Einsteins fru

Bok av Liv Strömquist
Ordfront



För det första får Liv Strömquists seriealbum ”Einsteins fru” pris för bästa omslag. Sen får den pris för bästa innehåll. Sen får den dessutom pris som årets roligaste, årets smartaste och årets viktigaste.

Årets bok alla kategorier innehåller bland annat följande: ”Historiens mest provocerande pojkvänner” (och utan att avslöja för mycket så är det från denna tävling som titeln på boken härrör), ”Folkkära artisters hatbrott”, ”Mysrasism” och ”De störigaste inläggen i prostitutionsdebatten”… Några av dom roligaste serierna handlar om djur, dialekter och köttindustrin, Sting får några kängor och Reinfeldt tronar som madonna/hora på omslaget, men framför allt är denna bok en hyllning till dom kvinnor som alltid ställts i bakgrunden och där utraderats. Kvinnor som är smarta, begåvade och starka men som inte får eller kan eller orkar fortsätta vara det; vars frihetslängtan och kreativitet och självkänsla förtrycks och stympas.
Det här härifrån vi kommer. Det här är en gemensam erfarenhet. Britney och Priscilla och Mileva och Voltairine och det slutliga upplyftande exemplet Yoko Ono är alla våra systrar.

Tematiken följer debuten men är här fördjupad och mycket svartare, mycket sorgligare, och mycket, mycket roligare. ”Einsteins fru” undervisar dessutom i historia, samhällskunskap, sex & samlevnad, psykologi, och med den genusblick som alltid fattades i skolan; vilket gör den ypperlig för allehanda skolor att köpa in! Så klart är den inte objektiv, den är synnerligen subjektiv, men säg den lärobok eller faktabok som inte är det. Undervisningen är pedagogisk men aldrig någonsin mästrande självgod eller snårigt intellektuell. Inte en enda gång under läsningen känner jag mej dålig, skamsen (så där som det ibland känns efter läsning av Bang) utan bara stärkt.
Strömquist vill ha med oss. Boken är en uppmaning, en utmaning och ett uppror. Vi är alla en del av det här. Och det är skitsvårt att komma loss. Men det är möjligt. Om vi ser.

Det bästa med Strömquists serier, vid sidan om att det komiska alltid har fötterna i det djupt tragiska, är att hon vänder och vrider på vår verklighet så att den blir alldeles synlig och vansinnig i sin tydlighet. Det är skrattspeglar och det är badrumsspeglar och det är speglar vi håller upp mot varandra, och det är speglar som krossas, byts ut mot fönster och fönster som öppnas, och där är världen, där är vi. Inte alls i svartvitt, inte alls några överdrivna seriefigurer, utan alldeles på riktigt.
Medan jag läser sitter jag på tåget och en snubbe knuffar ned min arm från det gemensamma armstödet. Första reaktionen är resignation, men med ”Einsteins fru” i handen lägger jag upp min arm igen.

Anna Jörgensdotter