De växer enormt när en text blivit publicerad, säger Olle Eriksson, en av initiativtagarna till projektet.
Vi känner dem i regel genom mediernas beskrivningar av olika samhällsproblem. De passerar brottsjournalistiken eller kriminalpolitiken i termer av sina handlingar – utanförskap, gäng, rån, misshandel och missbruk. Deras talan förs av försvarsadvokater, socialtjänst eller politiker. De själva kommer väldigt sällan till tals.
Hur ser deras beskrivning av verkligheten ut? Vad har de för drömmar och förhoppningar om framtiden?
Det nationella skrivarprojektet ”Skriva för förändring” vänder sig till de ungdomar som dömts till slutenvård för att ge dem chansen att göra sina röster hörda bortom de låsta dörrarna. Projektet startades Olle Eriksson och Jonas Klinteberg, journalister på fängelsetidningen Filen.
– Vi fick mycket texter skickade till oss från frihetsberövade, som ville berätta om sin syn i olika frågor och som ville göra sig hörda i samhällsdebatten. När texterna publicerades såg vi hur mycket det betydde för deras självkänsla, berättar Jonas Klinteberg.
De positiva effekterna av publiceringarna gjorde att han och Olle Eriksson fick idén att börja jobba direkt mot unga på institution för att uppmuntra dem till att börja skriva och bejaka behovet av att ägna sig åt någonting annat.
En nedåtgående spiral
Olle Eriksson hade jobbat som journalist på tidningen Kåkbladet och engagerat sig i frågor inom kriminalvården i flera år. Jonas Klinteberg hade egna erfarenheter från ett liv i kriminalitet och hade själv suttit på ungdomshem och sedan i fängelse i olika omgångar i femton år innan han lyckades bryta med sitt tidigare liv. En bidragande orsak till att han lyckades ta sig ur kriminaliteten var att han kom i kontakt med Olle Eriksson och Kåkbladet, som gav honom chansen att skriva och bli publicerad.
– Jag hittade skrivandet under mitt sista straff. Den uppmuntran jag fick från redaktionen gjorde att jag började våga drömma om någonting annat igen. Jag hade som så många andra gett upp och tänkte att jag inte var bra på någonting, att det enda jag kunde var att bli kriminell. Men plötsligt upptäckte jag att ju mer näring jag gav åt skribenten Jonas, desto mer trycktes den kriminella personen tillbaka, berättar Jonas Klinteberg.
När han senare som journalist började skriva om andras situation bakom lås och bom såg han att många ungdomars bana liknade hans egen – en nedåtgående spiral via socialtjänst, polis, öppen ungdomsvård, sluten ungdomsvård, fängelse i ett par månader och till slut ett långt fängelsestraff. Han ville hjälpa dem att bryta spiralen tidigare, för att slippa gå igenom lika många år av tråkigheter som han själv gjort.
”Lockar fram nya perspektiv”
Tillsammans med Olle Eriksson började han i början på 2015 resa runt till olika ungdomshem i landet och hålla i kurser i journalistiskt skrivande. Till skillnad från den vanliga skolundervisningen som bedrivs på institutionerna är tanken med ”Skriva för förändring” att ungdomarnas texter ska publiceras och spridas utanför ungdomshemmens väggar.
– Grundidén är att vi har en övertygelse att människor mår bra att få vara med i samhällsdebatten och känna att de har en plats i samhället, säger Jonas Klinteberg.
Flera av ungdomarna har redan fått sina krönikor och essäer publicerade i tidningar som Arbetaren och Oberoende.
– Ungdomarna själva beskriver att få en skrivuppgift, att tvingas sätta ord på sin situation och reflektera över vad man känner lockar fram nya perspektiv och känslor, säger Olle Eriksson.
Vad skriver de om?
– Det är mycket ångest, berättelser av att man gråter när man vaknar och gråter när man somnar. Många uttrycker känslor av skuld, oro för framtiden, saknad efter sina föräldrar. Samtidigt är det många som beskriver ett slags hopp, trots allt, att man på ungdomshemmet fått hjälp att komma bort från ett väldigt destruktivt sammanhang och hjälp att ta sig ur ett drogberoende.
– Jag blir så imponerad av att det är så mycket känslor i texterna, det blir väldigt starkt. De är väldigt bra på att uttrycka känslor när de får chansen att skriva ner dem, säger Olle Eriksson.
Jonas Klinteberg fyller i:
– Någonting som jag kan se är att väldigt många längtar efter en familj, eller någon vuxen som bryr sig och ringer och frågar hur det är. Det är många som inte har det, så många texter handlar om det.
”Är kontrollerade varje dag”
Jonas Klinteberg återkommer till vikten av att hitta en ny roll och identitet, att man kan någonting annat än det man ägnat sig åt tidigare. Att man kan vara någon annan än det som de tidigare gärningarna och livet stämplat på en.
Projektet finansieras av Allmänna arvsfonden och är tänkt att pågå i tre år. Idén är att till en början utbilda och motivera minst 50 LVU- och LSU-placerade ungdomar. Förutom skrivarverkstad och utbildning i journalistiskt skrivande ingår även utbildning om vilka rättigheter man har och hur man kan ta itu med skulder och juridiska problem.
– Det finns också en poäng med att ungdomarna får en personlig kontakt som kommer utifrån, vuxna som inte är socialtjänst, lärare, eller sådana som jobbar på hemmen, säger Olle Eriksson.
De intagna är i de flesta fall pojkar mellan 14 och 18 år med en salig blandning av psykosociala problem, domar från olika brott och ofta missbruksproblematik.
Att delta är frivilligt men de som vill har möjlighet att tillgodoräkna sig texterna de skriver i den vanliga skolundervisning.
– De här ungdomarna är kontrollerade varje dag och har väldigt lite att säga till om överhuvudtaget, så tanken är frivillighet och att det ska finnas en positiv känsla i rummet.
”Vi försöker ställa krav”
En av dem som deltagit är Mohammad, som kom ensam till Sverige efter att ha flytt kriget i Syrien. Han var från början analfabet.
– Det går långsamt för honom. Men nu skriver han på en text om när hans familj bestämde sig för att fly och hur de skiljdes från varandra när pappan inte längre fick resa vidare i Grekland, berättar Olle Eriksson.
– Vi försöker ställa krav och hålla hög nivå, och alla har faktiskt fixat det, trots att det är väldigt varierande nivå, där vissa har gått ett eller två år på gymnasiet medan andra är ensamkommande flyktingar och analfabeter, säger Jonas Klinteberg.
Kan man se förändring?
– Ja, absolut, en elev som haft väldigt svårt i skolan fick i uppgift av oss att intervjua Sebbe Stax förra veckan. Igår ringde personalen på hemmet och berättade hur han växt enormt med den uppgiften och fått ett helt nytt driv och engagemang, säger Jonas Klinteberg.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
