Det står alltmer klart att världen lever i den fruktansvärda skuggan av den amerikanska invasionen av Irak 2003. Den blev vår tids kanske främsta definierande händelse. De dryga tolv år som gått sedan de första missilerna avfyrades mot Bagdad har på avgörande sätt förändrat världen. Jag tror att många som gick i demonstrationerna mot invasionsplanerna vårvintern 2003 verkligen hade på känn att Bushs och Blairs krigsplaner skulle kunna få episka dimensioner. En ny värld väntade vid tunnelns slut – och den var förskräckande, blodig och utvägslös. Hela nationer har kollapsat i Mellanöstern, samtidigt som islamofobin vuxit i den västvärld där kriget mot terrorismen urholkat medborgerliga rättigheter och skrämt fram ett räddare samhälle. Europeisk högerextremism har livnärt sig på 2003 års skuggor.

Den flyktingvåg som nu pågår har många av sina rötter i det Irak som störtades ner i kaos åren efter att regimen undanröjts. I tidningen The Guardian har IS-ledare intervjuats som berättar att deras rörelse aldrig hade kommit till stånd utan de massiva fängslanden som ockupationsmakterna snart genomförde. Abu Ghraib-fängelset, tre mil väster om Bagdad, och andra fängelser i södra Irak, blev avgörande för att föra samman missnöjda och desperata krafter bland sunnimuslimer och i den störtade Baath-eliten som sedan skulle stöpas i den extrema, ja direkt fascistiska jihadismens form.

I en CNN-intervju nyligen framträdde den f.d. brittiske premiärministern Tony Blair och fick frågor om invasionen. Intervjun blev snabbt oerhört omtalad. Den ansågs innehålla en ursäkt för att Storbritannien deltog, skuldra mot skuldra med USA, i den militära operationen. Men Blair gav i intervjun aldrig någon tydlig ursäkt för det. Han ursäktade istället att han och hans regering litat för mycket på felaktiga uppgifter om Iraks innehav av massförstörelsevapen. Det var det han ville ha förlåtelse för. Och Blair är antagligen nervös. I Storbritannien sitter sedan länge en kommission som utreder landets deltagandet i invasionen och han är rädd för vad den ska komma fram till.

I själva verket var det ett annat yttrande i den där intervjun som är värt att fästa uppmärksamheten på. Tony Blair medgav nämligen att det finns fog för att hävda att utan invasionen hade IS aldrig uppstått och fått den makt och det inflytande rörelsen har i dag. Det är oerhört viktigt att Blair faktiskt sade detta. I debatten om Mellanöstern och den flyktingkatastrof som utgår från den, har det varit näst intill omöjligt att hävda att USA (och Storbritannien) faktiskt bär huvudskulden för att regionen har destabiliserats. Inte minst har det retat mig att de som slagits allra hårdast i svensk debatt för ett radikalt minskat flyktingmottagande ofta är exakt samma personer som med all styrka de kunde uppbringa hejade på den folkrättsvidriga invasionen. All skuld läggs istället på Assadregimen. Och visst har denna ryskstödda regim en fruktansvärd skuld. Assad har bombat sitt eget folk. Han motsatte sig, i ett kritiskt läge under den arabiska våren, varje ansats till att demokratisera det syriska samhället. Redan hans far, diktatorn Hafez al-Assad, hade en gång haft möjligheten att öppna landet mot demokrati men tog den aldrig utan ökade tvärtom repressionen.

Men återigen: Ett bidragande skäl till att den nuvarande Assadregimen i de kritiska ögonblicken under den arabiska våren valde diktaturens och repressionens väg, var antagligen det Nato-ledda kriget mot Khadaffi i Libyen (som tyvärr öppnade portarna för det totala kaoset i Libyen). En skräckslagen Assad måste, i form av den libyske härskarens skändade kropp, ha sett framför sig vad minsta eftergift kunde ha inneburit.

Sedan 2003 bevittnar vi hur en militär logik bestämmer handlingsalternativen i de mest risktyngda och instabila delarna av världen. I skrivande stund kan vi bevittna hur saudiska, USA-stödda bombningar av Jemen med all sannolikhet driver fram nya flyktingvågor och humanitära katastrofer.

Västlig nyimperialism och fascistisk jihadism har nu i mer än ett årtionde samverkat i en ond spiral. Några få män i några få västerländska regeringar bär ett moraliskt ansvar för hela denna situation och Tony Blair är en av dem. I Storbritannien fick hans agerande i början av 00-talet inte minst den effekten att det tog idealismen ur Labour och dömde rörelsen till år av nederlag.

Löser vi då några akuta problem genom att diskutera ansvaret för vad som hände för tolv år sedan? Nej. Men klargörande analyser av vad som bidragit till att driva fram den nuvarande flyktingkrisen visar var ansvaret för den humanitära katastrofen finns: i Vita Huset och på 10 Downing Street. Mellanösterns befolkningar, som så lätt förklenas i den orientalistiska blick som styr så mycket av vår syn på denna del av världen, blev brickor i ett spel långt över deras huvuden. I en mycket bokstavlig mening bidrar dock den analys man kan dra ur Tony Blairs otillräckliga ursäkt till att kraven ökar på USA och Storbritannien att ta ett mycket större ansvar för flyktingmottagandet än vad de idag gör.

Den stora lärdomen att dra av Irakinvasionen, och av en pressad Tony Blairs halvhjärtade ursäkter, är dock följande: Militarismen löser ytterst sällan några problem. Den förvärrar problemen och skapar nya utan slut.