Jublet ekade när S-kongressen häromveckan tog tydlig ställning för en individualiserad föräldraförsäkring. Det är uppenbart att de flesta socialdemokrater på central nivå betraktar denna reform lite som införandet av republik – det är så att säga ingenting de har för avsikt att hantera inom den närmaste framtiden. Alla i det rödgröna lägret tycks dock rörande överens om att just detta är Den Stora Nyckelfrågan för ett jämställt arbetsliv. Men är en delning av föräldraförsäkringen verkligen en sådan universallösning?
Den absolut viktigaste faktorn bakom löneskillnader mellan könen är yrkestillhörigheten. Många av de kvinnor som sliter med dåliga arbetsvillkor, tuff arbetsmiljö och låga löner återfinns i offentligt finansierad verksamhet, som exempelvis undersköterskor och barnskötare. Det innebär att politikerna kan göra skillnad snabbt genom låglönesatsningar och andra investeringar i en bättre välfärd. Det verkar minst sagt omständligt att gå vägen via föräldraförsäkringen när det går att göra skillnad direkt. Enda problemet är, naturligtvis, att detta kostar pengar medan ett löfte om kvoterad föräldraledighet är gratis.
Vad ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten kan påverka är framför allt den del av löneskillnaden som förmodas bestå av så kallad statistisk diskriminering. Det är den generella särbehandling som innebär att arbetsgivare betraktar kvinnor som en kostsam riskgrupp och kompenserar detta med lägre löner och sämre karriärmöjligheter. Om män var hemma i större utsträckning skulle denna risk fördelas jämnare. Den statistiska diskrimineringen är svår att mäta men är en trolig förklaring till delar av de oförklarade löneskillnaderna.
I vilka grupper är detta ett stort problem då? Ja, inte är det inom kommunal verksamhet, där är de oförklarade löneskillnaderna nästan obefintliga. Absolut störst inslag av oförklarade löneskillnader finns i gruppen privata tjänstemän. Sannolikt är den individuella lönesättning som tjänstemannafacken värnar så högt förutsättningen. Kontentan är att de stora vinnarna på en kvoterad föräldraförsäkring helt enkelt är sådana som jag. Tjänstekvinnor i karriären. Inte för att vara den som är den, men är det verkligen en prioriterad fråga för vänstern? En rakare lösning vore att återinföra lönetrappor.
Det finns andra aspekter på frågan om föräldraförsäkring som sällan förs fram. Som den omständigheten att mitt softa kontorsjobb är rätt skönt att komma tillbaka till, medan min kompis i stressiga hemtjänsten tycker att föräldraledigheten är den största och enda lyx staten någonsin gett henne. För att inte tala om risken att en omedelbar delning för många kvinnor skulle innebära ett ekonomiskt bakslag, eftersom de i ännu större utsträckning än i dag skulle stanna hemma gratis. Och frågan om hur barnets bästa ska hanteras vid tidiga skilsmässor eller våldsamma vårdnadshavare. Om utökad delning av föräldraledigheten ska bli en reform med större folkligt stöd måste dessa och andra faktorer beaktas seriöst.
Men papporna då? Har det inte ett alldeles särskilt värde för både barn och föräldrar att papporna är hemma mer? Jo, absolut! Det är det bästa argumentet för fler öronmärkta månader åt respektive förälder. Och konstigt nog det mest frånvarande i debatten. Över huvud taget pratar vi sällan om pappor. Allt fokus ligger på mammor och allt som är fel med oss. Vi jobbar för lite, vi vabbar för mycket, vi borde skärpa oss och gör vi inte det måste vi tvingas.
Detta var också slutsatserna från den så kallade JA-delegationen (jämställdhet i arbetslivet) som presenterades för några dagar sedan. ”Om inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ska utjämnas måste fler kvinnor arbeta mer”, skriver de, och föreslår att möjligheten att jobba deltid begränsas och att den totala föräldraledigheten förkortas.
Jag är förstummad. Verkligen? Mer makt över arbetstiden åt arbetsgivaren. Mer arbete och mindre fritid, kortare tid med barnen. Småbarnsfamiljer arbetar i snitt tio timmar mer i veckan nu än på 1970-talet. Folk sliter sina hår över det så kallade livspusslet. Men i jämställdhetens namn borde vi alltså jobba mer. Var det verkligen det vi drömde om? Är det vår vision av frigörelse?
Jag önskar att vi vänder på steken istället. Det är inte kvinnor som är det stora problemet, det är männen. Vi är förebilden. Män borde jobba mindre, läsa fler godnattsagor, laga fler byxknän och ställa in fler möten för att snyta näsor.
Och om vi höjer blicken vidare: Vi borde alla få möjlighet att arbeta mindre, oavsett om vi har barn eller inte. Det vore bra både för jämställdheten och mänskligheten. Utöka möjligheten till deltid, förläng föräldraledigheten istället för att förkorta den, påbörja snarast en arbetstidsförkortning i prioriterade yrkesgrupper.
Ta gärna steg mot en ökad kvotering av föräldraförsäkringen också, för den delen, men var medveten om problemen. Ge mig en feminism som vågar vara åtminstone pyttelite utopisk.
