BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Två gator framför guvernörens byggnad är dessutom avspärrade med långa kravallstaket från polisen. En armépansarbil, antikravallfordon och beväpnade poliser står innanför staketen. De restes som skydd efter att den militanta gruppen TAK, Kurdistans frihetsfalkar, genomförde ett dödligt bombattentat mot en polisstation i Diyarbakir i början av november. Vilket i sin tur var en hämndaktion för att flera folkvalda kurdiska parlamentsledamöter hade arresterats.
Så ser konflikten ut i den här delen av Turkiet.
Samtidigt visar regeringens nakna propagandabudskap vilken politisk väg president Erdogan fört in sitt land på, efter den misslyckade statskuppen mot honom den 15 juli i år. Kuppförsöket kastade Turkiet in i en politisk turbulens som Erdogan använt för att stärka sina politiska ambitioner – att skapa ett presidentsystem där han själv kan fortsätta härska. Med hjälp av undantagslagar har påstådda eller faktiska oppositionella krafter rensats u,t och över 110 000 offentliganställda har suspenderats eller sparkats. Skälen har oftast varit påstådda band till den islamistiska Gülenrörelsen eller den kurdiska PKK-rörelsen, båda två förbjudna. Och inom flera av de utrensade grupperna är det specifikt kurderna i sydost som farit mest illa.
Borgmästare i fängelse
Fram till slutet av oktober i år hette Diyarbakir stads borgmästare Gultan Kisanak. Idag sitter hon i fängelse, och riskerar enligt domen att stanna där i 230 år, för att hon deltagit i manifestationer vid kvinnodagen den 8 mars, vid det kurdiska nyårsfirandet, hungerstrejker och andra brott som anses terrorrelaterade. Gultan Kisanak kommer från det regionala kurdiska vänsterpartiet DBP.
– Under det senaste året har 3 000 av våra medlemmar arresterats, tillsammans med ett hundratal styrelsemedlemmar. De har försökt stänga ner oss och det har varit nästan omöjligt att fungera som ett vanligt parti, säger Emine Özmen som sitter i DBP:s partistyrelse och verkställande utskott, när Dagens ETC möter henne på ett partikontor.
Det går inte att få en intervju med någon högre uppsatt person i DBP. Dess manlige medordförande, som satt i fängelse fram till i somras, är i Europa för att mobilisera politiskt stöd. Och i början av november arresterades DBP:s kvinnliga medordförande, Sebahat Tuncel, vid en demonstration i Diyarbakir. Bilder av hur hon släpades iväg av polis och fick sina rop kvävda med en hand över munnen kablades ut över världen. Den allmänna åklagaren yrkar på ett 150-årigt fängelsestraff på grund av terrorstöd och medlemskap i PKK.
– I anklagelserna mot henne finns det inte några fall av brott eller våld. Det handlar om att hon intervjuats i pressen, gjort uttalanden eller deltagit i lagliga protester. Om vi hade levt i ett normalt land hade vi vetat hur länge hon stannar i fängelse. Men idag är det Erdogans lagar som gäller, och de lagarna förändras varje dag, säger Emine Özmen.
I början av november arresterades även ett flertal parlamentsledamöter och de två medordförandena över DBP:s betydligt mer kända systerparti, det rikstäckande oppositionspartiet HDP. Selahattin Demirtas, som Dagens ETC intervjuade i september, och de andra profilerna hade alla hade vägrat infinna sig till sina åtalsundersökningar för påstådda PKK-relaterade terrorbrott. Trots stor internationell uppmärksamhet sitter HDP-ledarna fortfarande inlåsta.
Högljudd oppositionsröst
Enligt åtskilliga bedömare är den kurdiska gräsrotsrörelsen den inte största, men mest synliga oppositionen mot Erdogan. HDP:s intåg i parlamentet efter valsegern 2015 berövade först Erdogan en egen, politisk majoritet för att kunna införa ett nytt presidentsystem. Senare har HDP och dess allierade organisationer kunnat vara en högljudd röst som hindrat sådana planer. Enligt kurderna själva har Erdogan därför velat göra sig kvitt både HDP och dess allierade. Det har under de senaste månaderna resulterat i ett mångfacetterat förtryck.
– Först sa de att de skulle göra sig kvitt 14 000 kurdiska terrorister. Sedan sänktes det till 11 000, men sedan har de behövt fortsätta minska siffran eftersom allt fler av oss fått återgå till våra jobb. Nu är vi bara omkring 1 000 terrorister kvar, säger Ikram Atabay, medordförande över lärarförbundet Egitem-Sen.
I början av hösten meddelande Turkiets premiärminister Binali Yildirum att man identifierat terrormisstänkta kurdiska lärare. Av de strax över 11 000 lärare som först suspenderades var 10 400 stycken medlemmar i lärarförbundet Egitem-Sen. Suspenderingarna motiverades med att fackförbundet kallat ut sina medlemmar till en endagsstrejk och demonstrationer i slutet på förra året, i protest mot den turkiska arméns övergrepp när man besköt flera städer där kurdisk gerilla förskansat sig. Men Ikram Atabay menar att andra saker egentligen låg bakom beslutet.
– Det handlar om att vi är oppositionella mot regeringen. Det handlar om identitet, där vi vill ha demokrati, vi är sekulära och vi kräver rätten att få använda vårt kurdiska modersmål i undervisningen. Medan Erdogan vill skapa en ny monarki i det här landet, där alla måste ha en och samma identitet och färg.
Har fått återgå i tjänst
Sedan två veckor tillbaka har de flesta kurdiska lärare från Egitem-Sen fått återgå i tjänst. Några hundra har sparkats och Ikram Atabay är en av dem. Men månaderna utan inkomst har lett till tydliga konsekvenser. När Dagens ETC besöker ett möte i en av fackförbundets lokaler finns där inte många medlemmar samlade. En lärare, som vi kan kalla Mehmet, säger att han är glad över att ha fått jobbet tillbaka.
– Men regeringen behöver inte ens varna oss från att arrangera en ny demonstration mot dem. De flesta lärare vågar automatiskt inte göra det. Många är rädda över att mista allt de har och har nu lämnat facket.
Ännu ett led i regeringen Erdogans kampanj har varit att stänga ner fristående kurdiska organisationer i civilsamhället. I slutet av november förbjöds nära 50 stycken. Dit hörde exempelvis Kurdiska författarförbundet, Kurdiska språkinstitutet som haft egna modersmålskurser samt en biståndsorganisation som delat ut gratis mat till Diyarbakirs fattiga.
Som kronan på verket har den turkiska staten sedan i september börjat avsätta folkvalda, regeringskritiska DBP-administrationer i deras kommuner, på grund av påstådda band till PKK. Den 6 december nås vi av nyheten att två DBP-medborgmästare i distrikten Kayapinar och Yenisehir i Diyarbakir har fängslats. Den 7 december fängslades en DBP-medborgmästare i Karayazidistriktet i Erzurum. Den 8 december greps ännu en, i staden Yüksekova, och ökade antalet fängslade borgmästare till 55 stycken.
Av sina ursprungligen 106 kommuner har DBP idag förlorat 41 stycken. Där har staten övertagit kontrollen och utsett sina lokala guvernörer att styra kommunerna som förvaltare, och de senare följer genast regeringens order.
Ställde in möte
På fredagen ställde en förtvivlad ung kulturarbetare in en fika med mig och gick på krismöte, eftersom ett av de första besluten av Kayapinars nya guvernörsstyre var att stänga ner det välkända kurdiska kulturcentret Cegerxwin, där landets utveckling ofta diskuterades.
– Jag tror att regeringen kommer fortsätta med sin politik även efter att undantagstillståndet försvunnit. Erdogan vill inte ha några andra röster emot sig, inte ens från sitt eget parti. Han vill vara den enda rösten och den som styr landet. Kanske kommer Turkiet bli likadant som hur Syrien var innan kriget, säger Nurcan Baysal, en Diyarbakirbaserad journalist.
Idag är hon en av de två sista fria skribenterna i staden som skriver på engelska om den politiska utvecklingen. Det hänger redan åtal över henne, och för två veckor sedan hamnade Turkiet återigen på förstaplats på listan över stater med flest journalister i fängelse. Men det verkligt farliga Nurcan Baysal ser, är vilka signaler den nuvarande demonteringen av demokratin sänder till de frustrerade kurdiska ungdomarna.
– Allt detta är ett meddelande från regeringen: om ni vill leva i det här landet ska ni lyda oss och våra begränsningar.
Bombdåd kom inte som överraskning
I lördags natt begick det militanta Kurdistans frihetsfalkar ännu ett bombattentat mot turkiska poliser med ett 40-tal döda som resultat. Men den här gången skedde det vid Besiktasstadion i Istanbul, istället för i Diyarbakir. Bombdådet kom inte alls som någon total överraskning för de som förmått hänga med i den dramatiska utvecklingen i sydost.
Kanske var det en slump, eller kanske inte, att Erdogans regering och det högerextrema partiet MHP samma morgon till sist presenterat ett gemensamt förslag för hur Turkiet ska styras i framtiden. All retorik efter nedmonteringen av den kurdiska oppositionen har landat i ett förslag som lär gå till folkomröstning inom några månader. Med allt i hamn kan Erdogan fortsätta härska ända fram till 2029.
I vad som lätt kan tolkas som ett svar på bombdådet, arresterades på måndagsmorgonen ytterligare 118 lokala ledare och partimedlemmar från HDP i polisräder i fem turkiska städer. Förutsättningarna för att den kommande tiden ska bli ännu mer blodig och konfliktdrabbad finns redan här efter helgens händelser.
Det bor minst 15 miljoner kurder i Turkiet. Långt ifrån alla lever i östra delarna – idag har cirka två tredjedelar sökt sig till de västra delarna.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Redan på 1920-talet, strax efter republikens grundande, inledde turkiska myndigheter en kompromisslös assimilationspolitik gentemot kurderna. Kurdiska orts- eller personnamn förbjöds, liksom undervisning på kurdiska och att tala kurdiska på offentliga platser.
Länge var det inte ens brukligt att tala om kurder som en folkgrupp. Istället kallades de "bergsturkar". Men på 80-talet bröt president Turgut Özal, själv med kurdiskt ursprung, mot detta genom att tala om just kurder.
1991 blev det tillåtet att ge ut tidningar och böcker på kurdiska. Men censuren var fortsatt närvarande, då med hänvisning till lagar mot separatistpropaganda. Förbudet mot radio- och tv-program på minoritetsspråk upphävdes i praktiken först 2004.
Att undervisa på kurdiska i statliga skolor är fortfarande förbjudet.
EU har aviserat att Turkiet inte kan blir medlem om inte kurderna får sina rättigheter. Det skedde första gången 1999 då Turkiet blev formellt kandidatland.
1984–1999 befann sig Turkiet i inbördeskrig mot kurdiska PKK. 42 000 människor dödades, varav 7 000 var turkiska soldater. En miljon kurder tvångsförflyttades.
Under de första åren med Recep Tayyip Erdogans parti AKP vid makten förbättrades relationen till kurderna. I valet 2007 fick AKP hälften av rörstarna i sydöstra Turkiet. Erdogan talade om det "kurdiska problemet" och utlovade reformer – som uteblev.
2010 bröts vapenvilan. Hemliga fredsförhandlingar gav inget resultat. Erdogan gjorde ändå vissa närmanden, som då han bad om ursäkt för att 14 000 dödats mot slutet av 30-talet. Samtidigt fängslades dock hundratals kurdiska aktivister.
2013 kom en ny vapenvila. Men i takt med att prokurdiska HDP gick framåt skärpte Erdogan tonläget. Fredsprocessen havererade. Förtrycket skärptes, både militärt och politiskt.
I maj 2016 beslutade parlamentet om en lag som upphäver ledamöternas rättsliga immunitet, så att de som begått brott ska kunna åtalas och fängslas. Udden är riktad mot HDP.
