I Guatemala kanske en populär skådespelare och komiker, Jimmy Morales, väljs till president i oktober. Hans slogan är ”varken korrupt eller tjuv”. I Italien fick komikern Beppe Grillo med sitt nätverksparti Cinque Stelle närmare en fjärdedel av rösterna vid förra valet. I USA leder två otippade kandidater, miljardären med fullt utvecklat storhetsvansinne Donald Trump för republikanerna och den av dominerande medier betraktad som ovalbar, ”socialisten” Bernie Sanders för demokraterna, hittills, i några få stater. I Grekland vann den enligt det mediala kommentariatet uträknade Alexis Tsipras med partiet Syriza valet i förra veckan. Han fick många fler röster än opinionsundersökningarna förutspått. För att inte tala om den ”otippade” Labourledaren i Storbritannien, socialisten Jeremy Corbyn ... etc, som det och vi heter.
Jag blir alltid full i skratt när dominerande medier skildrar folkens ”otippade” kandidater som häpnadsväckande. Hur kunde detta hända? Dagens politiska och ekonomiska mainstream-journalister ägnar merparten av sin tid åt ”det politiska spelet”. De lever i ett slags pingpong och symbios med det politiska etablissemanget, kan förutsäga allt möjligt utifrån sitt spelande och bedömande av Let’s Dance/Idol-politiker, som de tycker sig – och kanske har – full koll på. Och sedan, plötsligt kommer folken, väljarna och ”stör spelet” för dem, som trodde att de hade politiken i en säck. De har inte längre koll, vilket är det mest förödmjukande man kan tänka sig för en politisk kommentator, så de måste skildra väljarna som vilseförda stackare. Men vad dessa väljare egentligen säger är att de är utleda på politiker som håller sig till mitten, istället för att våga förlora val och som inte kommer med visioner om hur vi ska lösa vår djupt problematiska framtid.
Vad jag ser är att den politiska pingpongen mellan dominerande medier och av dem ”godkända” politiker, är yesterday’s papers, gårdagens tidningar, gammelmedia, också om de har invaderat nätet. Det hjälper inte att ha rörliga bildnyheter, bloggar och podcasts om intrycket är att de tillhör samma gamla etablissemang: politiker och medier i symbios. Som sådana där Mats Knutson-kommentarer i public service. Nöjd och uppblåst i stilig slips talar han om det politiska spelet medan verkligheten för länge sedan sprungit förbi honom; den är inte längre något spel, den är tragedi.
Jag är såklart djupt oroad av väljare som säger sig stödja Donald Trump eller Sverigedemokraterna, som båda är en djupt destruktiv, politisk återvändsgränd. Men jag hör vad de säger. Jag föredrar att tro att de opinionstycker för att skrämma det politisk/mediala etablissemanget och att de – liksom de flesta medier – låtit bli att dra ut konsekvenserna av vad som skulle hända om dessa aktörer faktiskt fick den politiska makten.
Det ljuvligaste jag sett de senaste veckorna är alla människor som tagit itu med att stödja flyktingar. Till och med i Ungern där den reaktionära politiska pressen är blytung har folk givit sig ut för att bistå de flyende, för att inte tala om de anständiga i Tyskland eller Sverige. Stormedierna, som skrev om SD:s olika utspel eller ”flyktinghotet” blev tvungna att skildra denna vittomfattande hygglighet, alla de människor jag brukar tänka på som mycket bättre än sitt rykte. Som John Pilger brukade säga till mig: Människorna (med stort M) tar sig alltid fram tillslut.
Och det går att förändra ”världen” inom ramen för den etablerade politiken, bara politikerna fattar mod. I Grenoble, Frankrike, en stad jag håller av därför att jag pluggade franska på universitetet där när jag var 18 år, fick De gröna ordentlig makt i kommunalvalet tack vare sina visioner. Och nu har de förbjudit all reklam i det offentliga rummet! Högern gallskrek, man kommer att förlora hundratusentals euro i reklam-intäkter! Men De gröna gav sig inte. Nu är staden befriad från reklam, hålen efter till exempel reklampelare har planterats med träd och majoriteten av grenoblarna är underbart nöjda; staden är vackrare än den någonsin varit, ett lugn har spridit sig över gaturummet och medborgarna har lätt att stå ut med förlusten av reklamintäkterna, de har fått tillbaka sin stad.
Det är dags för politikerna att ”fatta” och att slita sig loss från symbiosen med marknaden och medierna, typ ”nå – vad tyckte medierna om mitt utspel idag?”, och återknyta till medborgarna. De som på de mest flagranta vis med hjälp av komiker och megalomaner försöker visa att de inte är nöjda med sakernas tillstånd.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
