Torrfåror alltså.

De ligger där de ligger. Som högst verkliga symboler för statens överhet. I Lilla Lule älv är torrfåran lång. En mil och sju tunga kilometer därtill. Den brukar betraktas som Europas längsta. Stenöken. Skapad av det som startade som Kungliga Vattenfallsstyrelsen. Den statligt ägda överhet som numera går under namnet Vattenfall.

En torrfåra är en bit havererad älv. Vars liv skändats så till den milda grad att den fråntagits sin rätt att få bära minsta lilla vatten. Vattnet har tagits ifrån den för att via tunnlar tvingas i annan riktning. Allt för att ge mer elkraft. Kvar blir stenöken. Som i till exempel Lilla Luleälv.

I Jokkmokk, där den ovan nämnda torrfåran ligger, meddelar kommunalrådet att myndigheterna våldför sig på kommunen. Och han är ändå sosse. Så han är liksom del i hela det ideologiska paket som sett älvar som maskiner.

Så hade det inte behövt vara. Om statens förlängda arm haft ödmjukheten att bara släppa fram lite vatten i det som reducerats från älv till torrfåra. Bara en liten bråkdel. Bara för livets skull. Som en ödmjuk gest. Av respekt för de som bor i de trakter där svenskt välstånd skapats och som bidragit så mycket till att Sverige blev en välfärdsnation. Skogen, malmen och vattnet.

När kommunalrådet, som alltså är sosse, menar att staten våldför sig på kommunen så är det på intet sätt överord. Så har det varit länge. Med det som kallas Norrland. Baggböleri. Skövling av skogar. Dammbyggen. Gruvor. Vinster som forslats bort medan jobben dränerats.

Norrlands historia är både lång och sorglig. Axel Oxenstierna utropade i kolonial anda redan på 1600-talet att "i Norrland har vi ett Indien". En koloni inom det egna landets gränser. Med naturresurser att skövla, ursprungsbefolkning att förtrycka och löften att svika. Vinster att förflytta, stat och kapital hand i hand, eller snarare klo i klo.

Torrfåran i Lilla Lule älv symboliserar alltihop. Europas längsta torrfåra i landet med sin egen koloni.

I hela Lilla Lule älv sjöd livet en gång, med harr och öring – och laxar på upp till 30 kilo – och allt annat liv som tillhör en levande älv. Det togs ifrån dem.

De man begär är att en liten, liten bråkdel av det vatten som nu förs i de underjordiska tunnlarna ska få rinna genom älven för att åter kunna skapa liv. Med harr, öring och myriader av liv som tillhör ett levande vatten. För naturens skull, för befolkningens skull, för turismens skull, för jobbens skull, för livskvalitetens skull.

Man förvägras detta trots att det vatten, som genererar el i kraftverken sedan Luleälvarna byggdes ut, levererat el för 150 miljarder kronor. Trots att man levererat miljard efter miljard i skatteintäkter till staten.

Det är Vattenfall som skapar torrfåror. Eftersom politiker vill att så ska ske. Lönsamhet i kronor och ören är viktigare än allt annat. För, när det kommer till kritan, betraktas de utbygga älvarna som maskiner och det sargade kringområdet som något sorts industriområde vars förbannade plikt det är att generera ekonomiskt tillväxt. Till sista vattendroppen.

I regeringen pysslar man just nu med frågan. En proposition om hur Sverige ska hantera vatten är att vänta i höst. Mycket tyder på att torrfårorna kommer att ligga där de ligger. Balans mellan naturrespekt och produktion av svår att upprätthålla. Jakten på ekonomisk tillväxt kräver sitt attribut. Och vattenkraft blev miljömärkt vare sig den lett till stenöken och krossade drömmar eller inte.

En rödgrön regering. Hur vore det om det gröna inslaget skulle ge sig fan på att tillverka en proposition i höst som återförde vatten till hela Lilla Lule älv? Av ren respekt för livet.

Och som en liten, liten ursäkt för allt det som Norrland tömts på. För det räcker inte med en nödvändig ursäkt till samerna, det behövs en ursäkt till hela Norrland.