Nu är det förstås jämförelsevis lättsamt att gå i väggen när man är statsråd. Man har tillgång till hög status, goda kontaktnät, seriösa läkare och en försäkringskassa som inser att den har att göra med någon annan än det vanliga patrasket som går i väggen. De där som ska återföras till arbete så fort det bara går. Av den enkla anledning att de inte i första hand ses som biologiska, sociala och kulturella varelser utan som ekonomiska. Som ska vara produktiva, göra rätt för sig, inte klemas bort.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är skillnad på att gå i väggen om man är statsråd eller undersköterska. Om man säger så. Klassamhället handlar inte bara om lön och social status utan minst lika mycket om rätten att utan misstänkliggöranden gå i väggen.
Fördelen med att det är ett statsråd som gått i vägen är han har levererat sig själv som ett levande bevis till de mer nyliberalt anfrätta ideologerna i Rosenbad. Ett bevis på att man kan gå i väggen, att man kan behöver lång sjukskrivning. Och: att något är sjukt med den moderna svenska modell som baseras på arbetslinjen.
Den infördes i fundamentalistisk skala av borgarna men vårdas till stor del av statsråd i den löfvenska regeringen.
Dessutom: statsråd, till skillnad från undersköterskor, är ansvariga för de strategier som påverkar människors benägenhet att gå i väggen. Statsråd styr regelverk för både upphandlingar och nedskärningar. Nedskärningar som skapar stress i vård och omsorg. Och upphandlingar som i kvartalskapitalismens anda medför att bolag som gör saker för minst betalning gynnas genom att pressa anställda riktigt duktigt.
Att må risigt, att stressas sönder och gå i väggen är priset som betalas inom en del branscher. Att komma tillbaka är inte lätt. Särskilt inte när piskorna viner för att den illa drabbade snabbt ska ”komma i arbete igen”. Och inte smita undan i ”utanförskapet”.
Arbetslinjen är motor i det moderna piskornas samhälle. Den tidigare borgerliga regeringen snärtade på duktigt på illa drabbade med lätt föraktfullt flin. De för tillfället makthavande flinar visserligen inte, men svingar piskan så gott de kan.
Självfallet viner inga piskor över ett statsråd. Lika lite som över de som försett sig så att de kan leva gott utan Försäkringskassans inblandning. Klassamhälle, ni vet. Det har en bister odör som bara den som försett sig med skydd mot empati sympatiserar med.
Varför är vi då fångar i den tankefigur där arbetslinjen väger så tungt? Skälet är nästan pinsamt. Kanske beror det på ett misstag som kan komma att kosta oss allt vad välfärd heter.
Misstaget består i att man – vänstern inte minst – fått för sig att allt det goda vi vill ha – skola, vård, omsorg och trygghetssystem – ska bekostas genom skatt på arbete. Lönearbetet blir därför heligt. Något att inte bara omfamna, utan också i en nyliberal tid något som ska piskas fram ur sjuka, halta och lytta. Arbeta din jävel, är budskapet. Vi måste dessutom med alla medel ”skapa mer arbete”.
Hela tankefiguren är korkad. Smaka på orden: ”skapa mer arbete”… Tankefiguren är absurd. Inte minst därför att robotisering – som kommer att ersätta också medelklassens hyggliga jobb – ses som ett hot om vi inte samtidigt skapar nytt arbete. Som ett hot, inte som en frihet.
Teknisk utveckling ”tar” alltså inte bara jobb, den tär också på det som politiker av alla färger fått för sig utgör den stora skattebasen. Arbete. Arbetstid.
Allt det där har högern, vänstern och gröna funderat på i olika tidsperioder. Men aldrig samtidigt. Under dessa skeenden av insikt har man begripit att skattebasen – det som vi beskattar – måste breddas. Så att det företag som byter ut hundra anställda – för vilket man betalar in dels arbetsgivaravgifter, som bekostar våra trygghetssystem, dels inkomstskatter, som bekostar skola, vård och omsorg - mot robotar och mjukvara också får betala för allt det goda vi vill ha. Annars hamnar de ju i utanförskap. Totalt utanförskap. Utan att ens gå i väggen.
Och samtidigt kommer vi steg för steg att få allt svårare att finansiera det vi förknippar med välfärdssamhälle. Medan överskottet ograverat hamnar på kapitalägarnas konton.
När hälso- och sjukvårdsministern nu ska återhämta sig efter att kolliderat med verkligheten så är det inte bara bra för honom. Det kan vara en tankeställare som får hela regeringen att återhämta sig från den sjukdom som fått den att anamma arbetslinjen som sin stupida överideologi.