Ofta handlar det om ekonomiska frågor, varför höjer inte Socialdemokraterna arbetslöshetsförsäkringen, varför fortsätter motorvägarna växa, varför tar vi inte hand om EU-migranterna som bor här utanför i skogen: ”Har du sett deras skjul?”

Att åka runt i landet och prata är att möta människor i tråkiga rum med projektor i taket, men det är i frågorna världen utanför tar sig in och egentligen ramlar det ner till en gammal, gammal låt från den första svenska proggvågen. När jag blundar kan jag fortfarande höra rader ut låten av Hoola Bandoolas popsnälla musik, men med den elaka texten om vem kan man lita på (ur minnet):

”Men när prinsar och presidenter, ljuger medvetet i kapp. Och när de som skulle säga sanningen, börjar ta tillbaka vad de redan sagt... Då kommer lille Gerhard hem till mig och häver sig på tå. Och säger: Vem i hela världen, kan man, lita på?”

Det är en evigt bra fråga.

Om du läste Dagens Nyheters ledare den 30 mars, kunde du få en lektion i vad problemet med demokratin är. Tidningen kräver där att svenska politiker ska lägga sig platt i klimatfrågan vad gäller vårt eget ansvar. Man argumenterar för att ”tyskarna ska bestämma” över om Vattenfall ska producera kolel eller inte i landet. Sveriges riksdag får inte sätta sig över den tyska förbundsdagens beslut att bränna kol några årtionden till.

Och plötsligt är det öppet för Miljöpartiet att bli kallad ”realister” när de viker sig i kolfrågan och får se hur Vattenfalls förstörelse får fortsätta, om än kanske med ny ägare och en svensk springnota i bakfickan.

Rent sakligt har DN tokfel. Självklart kan Vattenfall avveckla kolkraften om man samtidigt levererar motsvarande rena kilowattimmar till det tyska elnätet. Det är politiskt omöjligt för tyska folkvalda att fortsätta förstöra luften – om alternativet finns klart och inte kostar mer. Självklart kan Vattenfall göra en omställningsplan på tio år och ge Tyskland ren energi och Svenska staten bättre klimatsamvete.

Om det ändå blir omöjligt handlar det inte om politikens möjligheter.

Utan om att en annan odemokratisk makt är större. Precis som det är svenska näringslivet som dopat sig med subventionerad kärnkraftsel, är det tyska näringslivet som kräver billig smutsig el ”för jobbens skull”. När politiken backar och sviker handlar det om att en annan kraft pressar på.

Politiken är svag så länge den bara är en administrativ utförare av de rådande maktgruppernas behov. Politiken kryssar mellan olika behov, men förändring handlar om något helt annat.

Och det är när politiken inte förändrar som den sviker.

De rödgröna partierna i Sverige har en rätt dyster CV de senaste 20 åren. Vänsterpartiet stödde privatiseringen av Telia och tog bort arvs- och gåvoskatten. Socialdemokraterna inledde attackerna på sjukskrivna genom att under Göran Perssons sista period börja sänka ersättningar och jaga sjuka, enligt myten om att ”fusket hade ökat” och att sjukersättningarna ”blev för stora”. (I själva verket går sjukförsäkringssystemet med stora överskott, vi betalar in mycket mer än vi tar ut.) Miljöpartiet satt passiva i finansdepartementet när Vattenfall gjorde sin kolexpansion och partiets lista när det gäller alternativ bankpolitik är lika kort som Socialdemokraternas lista på genomförda reformer för det ”gröna folkhemmet”.

Men varför kan man inte lita på dem?

Det finns en fantastisk berättelse om folkrörelsesverige. Just nu ser vi den i en antirasistisk rörelse som är enda – ja, jag menar enda – orsaken till att det rasistiska danska medlöperiet inom arbetarrörelse och fack, inte fått fotfäste i Sverige.

När jag blev politiskt aktiv pågick en väldig kraftsamling från miljoner människor mot den rådande politiken. Det var förutom utrikespolitiken (Vietnamrörelsen) också en helt annan energipolitik (Vad ska väck? Barsebäck!) som ställde om hela politiken och till slut tvingade fram en folkomröstning om kärnkraft. Innan dess hade Palme stått och talat om USA:s övergrepp mot Vietnam på ett sätt som ingen svensk politiker vågat någonnsin. (Sveriges utrikespolitik har annars varit neutralitet genom följsamhet mot den största makten.)

Min poäng är att kraften bakom denna politiska förändring bara var en enda.

Hundratusentals människor som sa emot.

Och vill man förstå varför vi sedan inte satsade på sol och vind (folkomröstningen sveks) så beror det på att samma hundratusentals blev passiva medan näringslivet fortsatte sin påtryckning som om inget hänt.

Folk hade fel. Det tycker i princip alltid våra ekonomiska makthavare. Men den enkla sanningen är att om världen satsat på sol och vind 1980, så hade vi aldrig haft något klimathot att diskutera.

Det finns en annan lärdom av det här. Politiken odlar en myt om att den går före folket. Den ska visa vägen. I själva verket kommer politisk valda alltid springande efter människor. ”Vi vill också vara med!” Och det är bra.

Så svaret på frågan om vem man kan lita på handlar mest om vi vågar lite på oss själva.

Det är du och jag som är demokratins makt. Inte någon annan.