktär och det långa förtryck kurder utsatts för vägas in i bilden. Därför ska Hilmi Aydogdus nästa resonemang ses ur just en större bild, för att förstås.
– Vi vill visa att det här som vi kämpar för inte är någon dröm. Det är en verklighet och vi jobbar väldigt hårt med den i Rojava, med självstyret. Skulle vi misslyckats, då var vi beredda på att det kunde kosta. Men trots alla de här svårigheterna har vi vunnit och är på segersidan. Reser ni runt i Kurdistan så ser ni att det redan finns en lyckad grund, som staten inte kan göra något åt längre.
