Omer berättar om livet under blockaden, som pågått sedan 2007. Hur nära hälften av alla invånare i Gaza är arbetslösa, hur företagen gått i konkurs. Hur det är omöjligt att lämna Gaza, inte ens att åka till Israel och arbeta är tillåtet. Hur bristen på el, rent vatten och mediciner gör livet omöjligt. Hur avloppen inte fungerar. Hur sjuka människor förgäves väntar på sina mediciner, men trots att de donerats av internationella frivilligorganisationer håller Israel dem tills de går ut och måste dumpas.

Han berättar om en 26-årig man som dog i väntan på sin hjärtmedicin. Den kom aldrig. När familjen bad om en kista att begrava honom i kom den på en gång. ”Kistor har inget bäst före-datum”, tillägger Omer cyniskt.

Israel bestämmer vad som ska föras in, vad människor ska äta, vilka kläder de ska ha på sig. Ett tag var den enda frukten som fördes in bananer. Den israeliske byråkraten som kontrollerade gränsen ägde själv en bananplantage och beslutade att bara hans bananer skulle få ätas. Kläder kommer sporadiskt, vissa färger får inte bäras då de kan ses som motståndssymboler. Tack vare John Kerry kan i alla fall Omers mamma koka makaroner igen. Kerry lyckades nämligen övertala Israel att ta bort makaroner från svarta listan – de sågs inte längre som ett potentiellt vapen som kunde användas för att tillverka raketer.

Lars Adaktusson, som älskar frihandel, borde vara den förste att protestera mot detta. Han sjunger ofta frihandelns lov och ger sig på alla som är emot den, exempelvis TTIP-motståndare. Frihandel är vägen till välmående samhällen, till att bygga upp en medelklass, till att få företag att blomstra, skriver han gång på gång. Och här talar vi om ett samhälle där 49 procent av befolkningen är unga, vilken tillväxtpotential, vilken handelspartner för hela Medelhavet!

Men nej, här gäller inte samma ideologi. Gazas befolkning ska inte få handla med någon, tycker Adaktusson. De ska inte få importera, inte exportera. I en artikel i Expressen (9/6) skriver Adaktusson att handelsblockaden av Gaza är legitim och kallar de som vill bryta blockaden för provokatörer. Inte ens den medicinska utrustning vi kommer med bör vi få lämna över direkt, tycker han. Vi borde ge den till Israel istället. Adaktusson undviker att förklara varför och hänvisar till en rapport skriven av Colombias före detta terrorpresident Alvaro Uribe. Men det gör ju ingen klokare.

Vad är det för tanke som är heligare än handeln för Adaktusson och så många andra?

Jo: apartheid.

Den vidrigaste, farligaste, giftigaste idé som människan någonsin uppfunnit. Som försvunnit ur vetenskapen, de flesta länder och uppslagsverken, men som lever och frodas på allas fantasmagoriska projektionsyta: Israel.

Israel, som staten fungerar idag, bygger på idén det finns olika etniciteter, och att de inte ska umgås, inte har samma värde, inte samma rättigheter. Låt oss för en sekund glömma bort att vi vet vad det betyder...

Hur vet man vem som ska vara var? Hur bestämmer man vem som ska ha tillgång till vatten att hälla i sin pool, att vattna sin golfbana med, att göra is till sina drinkar med, och vem som inte ska ha dricksvatten att ge sina barn? Hur bestämmer man vem som ska få en färg på registreringsskylten och få åka på fina vägar och vem som ska ha en annan färg och bli stoppad om och om igen? Hur bestämmer man vem som ska hindras att återvända till sin födelseplats, medan någon som aldrig varit där välkomnas utan problem? Hur bestämmer man vem som har rätt att gifta sig med vem?

Ta bort etnicitet, sluta förstå detta begrepp, och denna åtskillnad blir omöjlig att göra. Ibland måste man sluta förstå ord för att verkligen förstå... För dessa glasögon har dubbla glas: det första segregerar, det andra anklagar kritikerna för att segregera. Jag blir uppringd av israelisk media som insinuerar att den egentliga orsaken till att vi vill bryta blockaden är att vi hatar israelernas etnicitet.

Jag frågar Mohammed Omer vad han tror om det här med Ship to Gaza. ”Ni kommer inte att släppas in”, säger han, ”men som symbolisk handling är det viktigt, för varje gång det händer blir det lättare att få in artiklar i internationell press om vår situation, det blir en anledning att uppmärksamma den, och en bättre anledning än att vi bombas...”

2014 blev det dödligaste året för palestinier sedan 1967, enligt en rapport från Euro-Med Monitor. Bara under angreppskriget på Gaza dödades 500 barn och över 3 000 skadades. Då riktades världens ögon dit, alla skrev artiklar. Sedan riktades uppmärksamheten åt annat håll, men blockaden fortsätter och nötter, skolböcker och kritor står fortfarande på svarta listan.

”I år är förväntningarna större på båten, efter att Sverige erkänt Palestina”, säger han.

När ni läser detta håller båten precis på att segla från Sicilien mot Gaza.