Min fru såg ett fält med blommande vintergäck i Vaxholm häromdagen och en biolog siktade i helgen den första tussilagon. Vårväxterna har sluppit snön och det är en ovanligt varm vinter. När jag skriver det här ser jag ut över bruna syrenbuskage, solen omsluter dem, och inne i grenar och stammar har knoppämnena börjat röra sig. Jag gick förbi ett kolonilottsområde och såg de fina knopparna på en rododendron och frågade en äldre man som stapplade över den lilla tomten: Är de på väg att slå ut? Mannen log litet överseende, drog på svaret; han såg ut att sedan länge vara lyckligt befriad från arbetslinjen. Sedan upplyste han mig om att rododendrons knoppar bildas redan på hösten. Det visste jag redan, men jag tyckte ju de såg ovanligt stora ut.
Det gör ont i mig när knoppar brister så här tidigt. Vårväxterna överlever även om det kommer en köldknäpp, de är tåliga. Men vi går längs en blommande avgrund. På kvällarna har vi vecka efter vecka kunnat se bilderna från översvämmade åkrar, gator och bostadskvarter i Storbritannien. Jag har gjort det till en absurd sport att efter dessa nyhetsinslag spänna mig och vänta för att se: Kommer nyhetsankaret nu att vända sig till en klimatexpert för att ställa frågan om dessa enorma vattenmassor har med klimatförändringen att göra? Men nej. Det har ännu inte skett. Flera gånger har jag istället hört nyhetsankare kort kommentera de brittiska översvämningarna med uttrycket ”vädrets makter”.
Det är något med det där språkbruket. Det påminner om vänligt menade skämt om etnicitet, som när en programledare för den SVT-sända Guldbaggegalan presenterade en svart person med orden: Nu blir det färgfilm. Då reagerar många och det är rätt att reagera. Språket vimlar av dessa välmenande men djupt nedsättande formuleringar. Ett av de värsta är när det om någon framgångsrik författare, exempelvis Joyce Carol Oates, heter att hon kommer från ”enkla förhållanden”. Det betyder att hon kommer från arbetarklassen. Och för mig innebär det att hon kommer från djupt komplicerade förhållanden – det är snarare folk från medelklassen som kommer från enkla förhållanden.
Vädrets makter är ett typiskt sådant uttryck som minskar ner en enorm fråga som rör makt, ekonomi och hela vår civilisation till en glad och käck blick ut genom fönstret på duggregnet som just börjat. Men i vädrets makter gömmer sig, mer och mer, de samhälleliga makterna.
Klass, kön, etnicitet – det är de tre begrepp som vänstern och alla progressiva spontant använder för att förstå maktsammanhangen i världen. Men ytterligare ett begrepp borde konsekvent läggas till: art. Varje dag, varje minut, är denna art-fråga – människans överhöghet över allt annat levande – och allt förtryck kring den närvarande i våra samhällen. Tiotusen köttdiskar formar ett krigslandskap. Vi lever just nu i vad som brukar kallas för den sjätte massutrotningsvågen. De fem tidigare massutrotningarna orsakades av asteroider eller naturliga klimatförändringar. Den nuvarande orsakas av oss. Det vill säga: av vårt ekonomiska system.
Vänstern och idag kanske en majoritet av befolkningen har en uppövad känslighet för de subtila uttrycken för könsförtryck eller etnisk diskriminering. Men den känsligheten saknas än så länge nästan helt inför de dagliga uttrycken för art-egoismen. Ytterst beror det på att inga isbjörnar än så länge har yttrat sig i något parlament och inga vitryggiga hackspettar flugit in på något kommunfullmäktigemöte: De kränkta arterna vet inte ens om att de är kränkta. Det är vi som måste tala för dem. Vi måste representera dem – och det innebär att vi måste göra just det som ibland anses som suspekt när exempelvis en vit, manlig politiker anser sig kunna tala för en förtryckt minoritet som han inte själv tillhör.
När kommer den dag då den som litet skojsamt talar om vädrets makter under en svår översvämning jagas med samma frenesi som Jens Spendrup när han talade nedlåtande om kvinnors kompetens eller Sissela Kyle när hon tanklöst läste upp ett skämt om svarta människor?
De olika förtrycken hänger samman och bildar en kedja. Det är mycket troligt att förtrycket av människor faktiskt modellerades efter förtrycket av djur. När människan övergick till jordbruk och bofasthet under den neolitiska revolutionen för tiotusen år sedan skaffade vi oss boskap. Vi gjorde det genom att domesticera vissa vilda djur så att vi fick höns, får, grisar, kor, oxar. På sumeriska lär ordet för slavpojke vara detsamma som ordet för kastrerad oxe.
Vi går denna februari längs en blommande avgrund och anstränger vi oss ser vi hur förtrycksdimensionerna överlappar varandra. I Storbritannien blev det tydligt nyligen när en före detta konservativ minister i en debatt om klimatfrågan talade nedlåtande om ”this Julia Slingo woman” som hävdat att översvämningarna orsakats av klimatförändringen. Men kvinnan ifråga är chef för det viktigaste klimatinstitutet i landet och en framstående forskare, men hon blev ”den där kvinnan”.
Vi går längs en blommande avgrund. Vädrets makter borde orsaka storm.
