När politiker använder ordet ”systemkollaps” så är det inte sant. Visst, det hade blivit tungt, det hade blivit brist och köer och vi hade tvingats ordna barackbostäder och vi hade fått investera ytterligare en summa motsvarande en tiondel av årets svenska aktieutdelningar.

Det hade varit ansträngt men inget av det hade varit lika ansträngt som att barnen flyter döda upp på stranden.

Vår strand.

Europas strand.

I land efter land sker samma svek. Politiker som inför smyckestöld, tar bort öppna gränser, hotar med utvisning och inför stopp för anhöriga så barnen inte ens den vägen kan få skydd.

Varifrån kommer det här sveket?

Var det verkligen någon massrörelse som sa ”vi orkar inte”?

Den politiska rädslan som gör att makthavare stänger Europa handlar inte om pengar eller sociala ansträngningar, det handlar om rädsla för väljare som man inte frågat eftersom man dömer dem med samma mått som man dömer sig själv.

Okej, låt oss då rösta om vi ska låta miljoner få fly kriget och komma hit för att få andrum.

Låt oss fråga oss om barnen ska få rätt att komma.

Låt oss fråga Sveriges medborgare, fråga EU:s, fråga Ungerns, ja, fråga varje mamma och pappa om de verkligen tycker att vi gör rätt som stänger EU bakom gränser där nattliga båtar är enda vägen in och där så många aldrig kommer fram.

Det räcker nu. Om vi ser oss i spegeln upptäcker vi att vi förlorar vår egen mänsklighet med den här politiken. Vi lever i ett land där ministern gråter när hon presenterar politiken, det hånas i medier men ärligt talat... borde vi inte gråta allihop?

På gatorna springer nazister hand i hand med sverigedemokrater och Expressen har mage att kalla denna lynchmobb för ”medborgargarde”.

Som om de representerade något annat än sin inskränkthet, sitt hat, sitt förakt.

Barn flyter upp på Europas stränder.

Visst är det en systemkollaps, visst är det ett sammanbrott.

Europas humanitära och demokratiska sammanbrott.

Det finns bara en räddning för oss.

Låt barnen komma in.