Efter det nazistiska våldsdådet i Malmö säger många inom vänstern med rätta: var är ni nu, liberaler? Varför gör ni inget? Varför är Reinfeldt så undfallande, varför kan han inte säga något kraftfullare än att ”nazismen smutsar ner Sverige?”
Att liberaler inte står upp mot fascism och nazism är inte något nytt. Vem tror ni det var som såg till att nazisterna försvann från gatorna under 90-talet? Inte var det polisen – de skyddade i regel nazisternas manifestationer på Kristallnatten och 30 november. Inte var det näringslivet, Ikea, H&M eller våra liberala medier – vilka snarare drev tesen att det rörde sig om gatuslagsmål mellan ”lika goda kålsupare.” (Vad sjutton är en kålsupare, förresten? Föråldrade ordspråk är i regel ett tecken på slött tänkande.) Inte var det staten – vars mängder av kampanjer visade sig ha liten eller motsatt effekt.
Utan det var mestadels ungdomar. Högstadieelever, gymnasieelever, knappt några var över trettio. Som tog upp kampen på gatorna och såg till att nazisterna inte fick ha en lokal, inte en demonstration i fred. Som hela tiden var där och störde. Som, utan mobiler eller internet, såg till att alltid samla ihop stora massor när nazister var på väg att misshandla någon ensam stackare. Som dessutom såg till att kartlägga extremhögern, som utvecklade teorier, som skapade band till andra delar av civilsamhället.
Ja, jag talar om den utomparlamentariska vänstern. Läs Jan Jämtes avhandling ”Antirasismens många ansikten” för en grundlig genomgång av den. Vad man än må tycka om en del av metoderna, så har alla som inte vill se våldsbenägna nazister på gatorna dragit fördel av deras kamp – för nazisterna pressades tillbaka. Men de som var med och kämpade fick betala ett högt pris. Många av dem, idag runt fyrtioårsåldern, lever fortfarande med skyddad identitet. De vidtar säkerhetsåtgärder när de flyttar, när de sätter sina barn i skolan, när de söker jobb.
Att liberaler sällan engagerar sig i den kampen beror på ”tradition” och ovilja att vara med i något som kan leda till ”kastade flaskor” skriver Erik Helmerson i DN. Visst kan detta säkert vara den enskilde liberalens känslor, det tvivlar jag inte på, även om inget hindrar någon från att ordna egna manifestationer i stil med ”Liberaler mot mordförsök och kastade flaskor.”
Men det har också att göra med klassposition. För vad talar vi om när vi talar om liberaler? Jo, borgarklassens språkrör.
Borgarklassens inställning till rasism är kluven.
Å ena sidan är dagens europeiska borgarklass inte nationalistisk, utan globaliseringsförespråkare. Den är för öppnare gränser och fri rörlighet. Svenskt Näringsliv uttrycker det gång på gång i annonser mot rasism. Att få tillgång till en reservarmé av både utbildad och billig arbetskraft är ju en dröm för arbetsgivare.
Å andra sidan använder borgarklassen systematiskt sig av en uppdelning mellan svenskar och invandrare som argument för att kräva att trygghetssystem, kollektivavtal och lönenivåer undermineras. Om och om igen säger den att arbetsvillkoren måste försämras för att invandrare ska komma in på arbetsmarknaden. Läs till exempel texter som Timbro-debattören Waldemar Ingdahls ”Låglöneyrken kan ge fler invandrare arbete” eller Andreas Berghs ”Invandrare stängs ute av kollektivavtalen”. Den brittiska borgarklassen har gått ännu längre och vrålar ut till arbetarna dagligen ”Östeuropéer tar dina jobb!”
Just denna samhällsordning, denna globaliserade värld där löntagare av olika härkomst ska ställas mot varandra, är grogrunden för den samtida rasismen. Som sedan får eget liv och spinner vidare av sig själv i allt vansinnigare, alltmer konspiratioriska former. Rasismen är idag ett av klassamhällets mest effektiva ideologiska verktyg. Där ingår en latent fascism, som hela tiden ligger och pyr – inte en som faktiskt tar över.
Borgarklassen tjänar på en viss nivå av rasism. Men den tjänar också på att den utomparlamentariska vänstern försvarar öppnare gränser och håller de fascistiska galningarna på avstånd. Därför lämnar borgarklassen över kampen åt andra. Därför står borgarklassen och ser på, observerar vad som sker, redo att sträcka ut pekpinnen och säga till när det går för långt.
Och när det går för långt – när fascister, uppeldade av läget i Europa, börjar trappa upp våldsnivån och sikta på att mörda – då bör man kräva att borgarklassen också reagerar. För så här kan vi inte ha det, med fascister som går lösa och knivhugger människor på gatorna. Det borde alla förstå. Det handlar om demokrati, om lag och rätt.
Den grekiska högern har redan reagerat och tagit krafttag mot Gyllene Gryning – den svenska högern borde följa deras exempel. Men när det gäller orsakerna till rasism kommer borgarklassen inte att lyfta ett finger. Det är de som skapar den.
