Situationen i Uganda är ohyggligt svår för alla sexuella minoriteter. Efter en mångårig kampanj, med rötter i aids-debatten och stöd från extrema amerikanska kyrkor, har ett oresonligt hat mot homosexuella och transpersoner väckts. De nämns inte i termer av människor, de betraktas som missfoster som existerar i strid mot naturen – de ska utrotas. Bakom kampanjen står kristna fundamentalister, hårdast är de pånyttfödda-kristna kyrkorna, och de politiska partierna. Kyrkorna har ett omfattande ekonomiskt stöd av amerikanska born-again-kyrkor som försöker få igenom i Uganda det de misslyckats med i USA.

För en utomstående europé som kommer på besök är situationen obegriplig. Plötsligt befinner du dig i ett skymningsland som kan jämföras med judarnas situation i Tyskland under nazismen. Tillhör du en sexuell minoritet är du rättslös, ständigt hotad och vad som helst kan hända utan att du får något stöd av samhället. Uppretade grannar kan slita ut dig på gatan, slå sönder ditt hem och misshandla dig utan att du får hjälp av polis eller samhället. Går du till polisen och anmäler övergreppen är risken stor att du själv grips och misshandlas.

Kan ge livstids fängelse

Det finns redan en hård lagstiftning på plats. I den ugandiska strafflagen är homosexuella aktiviteter straffbara med upp till 14 år i fängelse – ändå diskuterar man nya lagar som ska kunna ge livstids fängelse för upprepade homosexuella aktiviteter. Hårdast av alla drabbas transpersonerna, eftersom de är lättare att upptäcka. Det är skakande att höra transpersonerna Joseph och Bad Blacks berättelser. De bor i Kampalas största slumområde, det ökända Bwaise, som kanske är det värsta området i tiomiljonersstaden. Men de visar ett mod och en styrka som är allt igenom imponerande.

– Varje dag är en kamp för överlevnad. Vi är ständigt rädda för att bli lynchade. Här i Bwaise är det extra tufft – men vi har inte råd att bo någon annanstans, säger Bad Black, som tagit sitt namn efter en känd kvinna i Uganda, och fortsätter:

– Vi kan inte gå ner till marknaden för att handla, då är risken uppenbar för att vi blir lynchade. Ingen skulle hjälpa oss – skulle polisen vara där kommer de att hjälpa till att slå oss.

Liksom praktiskt taget alla öppna transpersoner i Kampala är Joseph och Bad Black prostituerade och hiv-smittade:

– Vi kan aldrig få ett vanligt arbete, att sälja sex på gatan är det enda som är möjligt. Våra kunder är ofta de som tycker att vi ska utrotas, därför tar de sig också rätten att misshandla, våldta och hata oss – samtidigt som de vill ha sex med oss.

Kyrkor driver kampanjer

Även bögar och lesbiska drabbas av hatet. Ambrose är hbtq-aktivist:

– Tillsammans med tidningar och tv har kyrkorna drivit kampanjer där de ”outar” oss, de publicerar bilder på oss så folk ska kunna känna igen oss på stan. Sedan behövs det bara att någon ropar ”homosexuell” och pekar på oss så blir vi överfallna.

Praktiskt taget alla aktivister som kommit ut kan visa upp sina ärr efter överfall, de är nästan som ID-kort. Även om Ambrose tycker att han kommit lindrigt undan har han sina ärr.

Lika förföljda som bögarna är de lesbiska kvinnorna i Uganda. Den stora majoriteten av dem lever i skymundan. De allra flesta vågar inte gå ut med sin sexualitet, att bli avslöjade hänger som ett hot hela tiden.

Gloriah är talesperson för landets största organisationen för lesbiska, FAR Uganda:

– Vi är ständigt rädda. Ingen av oss har råd med egen bil så vi åker motorcykeltaxi överallt vi ska – vi kan inte gå på gatorna.

De som går ut med sin sexualitet blir ofta förskjutna från sina hem, hela familjen tar avstånd från dem.

– Jag hade inte vågat berätta hemma att jag var lesbisk, jag levde ett dubbelliv. Men när vi hade en Pridefestival så blev jag outad i media och familjen fick reda på att jag var lesbisk, säger Gloriah och tillägger:

– Pappa slängde ut mig från hemmet och hela familjen tog avstånd från mig. Någon gång kan jag höra av mig till min mamma och berätta att jag lever – i övrigt har jag ingen som helst kontakt med dem.

I området där FAR har sin lokal känner alla till vilka de är. De har haft flera inbrott och attacker mot huset och grannarna vägrar tala med dem. De är förbjudna att prata med barnen i området, och de kan inte ens handla på de lokala affärerna eftersom till och med deras pengar betraktas som smutsiga och smittbärande:

– Vår organisation har förlorat många medlemmar, det har varit rena exodusen av lesbiska som flytt Uganda och sökt politisk asyl i Kenya och europeiska länder.

Men Gloriah tänker inte fly utomlands:

– Om jag också flyr, vilka ska då kämpa för mina systrar och våra rättigheter. Trots att jag är rädd stannar jag. Jag bor ihop med min kärlek, en kvinna med två barn. Men vi kan inte berätta för barnen att vi älskar varandra utan får smyga med vår kärlek till och med hemma.

Lesbiska kvinnor våldtas

Gloriah är ändå tacksam för att hon inte råkat än värre ut:

– Många av mina medsystrar har råkat ut för något som kallas ”corrective rape”, en korrigerande våldtäkt. Det är vissa män som säger att de ska bota oss från vår sexuella läggning genom att våldta oss. I vissa fall hyr också mina medsystrars fäder in en man som får betalt för att våldta deras döttrar, säger Gloriah och fortsätter:

– De här våldtäkterna är vanliga och sker nästan varje dag, både spontant och planerat. Att anmäla till polisen har ingen betydelse, de bara skrattar och säger att det är vårt eget fel.

Det lidande, enbart på grund av sin sexualitet, som många av dem går igenom är i det närmaste obeskrivligt. En av dem som har det hårdaste livet är transpersonen Beyonce.

Beyonce föddes som kvinna men inlåst i en mans kropp i västra Uganda. Efter förföljelse i sin hemstad och efter att ha blivit förskjuten av sin familj flyttade hon till Kampala:

– Jag blev sexarbetare, det var det enda sättet jag kunde överleva. Jag har blivit våldtagen, hotad till livet, slagen, bränd med cigaretter och knivskuren. Polisen har klätt av mig naken och visat upp mig för mobben och tidningsfotografer. Jag har svårt misshandlad blivit tagen till sjukhus – där de vägrat hjälpa mig.

Beyonce är medveten om att hon kan komma att mördas närsomhelst. Hon är en av få transpersoner som inte lever i isolering och även om hon är försiktig så blir hon igenkänd och det syns tydligt på henne att hon är en transperson.

När jag träffar henne på ett lunchställe i Kampala väcker hon stor uppmärksamhet. På vägen ut från restaurangen samlas en grupp gatuarbetare som jobbar utanför i en klunga och stämningen blir snabbt hotfull.

Vi hoppar snabbt in i vår bil och åker därifrån så fort som möjligt. Det gav mig en känsla av hur Beyonces liv ser ut varje dag.

Beyonce ser sin uppgift klart:

– Jag måste upplysa folk om vad en transperson är. Många är okunniga och outbildade och vet bara vad kyrkan säger till dem. Jag måste berätta för alla här att vi är ugandier, att vi är som de är – med ett undantag, säger Beyonce och fortsätter.

– Även om mitt liv är hotat kommer jag att stanna i Uganda. Det är här jag har min uppgift, inte i asyl i ett annat land.

När regeringen la fram sin anti-homosexualitets lag vid årsskiftet 2013–2014 blev situationen med ens mycket värre för alla de sexuella minoriteterna i Uganda. Attackerna mot hbtq-pesonerna i landet mer än fördubblades och blev betydligt värre.

I sitt förslag ville det styrande partiet, NRM, att straffen mot homosexualitet skulle skärpas. I sin första version stadgade lagen dödsstraff för ”speciellt svår homosexualitet”, något som innefattade upprepade homosexuella akter, förhållanden där den andra parten är under 18 år samt om någon utför homosexuella akter och är hiv-smittad. Dessutom skulle främjande av homosexualitet vara straffbart med upp till fem år i fängelse – det skulle kunna räcka med att en tidning skriver om homsexualitet utan att fördöma den.

Lagen mildrades dock, dödsstraffet ändrades till livstids fängelse. Parlamentet antog lagen och president Museveni skrev under den. Men den trädde dock inte i kraft på grund av en teknikalitet: parlamentet var inte beslutsmässigt när lagen togs och konstitutionsdomstolen förklarade den ogiltig.

Gick en politisk karriär

Författare till lagen var en då okänd parlamentsledamot för Musevenis parti NRM, David Bahouti, som i plötsligt blev känd och fick en politisk karriär. Tack vare det homofobiska lagutkastet utnämndes Bahouti senare till finansminister med ansvar för planering. Efter mängder av mejl och telefonsamtal fick jag träffa honom på hans ämbetsrum i Kampala. Jag började med att fråga honom om han arbetade med ett nytt förslag till lagstiftning mot homosexualitet och om han fortfarande ansåg att det var en ödesfråga för Uganda.

Bahouti anslog en ny ton direkt – han vägrade kommentera lagen eller sin inställning till homosexualitet:

– Jag kommer att släppa en pressrelease när mitt arbete är färdigt, sa han.

När jag bad om att få ta en bild på honom vägrade han med motiveringen att han inte visste vilka andra jag hade tagit bilder på. Uppenbart är att minister Bahouti fått munkavle av sin president. Han ska inte tala om lagar mot homosexualitet med internationell press.

Mer öppenhjärtig var pastor Emmanuel Sserkwisda på Victory Church of Christ i Kampala, en av de kyrkor som driver den hårdaste linjen mot homosexualitet.

– Homosexualitet är det värsta hotet mot den afrikanska familjen, slår pastor Sserkwisda fast. Vi måste ha en hård och fast linje mot de som omfattar denna perversion.

Han påstår att det finns homosexuella grupper som sätter i system att rekrytera ugandiska barn.

– Vi behöver en stark lag som kan försvara våra barn. Homosexualitet kan botas, den som vill kan med hjälp av Gud bli av med sin homosexualitet. Men jag stöder att man tar bort dödsstraffet och ersätter det med livstids fängelse. Gud säger att man inte ska döda.

Men pastorn inser att det han säger inte är helt okontroversiellt. När jag vill ta en bild på honom säger han nej, med hänvisning till att den kommer säkert att ligga på internet i all framtid, och det vill han inte utsätta sin familj för.

Kyrkans kampanj och de homofobiska lagarna har lett till en nära nog hopplös situation för en rad människor i Uganda. Två av dem är Kim och Mukasa.

En tidig morgon kom en lynchmobb till deras hus i Kampala. De bankade på dörren och när Kim öppnade slet de ut honom på gatan och började misshandla honom. De två utsattes för en mycket rå misshandel och när polisen kom till platsen anslöt de sig till mobben och fortsatte att sparka och slå dem.

Bägge förlorade medvetandet och var mycket nära att dö. Efter överfallet fördes de två till en polisstation där de slängdes in i en cell. Kim:

– De vägrade skicka efter läkare eller ta oss till sjukhuset – istället ringde de efter media och paraderade oss, halvt medvetslösa, för kamerorna. Bilderna publicerades senare och visades på tv som exempel på hur det går för homosexuella som försöker korrumpera nationen.

En utredning startades och de två hotades av mycket stränga fängelsestraff. Men åklagaren som var ansvarig för utredningen insåg snabbt att han inte skulle kunna fälla Kim och Mukasa i en rättegång. De nekade till anklagelserna och polisen hade inga bevis för att de verkligen hade utfört ”homosexuella handlingar”.

Istället bestämde åklagaren att de skulle fängslas i ett av landets hårdaste fängelser, Luzira-anstalten. Där fick de sitta i sju månader under omänskliga förhållanden tills åklagare lade ned förundersökningen. Mukasa:

– När vi kom tillbaka till vårt hus var allt sönderslaget och allt av värde hade stulits av grannarna. I dag har vi ingenting, vi kan inte få jobb, vi har ingenstans att bo och inga pengar. Efter att bilderna på oss hade publicerats så var vi igenkända överallt – nu vågar vi knappt gå ut.

”Onaturliga böjelser”

Men landets styrande stöder behandlingen av de sexuella minoriteterna. Shem Bageine är utrikesminister med ansvar för East African Community och en av de mest kända politiska förespråkarna för lagarna mot de sexuella minoriteterena.

Jag träffar honom på hans ämbetsrum i Kampala.

– Vi tror att regeringen måste försvara folket mot onaturliga böjelser och onaturliga kampanjer. Det är inte en mänsklig rättighet att vara homosexuell – det är en sjukdom, säger Shem Bageine och fortsätter:

– De talar om diskriminering men de har missförstått allt. De går mot gud och naturen, det kan vi aldrig tillåta. Vi har ett ansvar gentemot folket, och framför allt ungdomen, som vi inte får svika. Men vi ska inte gå till överdrift; vi ska inte införa dödsstraff mot dem – vi ska låsa in dem.

En röst av förnuft kommer från domaren i Ugandas högsta domstol, Mary Stella Arach-Amoko. Hon menar att det på laglig väg inte går att få igenom de nya stenhårda lagarna mot homosexualitet:

– Sådana lagar är helt klart i konflikt med konstitutionen som säger att alla ugandier är lika mycket värda, och dessutom står de i strid med en rad internationella konventioner som Uganda undertecknat.

Arach-Amoko är medveten om att ett nytt lagförslag håller på att utarbetas och att det finns ett stort stöd hos kyrkan, muslimska förbund och samtliga politiska partier för en sådan lag:

– Ett sådant lagförslag ska först godkännas av konstitutionsdomstolen och jag har svårt att se att det kan hända. Men blir det godkänt så kommer det att överklagas till Högsta domstolen och med stor sannolikhet kommer jag att finnas med bland de domare som ska fälla utslaget. Jag kan inte se att vi skulle godkänna en sådan lag.

Det förra lagförslaget fälldes av Konstitutionsdomstolen, men av formella skäl behandlades aldrig innehållet i lagen.

”Alla har samma värde”

Premiärministern i Uganda heter Ruhakana Rugunda. Rugunda är en stark Sverigevän och arbetade som barnläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala under några år i exil på 80-talet. Rugunda är respekterad av de flesta inom gayrörelsen och anses allmänt vara en stark, icke-korrumperad politiker.

I intervjun tar Rugunda avstånd från förföljelserna av de sexuella minoriteterna:

– Uganda är ett land för alla människor, oavsett sexuell läggning. Alla ugandier är lika. Alla har rätt till alla typer av samhälleliga tjänster: hälsovård, utbildning – allt.

Men han vill inte gå in på hur det ser ut i verkligheten, utan upprepar bara att alla är lika. När det gäller lagarna konstaterar han bara att den nya anti-homosexlagen aldrig gick igenom.

Rugunda utsågs till premiärminister i april förra året och ses som en man som ska minska spänningarna mellan olika grupper i Uganda. Det är ingen tvekan om att president Museveni är bekymrad över att de drakoniska lagarna mot homosexuella i Uganda kan innebära bojkott från en rad ekonomiskt viktiga stater.

Sverige är en av de största biståndsgivarna till Uganda, under åren 2014–2018 uppgår det svenska stödet till 1,35 miljarder kronor. Men nu förändras biståndets inriktning med tanke på lagar riktade mot hbtq-personer. Sida ska också stödja en ugandisk organisation för hbtq-personer, SMUG.

Frank Mugisha är exekutiv direktör för SMUG, som står för Sexual Minorities Uganda och är en paraplyorganisation för alla grupper inom landets hbtq-rörelse:

– Läget är mycket bekymmersamt. Allt tyder på att regeringen och presidenten kommer att använda sig av anti-homosex-strömningar i det kommande presidentvalet i februari. Där går man i allians med kyrkorna.

Men det är inte ofarlig uppgift. Frank Mugisha:

– Jag är ständigt hotad och trakasserad av polisen. De har till och med brutit sig in i mitt hus. Och läget har genom åren blivit allt svårare sedan extrema amerikanska kyrkor började stödja olika ugandiska kyrkor för sex år sedan.

Det finns inte många ljuspunkter när det gäller situationen för de sexuella minoriteterna i Uganda. Det enda som kan innebär positiva förändringar är ett starkt internationellt stöd till de kämpande sexuella minoriteterna i landet kombinerat med hot om sanktioner.

Ugandas bruttonationalprodukt består till 35 procent av bistånd. Landet skulle inte klara av hårda sanktioner och neddragningar av det internationella stödet.