Recensioner

Bok av Jojo Falk
Optimal förlag

Precis som många andra författare beskriver Jojo Falk gärna sitt eget liv. Det finns inga tvivel om att det är verkligheten hennes tredje album skildrar – inklusive kejsarsnitt och bajs-statusuppdateringar på Facebook. Med sin utpräglade stil beskriver hon den dubbla relationen till provstickans plus som innan man vet av det blivit till en liten skrikande unge. En varelse som tar all den tid man tidigare haft för sig själv, samma ”mig” som så hängivet tillbetts under de senaste decennierna – en period har sammanfallit med 70-talisternas vuxna liv. Något som syns tydligt nu när samma generations opinionsbildare bestämt sig för att det är dags att skaffa barn. Avlingsprocessen kan väl knappast ha undgått någon som krockat med en HÄR ÄR JAG OCH JAG ÄR MINSANN MAMMA NU-barnvagn på trottoaren.

Vad säger då denna fantastiska samhällsanalys om Falks seriebok? Hennes pigga och stundtals riktigt roliga beskrivning av sitt föräldrablivande känns symptomatiskt för sin generation, som vid uppvaknandet om att längden på den biologiska klockans garanti skiljer sig från de plastiga Swatch-ur de växt upp med, låter media översvämmas av ämnet.

Jag tvivlar inte en sekund på att de 30-någonting i storstäder som för närvarande sysslar med hetsimpregnering kan ha mycket glädje av den här vältecknade och stilrena boken. Och det vore orättvist att inte erkänna att många andra nog också kan tycka att den är ganska kul att läsa.
Till exempel undertecknad.

Ina Terejova

Kommentera!

| | | | |

Spel till Xbox 360
Activision

Jag har alltid tyckt att krigsspel slutar vara roliga när de utspelar sig i riktiga konflikter. Många spel utspelar sig under Andra världskriget med nazister som skurkar, tacksamma kollektiva hatobjekt som gör det enkelt att välja ”den goda sidan”. Verkligheten är däremot inte så enkel, vi vet mycket väl att krig inte handlar om objektivt gott mot objektivt ont.

Film, tv och litteratur frossar i krig, medan spelen ofta fördöms för sina våldsskildringar. Spelen tvingar en att ta aktiv del i kriget, istället för att vara en passiv åskådare. Men kanske ska man inte se krigsspel som renodlad underhållning, utan också som ett sätt att bearbeta en komplicerad värld.

Modern Warfare 2 tar ett ganska modigt kliv och visar hur komplicerat det kan vara. En spelkaraktär jobbar för CIA och infiltrerar en rysk terroristgrupp. Han tvingas delta i en massaker på en flygplats i Ryssland, och den obehagliga scenen har redan blivit omtalad och kritiserad. Scenen är dock inte med bara för att provocera, utan den har en poäng om krigets och politikens grymhet. Spelet är från 18 år, och jag antar att normala vuxna spelare kan ta till sig detta.

Det verkar finnas ett behov av denna typ av spel. Modern Warfare 2 fortsätter att följa den story som ettan startade, de ryska ultranationalisterna har tagit makten i hemlandet och iscensätter ovanstående massaker för att elda på antiamerikanska stämningar. Den nya antiterroriststyrkan Task Force 141 försöker nysta fram bevis mot terroristerna i olika uppdrag över hela världen, medan Ryssland närmar sig en öppen konflikt med USA. Spelet tar dock inte så tydligt ställning som det kan låta.

Modern Warfare 2 är bländande vackert och har kvar det underbara flytet i kontrollen. Spelet har också det mest beroendeframkallande multiplayerläget på länge. Genom att låsa upp och fördela egenskaper på din soldat samt sätta ihop olika kombinationer av vapentillbehör blir det alltid svårt att lägga ner kontrollen. Jag och mina vänner spelar ihop och har det riktigt roligt. Modern Warfare 2 är väl genomfört, vackert och underhållande.

Men det ställer också en del viktiga frågor som utmanar uppfattningen om spel. Det tackar vi för.

Christofer Martin

Kommentera!

| | | | |

Titel: ”Precious” (baserad på novellen Push av Sapphire)
Regi: Lee Daniels
Manus: Geoffrey Fletcher, Sapphire
Medverkande: Gabourey Sidibe, Paula Patton, Mariah Carey, Lenny Kravitz m.fl
Längd: 1 tim 40 min (från 15 år)

Efter nästan två timmar av misär, incest, misshandel, fattigdom, hopplöshet och avgrund, går jag från biosalongen med ett leende på läpparna.

Precious är 16 år och har trots sin betydande kroppshydda aldrig tagit någon plats i sitt eget liv. Hon säger ingenting, gör ingenting och har suttit sig igenom skolan utan att lära sig läsa och
skriva. När vardagen blir för hemsk drömmer
hon sig bort till en annan värld där hon är filmstjärna, gift med matteläraren eller vit, blond och smal.

Precious bor i Harlem med en mamma som ständigt misshandlar henne både psykiskt och fysiskt. Ibland kommer hennes pappa förbi. Han föredrar att våldta sin dotter framför att ha sex med hennes mamma. Pappan ser man inte mer av än hans underkropp, men mamman (spelad av Mónique) ser man desto mer av. Aldrig har jag hatat en filmmamma så mycket. Hon är fruktansvärd när hon trycker ned sin dotter och säger att hon inte har någon framtid, när hon tvingar henne att äta fett, när hon anklagar henne, som var tre år gammal första gången hennes far förgrep sig på henne, för att ha tagit hennes man ifrån henne.

När filmen börjar är Precious gravid med sitt andra barn. Hennes första barn – kallad Mongo på grund av sin extra kromosom – bor hos mormodern och kommer bara hem när socialtjänsten sagt att de ska komma förbi på kontroll.

När skolan märker att Precious är gravid igen säger rektorn ifrån. Precious relegeras men hänvisas till  undervisningsprojektet ”Each one teach one” eftersom hon visat en viss fallenhet för matematik. Så klart är undervisningsprojektet det bästa som kunnat hända Precious. Här träffar hon den intensiva läraren Blu Rain (Paula Patton) som lägger ner sin själ i sitt arbete och lyssnar på dem som tidigare aldrig haft en röst. När Precious, antagligen för första gången någonsin, talar i klassrummet börjar jag gråta. Jag förstår att det är meningen, det hör man på stråkarna, men jag kan inte låta bli.

Efteråt tycker jag att det är konstigt att jag i salongen inte märkte att filmen var amerikanskt smörig, men i biomörktet finns inga sådana tankar. Där gör det inget att Mariah Carey, dock sminkad till oigenkännlighet, dyker upp som socialarbetare eller att Lenny Kravitz spelar den manliga sjuksköterskan. Det gör inget att storyn är sjukt förutsägbar och att den fantastiska läraren Rain så klart är snygg, lycklig och homosexuell.

Precious är en film som alla blivande lärare borde se, eller kanske ännu hellre alla gamla, trötta.

Sofia Lundgren

Kommentera!

| | | | |

Spel till Xbox 360
Microsoft



Microsoft och utvecklingsstudion Turn 10 återvänder på kaxigt manér med sin grymmaste simulatorserie. Också enligt dem själva, denna generations ultimata racingspel och slutgiltiga Gran Turismo-dödaren. Uppbyggnaden är relativt oförändrad och allt följer mallen som just värsta konkurrenten Gran Turismo lade grunden till 1998. Börja med en äggformad pluttbil, jobba dig upp, kör en massa race och fyll garaget med ett enormt utbud av bilar. Forza-serien har dock alltid gjort tillräckligt för att utveckla genren. Linjen som visar inbromsning och bästa läge i banan har andra racingspel tagit efter. Sedan har Forza haft bästa bilfysiken, tyngsta motorljuden och den roliga möjligheten att utsmycka sin bil, vilket de ihärdigaste utövarna gör riktiga mästerverk av.

Forza 3 är trots förväntningarna inte snyggast, trots att bilduppdatering och grafik är avsevärt bättre än föregångaren. Är man petig så är en del kantutjämning pixlig på bilarnas grafik och skiftande vädereffekter har man hoppat över för att lämna minne till de förvisso extremt läckra reflektionerna i lacken. Inte mycket har ändrats i uppbyggnaden av sportsligt avancemang och de monotona loppen avlöser varandra precis som för elva år sedan. Ibland blir det faktiskt tråkigt.

Men Forza 3 är ändå fantastiskt. Grafiken är trots allt väldigt läcker och framför allt när bilarna susar fram i de vackra landskapen där banorna kantas av påhejande människor. Bilporren får mig att skämmas av välbehag och mina åk som presenteras i solskenet är underbara. Monotonin bryts av alla de modeller som man får köra och det finns över 400 fotorealistiska fordon från 50 tillverkare, där även Volvo, Saab och Koenigsegg ingår. Att köra bilarna är en fröjd av artificiella fysiklagar.

Forza 3 vinner stort på att erbjuda en skräddarsydd upplevelse. Inställningarna anpassas lätt från arkadracer till brutalsimulator. Turn 10:-s löfte om att alla kan köra oavsett nivå infrias faktiskt och att måla bilar är fortfarande jättekul. Med en oslagbar onlinecommunity där bilar kan trimmas, filmas, fotograferas, målas och säljas står Forza i en klass för sig. Lägg till extremt snygg grafik, fantastisk bilfysik och ett enormt utbud av bilar så har kanske Forza 3 tagit denna generations racingkrona, trots det lite åldrande upplägget. Historien samt evighetsprojektet Gran Turismo 5 till PS3 som kommer i vår får avgöra om det stämmer. Men det kan mycket väl bli så.

Christofer Martin

Kommentera!

| | | | |

Böcker av Anette Skåhlberg & Katarina Dahlquist
Sagolikt Bokförlag



Först blir jag så glad. En fylligt illustrerad och spännande saga i klassisk form som utmanar stelnade klichéer och låter prinsessan göra uppror mot traditionen genom att gifta sig med en flicka av folket. Men tyvärr låter författaren inte detta stå okommenterat, utan flickornas kärlek till varandra följs utav protester, gräl, kris och försoning. Säkert hemskt realistiskt. Men nu är det ju en saga. Och när jag läser den för min dotter vill jag att det helt enkelt ska få vara så: Flickorna blir kära. Punkt.

Min dotter är helt med på flickornas kärlek. Det är när denna ifrågasätts som också hon börjar ifrågasätta. Jag hoppar över de sista sidorna. Jag hoppar över bröllopet också, för där är ingenting förändrat utom könet på den ena parten. Och om man nu vill bryta en ordning, ett stelnat synsätt, varför gör man prinsessorna så klassiskt sköna och ädla?

I den andra boken av samma författare blir huvudpersonen Kalle bra i fotboll först när han sätter på sig en rosa klänning. Snart börjar alla pojkar bära klänning, även pojkarnas pappor blir sugna eftersom klänningarna på magiskt vis uppfyller deras önskningar om att bli bättre på sådant som golf och bilmek. Klänningarna lånas generat ur morsors och systrars garderober – där klänningar hänger i oändliga rader. Åter igen censurerar jag läsningen. Klänningarna är deras egna, låtsas jag. Fast vad är det egentligen för bra med klänningar? Min dotter är redan klänningsfixerad, inte har hon heller något problem med att pojkar använder detta fantastiska plagg. Som man inte kan man klättra i träd med. Som man inte egentligen kan spela fotboll i. Det blir alldeles för enkelspårigt, även om uppsåtet är gott. Barn har inga problem att tänka gränslöst. Det är vi vuxna som vilseleder istället för att uppmuntra.

Anna Jörgensdotter

Kommentera!

| | | | |

Film av Jon Harris
SF



Instängd uppfattas av några av mina vänner som en av de läskigaste skräckfilmerna över huvud taget. Och visst var det något genuint obehagligt över den känsla som regissören Neil Marshall fick till i denna minst sagt H P Lovecraft-inspirerade historia. Kombinationen mörker, grottor, klaustrofobi och inavlade blodtörstiga monster blev sannerligen rysansvärd. Dessutom hade storyn ett visst psykologiskt djup, åtminstone för sin genre. Dynamiken i tjejgänget som skulle utforska ett grottsystem tillsammans för att försöka hitta tillbaka till varandra kändes nästan trovärdig. Och det blev bra action när fasorna i djupet vaknade till liv.
Med tanke på att uppföljare av filmer i allmänhet, och kultklassiker i synnerhet, ofta får en att vilja prygla regissören så var dock inte mina förväntningar på Instängd 2 särskilt höga. Men den klarar sig faktiskt bättre än jag trodde. Filmen, regisserad av John Harris, som även gjorde Eden Lake, tar sitt avstamp där ettan slutade och innehåller samma ingredienser som föregångaren – plus ett antal irriterande män. (I första filmen har jag för mig att jag såg en enda man, och han dog.) På det hela taget levereras habil skräck, och det byggs vidare på storyn om vänskap, svek och lojalitet. Dessutom bjuds på fler monster, mer splatter – och ett som väntat överraskande slut. Shauna Macdonald, som spelar huvudrollen som Sarah, gör en väldigt bra insats även denna gång.
Tyvärr fungerar de logiska luckorna som stämningsdödare, och filmen känns på det stora hela som en upprepning – med några nya inslag för att slippa anklagelser om att vara en karbonkopia.
Å andra sidan får vi svar på ett av livets stora mysterier. Om du någonsin funderat över om monster har kroppsfunktioner så ska du definitivt se Instängd 2.

Martin Halldin

Kommentera! [3]

| | | | |

Bok av Klas Gustafsson
Leopard Förlag



Författaren Klas Gustafson har på mindre än tio år skrivit fyra biografier om betydelsefulla svenska kulturpersonligheter. Tidigare har Beppe Wolgers, Cornelis Vreeswijk och Tage Danielsson uppmärksammats. Samtidigt som intresset för dessa personer aktualiserats på nytt, har utgivningarna varit ännu ett erkännande av viktiga konstnärskap.
Nu har Klas Gustafson kommit med ännu en biografi, den första om Monica Zetterlund. Zetterlund gav 1992 ut boken Hågkomster ur ett dåligt minne men redan titeln antydde att det inte var frågan om en memoarbok. Underlaget till boken utgjordes dessutom av endast två månaders samtal mellan Zetterlund och Tom Alandh, som senare blev bokens spökskrivare.
Den aktuella boken har sin tyngdpunkt på Monica Zetterlunds 60-tal, men även hennes barndom och uppväxt hemma i Hagfors, åren som sångerska hemma i Värmland fram till genombrottet som jazzsångerska som gick via Danmark och, försöken att lansera henne i USA blir ordentligt genomlyst.
Då mitt möte med, och intresse för, Monica Zetterlund väckts tack vare Hasse och Tages revyer, var det en nyhet vilken renodlad jazzsångerska hon var från början. Därmed blir det en aning förvånande att hon 1962 tävlar i melodifestivalen, även om låten När min vän var relativt jazzig. Det hade varit intressant att få veta något om Zetterlunds syn på sin medverkan i dessa sammanhang, men detta förbigås tyvärr.
I hågkomster ur ett dåligt minne återkommer Zetterlund ofta till missnöje med sitt privata liv och tillkortakommanden i relation till exempelvis sin dotter.
I biografin framkommer det tydligt att Zetterlund ofta satte karriären först, och ger intrycket att ha varit en aning omogen; hon satte privat gärna igång projekt, men höll bara på så länge det var roligt.
Känslan jag får efter att ha läst Klas Gustafsons bok är att bilden av Monica Zetterlund framträder som betydligt mer nyanserad än tidigare.

Patrik Grive

| | | | |

Spel till Xbox 360
Ubisoft/SEGA



Jag vill verkligen att det här spelet ska vara bra. Jag har laddat länge för Stormrise, som utlovade en ny och revolutionerande kontroll för strategispel till konsol.
Storyn är det heller inget fel på. Till slut pajade planeten av människans miljöförstöring. En viss del av befolkningen sov i kryokammare under jorden när det hände, medan vissa överlevande utanför muterade och utvecklades till något annat. Ett krig mellan den högteknologiska mänskliga fraktionen Echelon och den muterade fraktionen Sai tar sin början i spelet. Men vem är egentligen ond, och vem är god?
De som har gjort spelet är The Creative assembly, och deras kompetens inom strategigenren är minst sagt godkänd (de har exempelvis Total War-serien till PC i bagaget). Stormrise är också ett spel fullt av bra idéer. Designen på enheterna är cool, storyn är spännande och i högsta grad närvarande på slagfältet. Miljön är en stämningsfull dystopisk värld där enheterna kan röra sig även på höjden bland hustak och våningar. Så vad är då problemet? Svaret är: Den nya omtalade kontrollen. Hur mycket jag än försöker så får jag inte riktigt ordning på den.
Resultatet blir ett spel där nästan allting görs rätt utom själva kontrollen, men just det är tyvärr så avgörande. Det är dock inte omöjligt att spela, och en del intressanta idéer kan kanske bana väg för framtida stordåd. Spelet är däremot minst sagt krävande och att släppa detta i samma veva som konkurrerande strategispelet Halo Wars kommer antagligen att straffa sig.

Christofer Martin

Kommentera!

| | | | |

Bok av Julia Donaldsson  & Axel Scheffler
Översättning: Lennart Hellsing
Alfabeta

Jag älskar Lennart Hellsing. Han är en hjälte och ska väl inte bära hundhuvudet för en text som jag inte känner till i originalspråk (jag är övertygad om att han gör sitt bästa). Men den här boken ter sig nästan omöjlig att läsa, det känns mossigt istället för lekfullt, nödrimmen duggar tätt, min dotter blir faktiskt lite rastlös, rytmen infinner sig inte. Fast berättelsen är fin, om katten Kurre som tappar bort sin husse och kommer till ett nytt kärleksfullt hem, men ändå inte riktigt kan trivas.
Boken ställer frågor om vad ett hem är, och hur man mår om man inte får vara med de som man tycker om. Ändå får jag rätt igenom en känsla av denna bok hastats fram, författarna är kända skapare av Gruffalon och Herr Pinneman, men här känns mest en vilja att rimma och måla glada katter. (Men visst blir vi lite berörda i försoningsscenen, jag och min dotter, det sticker vi inte under stol med.)

Anna Jörgensdotter

Kommentera!

| | | | |

Bok av Elinor Ostrom
Översättning Sven-Erik Torhell
Arkiv förlag

I Allmänningen som samhällsinstitution tar sig Elinor Ostrom an ett klassiskt problem inom samhällsvetenskaperna. Ett problem som går under begreppet ”Allmänningens dilemma”. Detta har varit ett centralt spörsmål för sociala gemenskaper sedan urminnes tider, inte minst idag: hur ska vi förvalta gemensamma resurser på ett ekonomiskt hållbart vis? På vilket sätt bör regler och institutioner utformas för att undvika en skev fördelning av avkastningen från exempelvis fiske och jordbruk? Hur undviker man att vissa åker snålskjuts på andras arbete?
Ostrom studerade denna sorts dilemman redan som ung doktorand på 1960-talet, och Allmänningen som samhällsinstitution, som kom ut 1990, är ett resultat av decennier av teoretiska debatter och ofantliga mängder empiriska studier. Därmed är boken främst av intresse för forskare, och eventuellt beslutsfattare.
Från en generell utgångspunkt bör man därför se bokens förtjänst i dess bidrag till samhällsvetenskaplig forskning. Boken är ett praktverk därför att den på ett finurligt sätt lyckas kombinera teori med praktik. Ostrom vill ta sig an hur saker och ting fungerar i praktiken, i sitt sociala sammanhang, och inte utifrån abstrakta teorier. Samtidigt avslutar Ostrom med att presentera ett nytt så kallat ”ramverk”, som kan hjälpa forskare att studera och förstå Allmänningens dilemma.
Slutligen, Elinor Ostrom blir i år tilldelad Ekonomipriset i Alfred Nobels minne. Detta erkännande av en människas livslånga samhällsvetenskapliga arbete är naturligtvis inte enbart ekonomernas förtjänst – långt därifrån. Boken lägger mer tyngd på sociologiska och statsvetenskapliga insikter om att människans handlanden bör ses i sitt sociala sammanhang; som historiskt betingad – snarare än en matematisk konstruerad, nyttomaximerande individ.

Fredric Skargren

Kommentera!

| | | | |