– Jag var en lokförare som råkade ha lite idéer som mina kollegor gillade, säger Thomas Tydal när han idag sitter på sitt nuvarande kontor i Västerås, ett klent stenkast från tågspåren utanför.

Men låt oss ta den här osannolika, Hollywood-liknande historien från början.

***

Thomas Tydal vill köra tåg. Så efter lokförarutbildningen börjar han på SJ och inom ett år sitter han även på trafikledningskontoret i Västerås. Det är 2003 och Tydal är 25 år gammal.

På den här tiden vilar tågtrafiken fortfarande på papper och pennor, utskrifter och en massa telefonsamtal. Lokförarna ringer trafikledningen och trafikledningen ringer tågen för att få koll på förseningar och störningar. Man bläddrar i pärmar och utskrivna pappersscheman för att hitta vem som kan tänkas vara på vilket tåg, vid vilket klockslag.

Thomas tycker att SJ släpar efter i en ny digital tid. Han börjar tvivla på om yrket är för honom, som hade tänkt bli programmerare men sedan valde glädjen och lokförarlivet.

Så när han under första dagen på ledningskontoret får höra om hur knepigt det kan vara att få tag på personalen ute längs rälsarna, ser han att det inte behöver vara fullt så svårt. Efter första arbetsdagen går han hem till sin lägenhet i Västerås. Lägger in trafikledningens samlade information i en databas. Och börjar koda. 

Jag slog ihop allt. Man skrev tågnummer, tryckte enter och så – poff!

När Thomas kommer tillbaka till kontoret nästa dag visar han sitt verk.

– De hade två Excelfiler som jag utgick från, en som innehöll förarna och en med tågvärdarna. Jag slog ihop allt. Man skrev tågnummer, tryckte enter och så – poff!

Personalen är lyrisk. Mannen som skulle lära upp honom på den nya arbetsplatsen tar med Thomas till ett annat SJ-kontor för att visa upp vad hans färska kollega har gjort. Även de är förtjusta och vill veta när de kan börja använda det. 

Direkt, är Thomas svar.

– Det förenklade deras arbete otroligt mycket. Så fort någon ringde så hade de svar direkt, istället för att leta i alla dessa pärmar.

På en dag förenklas arbetet betydligt.

Thomas Tydal blir på kort tid hela trafikledningens inofficiella it-avdelning. Lokförare och trafikledare hör av sig, ber om någon funktion eller information och han lägger in det i sitt system. Fler och fler trafikledningskontor läggs till i systemet och snart är hans system det som personalen förlitar sig på, det som får tusentals tågresor om dagen att gå ihop smidigare och enklare.

Thomas går till jobbet på SJ och sedan går han hem och kodar de önskemål han har fått från kollegorna. Systemet sprids ryktesvägen och används snart över hela landet. Ett litet problem fixas här och ett annat där och med tiden växer systemet och täcker allt fler delar av verksamheten. Allt drivs från en liten serverhall hos ett källarföretag i Helsingborg.

”Jag slog ihop allt. Man skrev tågnummer, tryckte enter och så – poff!” säger Thomas Tydal om det var början på programmet som förändrade SJ och som med tiden nästan skulle köra hans eget bolag i konkurs.

Bild: Zanna Nordqvist

Oavsett hur bra koll SJ har på att systemet finns så kommuniceras det inte till personalen. De förväntas fortfarande slå i pärmar och utskrifter. Men allt färre tycks göra det. Allt fler förlitar sig helt på Thomas system.

– De sa hela tiden att informationen som de fick från mitt system inte går att lita på. Medan de utskrivna pappren var trovärdiga. 

Hittills är kostnaderna små för Thomas. Eftersom han programmerar systemet utanför arbetstid äger hans eget lilla bolag rättigheterna till det.

– Jag tänkte: Det säljer sig själv. Snart hör SJ av sig och frågar vilket bankkonto pengarna ska in på. Det hände aldrig.

Ändå utökar han systemet och under 2004 så implementeras sms-kommunikation. Först: Möjligheten att sms:a tillgängliga förare. Året därpå: Automatiska sms med information om störningar, baserat på vilket tåg man befinner sig på.

När ett tåg närmar sig stationen måste tågvärden ringa Trafikverket, för att få veta det nödvändiga för att till exempel ropa ut ”Ja, då är vi snart framme i Hässleholm och för resenärer som ska byta till Lund avgår tåget från spår 2”.  

– Det var bökigt. Man var tvungen att ringa från ett ställe där det var bra mobiltäckning ute på järnvägen. Tågvärden kunde sedan fastna i telefonkö. Så man fick börja ringa långt innan man var framme, berättar Thomas.

Jag undrar ännu vad som skedde den där dagen när telefonerna plötsligt inte ringde längre.

Thomas fixar så att även den informationen går ut automatiskt med sms. Trots att det gått nästan 20 år fnissar han fortfarande åt tanken på den förvirring som måste uppstått på Tafikverket.

– Jag slog igång det över en natt. Helt plötsligt behövde ingen ringa till Trafikverket längre. Jag undrar ännu vad som skedde den där dagen när telefonerna plötsligt inte ringde längre. Vad gjorde de sedan på jobbet?

Mitten av 00-talet var en värld i pågående digitalisering och Thomas Tydal var steget före. Åtminstone före SJ. När han nu för första gången berättar den här historien, i ett konferensrum i det kontorskomplex där han idag driver Tydal Systems, tycks han komma på sig själv med att det han gjorde faktiskt var en bedrift. Den timide Thomas visar, när han berättar om vissa av sina egna tekniska framsteg, ett leende så försynt att han inte framstår som skrytsam.

Det måste ha varit ensamt. Och med ett väldigt stort ansvar på dina axlar, när alla förlitade sig på ditt system. Var du stressad?

– Det var mycket jobb. Jag hade inte någon ledig tid, alltid telefonen på, ständigt redo att fixa saker eftersom jag ville att det skulle funka. Och det var bra för personalen. Alla brister hörde man av sig till mig direkt om och jag fixade dem.

Fick du samtal från hela Sverige då?

– Ja, så var det. Folk lärde sig fort att om det var problem så hörde man av sig till mig.

Borde inte SJ hunnit längre i sin digitalisering, utan dig?

– Järnvägen är konservativ. Saker tar tid och det är många säkerhets- och myndighetskrav. Jag tänkte mest att ”nu kör vi bara”.

Det finns en dubbelhet i att det är höga säkerhetskrav, samtidigt som en 25-årig lokförares hemmabygge används av alla.

– Jag är, vad ska man säga … en gammal hacker. Jag är van vid att bara fixa saker och så länge syftet är gott ser jag liksom inga större problem. Det är hackermentaliteten. Finns det information här och allt blir mycket bättre av att den går fram dit, ja då fixar man det. Någon it-chef sa till mig senare att om han hade gjort det jag gjorde, hade han fått sparken.

Mycket i den här historien väcker frågor. Inte minst varför SJ inte köper Thomas program.

– Jag är ingen säljare utan hoppades att systemet skulle sälja sig själv, säger han nu.

Det gör det inte. Och alla de automatiska sms:n faktureras till Thomas bolag. Kostnaderna tickar på och han tar av sina sparpengar.

I sitt eget bolag anställer han en person för att sälja in systemet hos SJ, men det går trögt. Samtidigt ser han sitt sparkonto krympa och funderar på om det var ett misstag att dra igång det här i så stor utsträckning. Thomas Tydal satsar 100 000 kronor på funktionen, hans far landar på samma nota.

Thomas varnar SJ för att hans pengar håller på att ta slut och att de behöver få ett avtal på plats för att tjänsten ska kunna hållas igång. De börjar ha regelbundna möten, men enligt Thomas måste SJ springa ett byråkratiskt maraton innan det kan tas i mål.

– Systemet var så stort och användes så mycket samtidigt som jag var anställd som lokförare. Hur skulle allt regleras? Det var så många frågor, och många olika avdelningar och personer inblandade.

Mötena är många. Det är oklart om det ens blir ett avtal.

– När systemet var igång kunde ingen tänka sig att arbeta utan det. Men jag visste inte vem jag skulle vända mig till inom SJ.

***

Han varnar igen. Nu konkret: En månad till. Sedan stänger han ner. Det är våren 2006 och Thomas vet att när fakturan efter nästa kommer, så kan han inte betala. Då är det konkurs.

Dagen kommer när han måste sätta stopp. Han skriver ett meddelande och säger som det är – att SJ har testat gratis i flera år, att hans pengar är slut, och vid midnatt stänger han av systemet.

Han säger att de måste få igång systemet igen, att det går åt skogen med alla tågen annars. 

När de första anställda på trafikledningskontoret kommer in på morgonen dröjer det bara några minuter innan Thomas telefon ringer. Det är chefen.

– Han säger att de måste få igång systemet igen, att det går åt skogen med alla tågen annars. Han säger: ”Om du inte sätter igång det genast finns det ingen väg tillbaka. Då kanske det inte är så aktuellt längre att köpa in ditt system.”

Tyckte du inte det var hotfullt?

– Jag hade hoppats att de skulle förstå att jag behövde veta när avtalet skulle bli klart. Hade jag fått veta att det var en vecka till, då hade jag kunnat ta ett lån. Men de sa bara att de inte visste, och att det enda de visste var att om jag inte slog på det igen, så skulle det inte bli något alls. 

Han sätter igång systemet igen då han inte vill att tågtrafiken ska bli lidande. Så ringer han sin far för att få in lite pengar.

– Jag ville inte gå miste om den här affären.

SJ fortsätter alltså att förlita sig på en lokförares hemmasnickrade program ett tag till, utan att betala för sig.

Under 2006 når de till slut en överenskommelse. SJ köper licenser till de olika delarna av systemet som fortsatt ägs av Tydal Systems AB. Med tiden köper SJ fler licenser.

– Till en början tror jag att de tänkte att de skulle bygga ett eget system och att det var ett temporärt avtal. Men det var som att skjuta mot ett rörligt mål eftersom jag fortsatte utveckla det.

”Störningar som förr var närmare en timme blev tack vare mina system några få minuter.”

Bild: Zanna Nordqvist

***

Thomas Tydal hade efter eget huvud kodat ett program helt skräddarsytt efter SJ:s behov och efter personalens önskemål. Hur diskussionerna gick i tågbolagets ledning går det endast att spekulera kring.

Kände du dig inte övergiven? Du hade gjort det här ur egen ficka.

– Det här är kanske min naivitet. Att jag trodde att det här skulle gå enkelt. Att det är självklart att alla förstår vad jag vill. Och att alla liksom har samma drivkraft, att tågtrafiken ska funka. Men den stora världen är inte riktigt så enkel.

Blev du ekonomiskt återställd med de nya avtalen, efter alla sms-kostnader?

– Det var en chansning, för jag valde inte ett engångsbelopp. Jag sa inte att jag ville ha ersättning för de här grejerna, utan att jag ville fortsätta utveckla systemet. Så jag satte en blygsam månadsavgift på 50 kronor per användare. 

Du visste att det var ett blygsamt belopp?

– Det är svårt med prissättning. Vad ska man ta när det inte finns någon konkurrens? Så jag försökte tänka vad som är rimligt för den arbetsinsats jag gör och vi vill göra. Och för att jag ska ha råd med en anställd utvecklare som hjälper mig. SJ har kommit väldigt billigt undan. Så är det, absolut. 

2013 köper SJ hela Tydals system, som det kallas i personalmun, och döper om det till Xpider. Man plockar in programmerare som benar ut systemet som byggts efter Thomas huvud, för att göra det mer tillgängligt för annan it-personal. Då har Thomas Tydal redan varit med och byggt appen Trappen som används av all SJ-personal.

Thomas har blivit erbjuden jobb som programmerare på heltid hos SJ och tackat nej.

– Jag vill köra tåg, säger han.

Hur mycket Thomas Tydal faktiskt fick för systemet är inte offentligt. 

Både Trappen och Xpider används fortfarande av SJ.

– Det var spännande att jag gjort mig oumbärlig. Jag såg lite problem här och lite problem där, och löste dem. Så blev det här systemet själva grundbulten i den operativa trafiken, säger Thomas idag.

***

Idag driver han Tydal Systems AB, som säljer olika digitala lösningar så att Sveriges tågtrafik ska gå som på räls. 

Hur mycket har tågresenärerna dig att tacka för att förseningarna inte är ännu värre?

– Ja, du. Det är mycket. Störningar som förr var närmare en timme blev tack vare mina system några få minuter.

Dagens ETC har sökt SJ som säger att ingen kan kommentera för att händelserna är så långt tillbaka i tiden. Men Dagens ETC har varit i kontakt med personer som har jobbat med eller runt Thomas Tydal.