När Stefan Löfven kallade SD ”nyfascister” i december förra året var det en viktig markering. SD är inte ett parti som andra. Det bildades av ett gäng som kom från ”Bevara Sverige Svenskt” och andra små fascistiska grupper och ledningen har egentligen aldrig gjort upp med partiets rötter. Bara bytt ord, innehållet är detsamma.

Även om man läser det urvattnade partiprogrammet står det klart att SD tycker att dagens mångkulturella Sverige måste ”rensas”. Självklart berättar de inte hur. Liksom alla tiders fascister påstår man sig stå över klasskamp, man är ”både höger och vänster”, man accepterar inte demokratin och folkmakten som den ser ut idag, eftersom man inte accepterar att alla medborgare tillhör ”folket”. Observera att ingen i SD:s ledning tagit avstånd från Björn Söders yttranden om att judar eller samer inte är riktiga svenskar.

SD är också av åsikten att ändamålen helgar medlen. Eftersom Sverige påstås stå inför ett ”sammanbrott” tar man sig rätten att nu lämna partiarbetet i riksdagen och istället använda skattebetalarnas pengar till ”aktivism”. Ett exempel på sådan aktivism är när ledande SD:are publicerar adresser och kartor till flyktingförläggningar, samtidigt som en mordbrandsvåg pågår.

De vill ha hat och konflikt, de vill ha oro.

SD:s aktivism har tidigare mest tagit form av näthat, hot och förföljelse via sociala medier mot enskilda och fattiga grupper. SD som parti har aldrig försökt stoppa eller gå emot de här trollen, tvärtom avslöjas gång på gång att det är SD-ledamöter själva som gömmer sig i trådarna.

Partiets politiska projekt är att skapa motsättning mellan infödda och inflyttade, för SD är ingen ”flyktingnivå” lagom. Det är alltid ”för mycket”. När nya asylboenden nu öppnas twittrar partiet att man inte ”tänker stå bredvid och låta det ske”. Nähä. Vad ska man då göra när man inte har majoriteten med sig? Eld i natten?

Som alla fascistiska partier anser SD att olika åsikter och motsättningar beror på att människor tillhör olika ”folk”. En riktig demokrati kan bara finnas enligt SD när ”folket” är ett och samma.

Förut kallade man det ras, nu är det begreppet politiskt omöjligt, så man skriver om ”kulturell identitet” istället.

Att SD som parti är fascistiskt betyder naturligtvis inte att alla som röstar på det identifierar sig med ordet. Man kan även rösta på S utan att vara sosse. Men ändå är det inte taktik eller känslighet inför dessa väljare som gör att borgerliga medier har så svårt att använda ordet fascism om SD. Istället används ord som ”populister” och ”extrema”. Varför?

Vad är det för krafter som försöker få SD rumsrena? Den viktigaste är gammelmoderaternas näringslivsgarde. Man vill beskriva partiet som något man kan ”tala till rätta”. Att man via Kreab lagt miljoner på att få SD att byta ståndpunkt i vinster i välfärden-frågan, är ett bra exempel på att delar av näringslivet faktiskt struntar i vilka krafter man hjälper, bara man får igenom skydd för vinster och satsat kapital. Historiskt är det här så naivt att man baxnar. Både Mussolini och Hitler kom till makten som minoritetspartier, framsläppta av borgerliga ledningar som var mer rädda för dåtidens socialdemokrater och kommunister, än för de ”nationella”. Att liberalen PM Nilsson blivit huvudskribent för den här linjen i Dagens Industri är rätt förbluffande. Det politiska projektet att få fortsatt alliansstyre, (eller kanske S+M-styre) är så viktigt att man driver kampanj för att SD är ”talbara” och kan påverkas att bli mer ”ansvarstagande”.

SD:s opinionsframgång hänger samman med S sammanbrott inom framförallt LO. S är ett minoritetsparti i facken idag och i motsats till 90-talet då S hårda budgetpolitik innebar en flykt till V så går LO-medlemmarna nu istället åt andra hållet. Det är sorgligt men inte obegripligt. Medan SD lovar ”det gamla Sverige tillbaka”, dvs. ett utträde ur EU, att invandrare slängs ut ur landet, stängda gränser och en hårdsatsning på ”familjen”, så lovar S ”krona för krona” och V ”inga vinster i välfärden”.

Det finns inget politiskt projekt som lovar människor en bättre tid, en positiv förändring, det finns bara försvar och status quo. Men när folk är oroliga måste man tvärtom berätta om att en annan värld är möjlig.

Kommer SD fortsätta växa? Kanske, men jag tror inte det blir ett maktparti. Dels är ledningen för svag, partiet är ingen folkrörelse och kan inte ens upprätthålla sina platser i församlingar. Det är ett centraliserat parti där all makt finns hos några få män, deras förmåga att hålla samman när vinden vänder ger jag inte mycket för. De jagar privata miljoner och köper varandras lojalitet med partikassan vid bråk.

Politiskt har partiet inget att erbjuda i den största krisfrågan: klimatet. Man är emot tvingande övernationella beslut, vilket klimathotet kräver, och blir i praktiken klimatförnekare.

PM Nilssons och näringslivets gullande kommer ta slut eftersom allt SD står för är en direkt utmaning mot den globaliserade ekonomi som skapar finansvärldens och kapitalägarnas stora vinster.

De stora offentliga investeringar som flykten från kriget tvingar regering och riksdag att göra kommer också göra landet rikare. Lägre arbetslöshet, mer investeringar, pengar som annars inte används kommer i omlopp.Men den skada SD åstadkommer i landet innan partiet faller samman, är något annat. Det hat man skapat, de lögner man spridit om invandring och flyktingar drabbar miljoner svenskar.

Vi har ett fascistiskt parti i Sveriges riksdag. Det kan man isolera.

Men hatet och hoten... Svaret finns hos de hundratusentals som när partierna mesar och tvekar istället visar vad solidaritet är.