På landets förvar kommer folk rättsvidrigt fortsätta att spärras in av den enda orsaken att de söker uppehållstillstånd. Och en del kommer faktiskt säga att det här är fan sämre än diktaturen i mitt hemland. Det kanske är omöjligt för en ”infödd” vit svensk att förstå. Men det är lätt för någon som levt papperslös i kanske åtta år. Som inte har fått träffa sin familj på lika länge, kanske inte fått se barnen växa upp. Om du får höra att du är ingen, en som knappt ens kan bli medlem i H&M-klubben, köpa SJ-biljetter eller låna på bibliotek. Då kan en tunnelbanefärd kännas som att gömma sig för bomberna i hemlandet, eftersom du när som helst kan bli gripen och skickad tillbaka.

Min mormor levde papperslös i fyra år. Hennes största dröm var att gå i skolan, men hon fick aldrig gå mer än något år i Iran. Där tog patriarkatet ifrån henne skolgången. Sedan kom Sverige och fråntog henne den rätten ytterligare en gång. Hon skulle deporteras. Ingen mer SFI. Hon glömde alla små fraser hon lärt sig. På den tiden hade inte papperslösa rätt till vård, ens på pappret, så vi kunde inte ta hand om alla hennes sjukdomar på ett patientsäkert sätt. Och när hon avled i våras, alldeles för tidigt, gick det inte att hålla borta tankarna på att papperslösheten förkortat hennes liv. Att det kanske hade varit bättre om hon varit i Iran. Det går att tänka så. Som åttaåring gömde jag en släkting under min säng när polisen knackade på mitt i natten. Sverige är inte perfekt, inte för den papperslöse, och ibland vet nog många välvilliga inte vad det är de välkomnar människor till.

Just nu pratar många om oss i Europa, men få pratar till oss. Vi vill åka hem, skriver läkaren Abo Adna på Syria Campaign. Som student har jag fått operera mer än en kirurg gör under en livstid, säger han. Det är Assads oljefatsbomber: tunnor fyllda med sprängmedel och vassa föremål, som gett honom den erfarenheten. En flygförbudzon eller skapandet av säkra zoner på något annat sätt måste till, vädjar han. Det gör också över hundra organisationer i kampanjen Syria Planet. Som det är nu flyger internationella anti-IS-styrkor i samma luftrum men blundar för oljefatsbomberna. De som är blodigare än IS. Istället tragglar tröttsamma vänsterpersoner på: Stoppa USA:s bomber! Inte Assads, de som tvingar folk på flykt.

Och Eritrea då, landet som den näst största invandrargruppen kommer ifrån? Om delar av vänstern fortfarande diskuterar huruvida Syrien är folklig revolt eller komplott av USA, diskuteras Eritrea och andra länder i södra Afrika inte över huvud taget. Rasismen baserad på hudfärg visar sig tydligt. Jag får googla till mig det här och jag skäms. Unga eritreaner, ibland barn nere i skolåldern, riskerar militärtjänstgöring i tio år. Vägrar de väntar hårda straff. Eritrea är en av världens värsta diktaturer med mellan 5 000 och 10 000 politiska fångar, enligt FN. På pressfrihetslistor hamnar de under Nordkorea. Eritrea blev självständigt från Etiopien för 20 år sedan. Inget val har hållits under den här tiden.

Som i en helt annan värld samlar entreprenören Gunilla von Platen och hennes nätverk ihop fyra miljoner kronor på Grand Hotel på bara en kväll till ett barnhem i Syrien, och blir därpå hyllad som en mycket bra människa på SvD:s ledarsida. Några riskkapitalister chartrar ett plan till Syrien där folk ska väljas ut för att få komma hit. Petter Stordalen, hotellmiljardären, erbjuder 19 flyktingar boende på hotell ett år. De skänker pengar som skatten borde tagit. Och vad mycket extra prylar folk har i sina garderober!

Vi andra, som försöker bygga en rörelse och inte filantropi, kanske har skänkt klart nu och borde rikta energin mot politiken. Varför inte en ny flyktingamnesti? För t-shirtarna säger Refugees Welcome. Men något mer ovälkommnande än asylprocessen är svårt att komma på.