Ja, eller, det visste man kanske redan att de kan. Men på något sätt känns det ändå lite märkligt att läsa om norska narkomaner. Danska knarkare är den moderna kulturhistorien full av, från Tove Ditlevsen till ”Pusher”; Finland är så mörkt att man hade blivit förvånad om de gjorde något annat än att injicera heroin; Sverige är som bekant numera nordens Chicago. Norrmän? De är fullt upptagna med att byta oljemiljarder mot Teslor och att säga att saker är ”grejt”. 

(Här ska jag kanske påpeka att jag är kvartsnorsk och därmed har tolkningföreträde, tror jag)

Men, men, så berättar också Maria Kjos Fonn om en ganska osannolik knarkare i sin roman ”Heroin chic”. Elise kommer från en fin familj med snälla föräldrar. Hon har vad som beskrivs som tidernas kanske vackraste sångröst och ser dessutom ut som ”en älva” (vilket hennes mamma hela tiden påpekar). Ändå urartar hennes liv redan från tonåren till någon sorts Nine Inch Nails-tillvaro. Hon slutar äta; blir sexuellt utnyttjad av sin mammas kompis; tar piller; slutar bry sig om skolan; äter men spyr; snortar massa ladd; tar mer piller; träffar en kille som spelar i ett punkband med det extremt töntiga namnet Hope dealer;och börjar med det hemskaste av det hemska mörka: heroin. 

I berättelsens nu har hon i och för sig lyckats lägga av med drogerna, men den nya tillvaron med pojkvännen ”Sigurd” är så syrefattig att man knappast klandrar henne när Hope dealer kommer tillbaka med silen och hon genast hoppar tillbaka på tåget mot sin egen undergång.

Men Kjos Fonn vill inte skriva en Reddit-tråd eller en memoar som blir inläst av Katarina Ewerlöf, hon vill skriva litteratur

Kjos Fonn lägger allt sitt krut på att få denna historia att kännas rå, smutsig och äkta. Och ja, det gör den väl för det mesta. Ibland gränsar det till det självparodiska (som när Elises kille slickar hennes ”beniga fitta” med sin ”benzomjuka tunga”), men lika ofta tänker man att ja, det är väl ungefär så här det är att vara en modellsnygg tjej som hamnat på gatan och älskar heroin lika mycket som hon hatar sig själv. 

Den känslan kan jag i och för sig också få genom att gå in på Reddit eller Flashback och läsa personliga berättelser från olika narkomaner som skriver av sig. Eller från någon av alla de tusentals självbiografier av typen ”Jag brukade vara pundare, här är allt vidrigt som någonsin hänt mig” som Storytel svämmar över av. 

Men Kjos Fonn vill inte skriva en Reddit-tråd eller en memoar som blir inläst av Katarina Ewerlöf, hon vill skriva litteratur. Sättet hon visar detta på är genom otaliga referenser till klassisk musik, korta stycken poesi som dyker upp här och var, samt en problematisering av samhällets besatthet av deprimerade, unga smala tjejer. 

Lyckas hon? Med de två första punkterna: sådär. Man kan bara skriva ”Bach” så många gånger innan det blir genomskinligt. De gånger prosan går över till lyrik är det ganska fint men knappast omvälvande. 

Den mediekritiska biten – som Kjos Fonn genomgående återkommer till genom att låta sin tragiska hjältinna tänka drömmande på Kate Moss – är mer intressant. Inte minst eftersom författaren placerar den i en roman som, om man är på det humöret, kan läsas som en enda lång fetischisering av just det heroin-chica idealet. ”Titta på mig, jag förhärligar det jag kritiserar, kritiserar det jag förhärligar, tycker inget, men vad tycker du? KONST!” kan man nästan höra henne vråla. 

Och ja, möjligen. Men jag är inte särskilt säker på att det är bra sådan. Norrbaggarna borde kanske hålla sig till fotbollen.