Fint så. Men innerst inne vet vi ju att fem vindkraftverk inte gör fyra kolkraftverk färre. Hur mycket vi än drömmer om enkla förändringar kommer vi inte undan alla tråkiga och svåra förbud och begränsningar och att den omställning som behöver göras är gigantisk och utmanar starka krafter.

Det andra problemet är balansen mellan det individuella och det kollektiva. Å ena sidan är det ofta kontraproduktivt när blicken riktas mot den enskilda individens ansvar att leva grönt och välja rätt i det lilla och konkreta. Å andra sidan kan pendeln också slå över åt andra hållet och leda till en klimatnihilism där allt landar platt i abstrakta målsättningar och ansvaret placeras på politiker och experter som eventuellt kommer att åtgärda något i en avlägsen framtid. Bara vi vanliga människor slipper ta ansvar eller göra några som helst förändringar. Bara vi inte måste göra något här och nu.

Förra årets framgångsrika globala kampanj för så kallad divestering var glädjande inte minst just för att strålkastarljuset äntligen hamnade på pudelns kärna (divestering innebär att göra sig av med tillgångar och investeringar som är etiskt/politiskt tveksamma, i detta fall fossila sådana). Många, bland annat kommuner och fonder, har nu tagit steget och påbörjat en etisk sanering. Visst är divestering otillräckligt. En flyttad investering från en oljekälla innebär bara att någon annan kan göra samma investering. Men förhoppningsvis kan arbetet för divestering föra oss närmare politiska beslut om utfasning och förbud och göra fossilindustrin till den fulbransch den rätteligen ska betraktas som.

I maj tar kampen mot fossilindustrin ytterligare konfrontativa steg framåt genom ett stort antal aktioner över hela världen under det gemensamma namnet "Break Free from Fossil Fuels". Närmast Sverige är mobiliseringen i Tyskland som går under namnet Ende Gelände (Stoppa eländet) och äger rum 13–16 maj. Siktet är inställt på Vattenfalls gruvor söder om Berlin och målsättningen är enkel och självklar: Kolet måste stanna i marken. Såvitt det går att bedöma på förhand präglas aktionerna av en fin kombination av radikal civil olydnad, respekt för de som råkar arbeta i den smutsiga verksamheten och en förståelse för medial kommunikation. Ett bra exempel som, utifrån de problem jag beskriver i början, kompletterar klimatkampen med aktioner rakt mot de som smutsar ner. Tydligt, klart och avgränsat. Här finns en uppgift för enskilda medborgare som varken är att passiviseras eller att bara leva grönt.

Som svenskar har vi ett extra ansvar att delta just i den tyska mobiliseringen. Statliga Vattenfall har varit en skämskudde länge med sina brunkolskraftverk som genererar större utsläpp än hela Sverige och dessutom bidrar till lokala miljökatastrofer. Få missade Gustav Fridolin och hans kolbit under valrörelsen med löftet att Vattenfalls kolverksamhet skulle avvecklas. Av detta har vi inte sett mycket. Istället för att avvecklas ska verksamheten säljas och nu står det klart att Vattenfall tecknat avtal med ett tjeckiskt investmentbolag med ambitionen att öppna ytterligare gruvor. En stor skandal, naturligtvis. Vad regeringen har att säga om detta får vi se ”inom ett par månader” hälsar näringsminister Mikael Damberg som vill ha tid att analysera affären. Sannolikheten känns tyvärr liten att regeringen plötsligt väljer att prioritera klimatmålen och försöker skapa ett samarbete med Tyskland för avveckling av landets kolkraft.

För att citera en vän och klimatkämpe: ”Att stoppa kolkraft är lite som att diska. Det är något som måste göras så att vi kan ha kul sen.” Jag håller med honom men måste också inflika att det ändå verkar rätt kul att stoppa kolkraft i Tyskland. Kika in på kampanjens hemsida och ni kommer att fatta vad jag menar. Bara namnet Ende Gelände gör en ju glad.

Alla ni som inte råkar har sjutton ungar och ett vardagsjobb i vägen – åk dit vetja! Ni andra: håll koll på alla spännande aktiviteter kommande månad och sprid kunskapen och kämpaglöden vidare.