Hur kunde Tyskland – ansett som det kulturellt mest ”högtstående” landet i världen, präglat av filosofer, författare och professorer, nytänkande arkitektur, Bauhaus, kämpande socialister, fritt experimenterande konstnärer, radikala friskolor, fria medier, yttrandefrihet och demokrati med hjälp av antisemitism – sanktionera judehat, glida in i nazismen, som ledde till andra världskrigets masslakt?

Till 60 miljoner utplånade, alldeles nyss levande människor, som alla sörjdes av sina nära och älskade och till förintelselägren, som utrotade sex miljoner judar och hundratusentals romer, idag kallade EU-migranter?

Det uppviglade hatet mot judar och romer var ett av maktens vapen, propagandavapnet, som alla demagoger väl känner: Skapa syndabockar, uppvigla hat och se till att förvandla de utvalda syndabockarna till ohyra, som måste rensas ut (från gatorna) för att skapa ett tryggare land. Det ger makten handlingsfrihet, möjlighet för makten att agera skoningslöst, att förvandla sina medborgare till ”rättfärdiga” hatare, till slut mördare och bödlar, till mänskliga massförstörelsevapen.

Samma mekanism som i Rwanda 1994, då 800 000 tutsier slaktades av sina landsmän/kvinnor, kristdemokratiska hutuer. Samma propagandavapen som nyttjades under kriget i ex-Jugoslavien mellan kroater, serber och bosniaker – mer eller mindre på alla sidor.

Jag är – tydligen till skillnad från ”yttrandefrihetsexperten” Nils Funcke och Publicistklubbens ordförande Björn Häger, liksom författaren Ulrika Knutsson – stolt över de aktivister som protesterade mot Sverigedemokraternas mot EU-migranter riktade reklam i den stockholmska tunnelbanan. Tack vare min intensiva upptagenhet av historia har jag alltid vetat att det kommer en dag då man måste protestera mot människor man respekterar – sådana som Häger, Funcke och Knutsson.

Deras kritik går ut på att genom att demonstrera mot SD:s hatreklam och riva ned affischerna går de protesterande i SD:s fälla: protester och därmed rabalder, som täcks av medierna är inkalkylerad pr. På så sätt lyckas man påstå att det är aktivisternas fel att hatreklamen får extra uppmärksamhet.

Och alternativet? Att ingen reagerar över förtal och hån mot EU-migranter? Att vi är ett land där rasism normaliserats? Att alla rycker på axlarna och tittar bort? Hur var det Georg Klein skrev? ”Ondska är inte frånvaron av godhet utan närvaron av likgiltighet.” För min del blev jag lycklig över aktivisternas demo och nedrivning av affischerna, liksom den medieuppmärksamhet som berättade om deras aktioner.

Och yttrandefriheten? Min teknik för att spåra rasism är att byta ut ord som tiggare, EU-migrant, rom eller muslim mot ”jude”. Då ser man klart. Man kan mycket väl tänka sig att SD:s kampanj mot störande ”tiggare” på 1930-talet varit en kampanj mot shtetl-judar eller judiska gårdfarihandlare eller ”judiska ockrare” som påstods bedriva organiserad brottslighet och som ansågs störa inte bara gatubilden. Inom ramen för yttrandefriheten har vi upprättat ett frivilligt tabu; antisemitism på reklamaffischer är fullständigt otänkbar, även om det finns lagrum som försvarar sådan yttrandefrihet, otänkbar också för SL. Det är en seger.

Målet med ihållande och civilt olydiga protester mot förföljelsen av EU-migranter är att den ska omfattas av samma frivilliga och totala avståndstagande mot förföljelse av folkgrupper. Det är bra, och jag begriper inte de kolleger inom journalistiken, som fallit för idén att detta handlar om ett hot mot yttrandefriheten, när hotet är något helt annat och så uppenbart: hotet att rasism normaliseras. 

Vad vi i efterhand har krävt av tyskarna på 1930-talet är både civilkurage och civil olydnad; de är för alltid fördömda för att de inte agerade tillräckligt, inte i tid eller inte alls. Men nu reagerar aktivister i Sverige, på stört. Om man läser historien kan man se att många tyskar inte trodde att vare sig Adolf Hitler eller nazismen var på allvar, bara ett övergående fenomen.

I Sverigedemokraternas uppvigling mot tiggare har jag, liksom aktivisterna som vände sig mot tunnelbanereklamen, spårat ett embryo till något fasansfullt och jag är glad att (ännu) leva i ett land där människor både fattar och agerar. I efterhand sa de medlöpande tyskarna, majoriteten, att de aldrig hade kunnat drömma om att något sådant som Förintelsen ”kunde hända här”. Men det hände.

Främlingsfientligheten frodas i Europa; i en lång rad mindre länder är sådana partier mycket större än de var på 1930-talet. Sällan, aldrig hör jag någon fråga dessa partier vad de egentligen vill. Deportera alla flyktingar? Rensa gator och torg och länder på EU-migranter? Lämna jordens fördömda att drunkna i Medelhavet? Överge lagen om fri rörlighet i Europa? På allvar befästa den europeiska kontinenten mot påstådd ”invasion” av fattiga eller av krig hemlösa?

En rännil jämfört med miljonerna Jordanien, Libanon och Turkiet tagit emot. Det är som om ”debatten” undviker att klargöra för människor vilken människosyn de ansluter sig till när de säger sig vilja rösta på SD.

Varför skonas de? Varför undvika klarspråk?

Istället kannstöper man om hur lagen om hets mot folkgrupp egentligen ska tolkas, talar om annat. Det hade jag inte tilltrott svenska journalister och kommentatorer, tack och lov undantaget ETC och några till.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.