BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

När Indien drabbades av en ekonomisk kris i samband med Gulfkriget 1991 blev landet tvunget att be om ett IMF-lån. I utbyte gick Indien med på att reformera sin ekonomi, och snart öppnades marknaden för Coca-Cola. Men nu hände det som ingen hade förväntat sig: drycken sålde knappt! Människor hade vant sig vid Thums Up. För att göra profit i Indien fick Coca-Cola fick istället köpa Thums Up från bröderna Chauhan. I dag är Thums Up fortfarande den ledande colan i Indien, trots att det är Coca-Cola som tar hem vinsten. 

Att skydda den egna industrin kallas protektionism och har kommit att bli ett fult, närmast tabubelagt ord. Frihandel och ekonomisk globalisering omfamnas av både svensk industri och fackföreningsrörelse. Förekommer ordet protektionism i den svenska debatten, så är det som skällsord för att anklaga en motståndare, som genast gör allt för att avfärda anklagelserna. Det går inte att få tag på en enda bok på något svenskt bibliotek som förespråkar idén, och söker man på ordet på nätet handlar så gott som alla träffar om vilket hot protektionismen är. 

Vilket är ett stort hyckleri.

Detta eftersom: 

1. Alla ekonomiskt framgångsrika länder har byggts upp genom protektionism, och gått över till frihandel först när de redan haft en stark industri. Det är fallet med USA, England, Kina, Japan, Korea och även Sverige. Det är inte konstigare än att barn går i skolan för att lära upp sig innan de kastas ut på arbetsmarknaden. 

2. Företag sysslar med protektionism för att skaffa sig monopol, och det ifrågasätter ingen. 

För det första. 

Som den sydkoreanske ekonomen Ha-Joon Chang skriver i sina böcker Kicking away the ladder och 23 things they don’t tell you about capitalism har nästan alla dagens rika industrialiserade länder gått samma väg. De har skyddat sina industrier genom subventioner och importhinder, för att låta dem utvecklas i fred.

England var till exempel endast en exportör av råvaror på 1400-talet, och ullen som skickades till Holland och Italien fick engelsmännen köpa tillbaka i form av färdiga kläder. För att ändra på detta förbjöd kung Henrik VIII all export av ofärdiga tyger, och satte igång att kopiera den kontinentala industrin. 100 år senare hade England nått kapacitet att själva producera kläder, och kom att bli världsledande.

På samma sätt med USA. De män som i dag dekorerar USA:s dollarsedlar var alla brinnande protektionister: Hamilton, Washington, Lincoln, Grant, Jackson och Franklin. I dag skulle samtliga ha vägrats IMF-lån för sin politik. Hugo Chavez åtgärder på protektionismens område var blygsamma jämfört med det tidiga USA:s, som skyddade sin tillverkningsindustri i 150 år innan de var redo att översvämma världen med sina produkter. 

Först då västländernas industrier blivit så överlägsna att de står i begrepp att ta över resten av världen, har de öppnat upp och krävt att andra länder ska göra samma sak.

Ha-Joon Chang kallar det för att sparka undan stegen – man klättrar först upp på den och sedan när man väl är på topp sparkar man undan den för andra som vill gå samma väg, och hävdar att de ska klättra upp utan hjälp.

Västländernas politik de senaste 25 åren har gått ut på att genom sina maffiaorganisationer som IMF, WTO och Världsbanken tvinga resten av världens länder att sälja västvärldens produkter. Detta har kallats frihandel, som om alla vore lika fria att kränga vad som helst, men som Baffour Ankomah skriver i The New African, är det omöjligt för ett land som knappt har en enda fabrik att konkurrera med ett multinationellt företag. Och i dag släpar Afrika efter i industrialiseringen, just därför att majoriteten av de afrikanska länderna inte tillåtits följa samma väg som väst gjorde.

För det andra.

Vad är det företag som Apple sysslar med, när de gör laddare som enbart fungerar för deras produkter, om inte protektionism? När Siemens bygger ett elsystem för en tunnelbana som enbart går att reparera med Siemens produkter? När man måste binda upp sig för att handla av ett företag i ett år bara för att köpa en sak? När stora oljebolag blockerar initiativ från sol- och vindkraft? Vad är patent, om inte en form av protektionism? Vad är läkemedelsbolagens villkorade subventioner till forskning (60 procent) om inte typisk protektionism, som ska leda till framgång för just det egna företaget? Och varför ses det inte som ett handelshinder när en butik vägrar ge kunden pengar tillbaka utan istället bara ger tillgodokvitto som kan användas i den egna affären? Omöjliggör inte detta fri konkurrens?
 
Om ett land eller en kommun skulle göra samma sak, och till exempel premiera lokalt odlad mat i skolmatsal eller på äldreboendet, kallas det nämligen ett "handelshinder" och förbjuds i avtal som Ceta och TTIP. Företag får bestämma vad de ska skydda – inte demokratier.

Kanske är det dags att revidera synen på protektionism?