Varje gång du ser en lista över ”Sveriges mäktigaste” så ska du blunda lite, kisa och efter ett tag kommer du se de där namnen som inte står där. De riktigt mäktiga. För Sveriges berättelse om makt och politik saknar ungefär halva listan. Alltid.

Mäktigast i Sverige är varken statsministern eller någon tung opinionsbildare eller någon fantastisk forskare.

Mäktigast är ägaren.

Och ägaren heter Wallenberg.

Sverige ägs av en familj i betydligt större grad än något annat land. Inte ens Kina, det nya kapitalistlandet där ägandet skapats av en liten elit, har den dominans från en enstaka familj som Sverige. Och USA har åtminstone sex–sju familjer som slåss om dominansen. Så icke Sverige.

När gamla vänsterpartiledaren CH Hermansson för länge sedan myntade begreppet de 15 familjerna, så var det en berättelse om 15 stora kapitalgrupper som dominerade Sverige. Idag är det en. Och att denna dominans bara vuxit och dessutom utan diskussion eller rapportering är det kanske bästa beviset på vilken makt vi talar om.

Wallenberg styr företag utan att äga majoritet. Det vet alla. Via stiftelser och A-aktier styr man budgetar, styrelser, investeringar och företagsaffärerna i sin sfär. Men sfären är gigantisk. Ungefär 43 procent av börsen är Wallenbergföretag! Det betyder att man styr över runt 2 200 miljarder kronor i kapital, det vill säga mer än statsbudgeten. Som jämförelse kan man titta på Bonnier som kontrollerar cirka 20 miljarder i värde.

Den nästa största maktsfären är den tjänstemannastyrda Handelsbanken. Runt den banken har mäktiga män kunnat samla röstmakt (Fredrik Lundberg är en av dem) men tillsammans är de bara hälften av Wallenberg. Andra superkända kapitalister som Lundin ligger runt 90 miljarder, familjen Persson (H&M) ligger runt 400 miljarder.

Men ingen kontrollerar ett nav av olika företag såsom Wallenberg.

Och det påverkar självklart politiken.

Att Wallenberg skriver brev till Reinfeldts regering i Saudi-affären som får alliansen att agera snabbt för att rädda vapenaffären, är avslöjande i sig. ”Alla har väl rätt att skriva ett brev”, svarar borgerliga medier. Jo, men alla brev får inte regeringen att stå i givakt.

Nyligen har också den långdragna kampen mellan Försvarets materielverk (alltså staten), Saab (alltså Wallenberg) och tyska Thyssengruppen avslutats. Wallenberg tog över Kockums och svenska staten kan fortsätta det nära samarbetet med familjen runt vapenindustrin.

Lika uppenbart är att varken Borg eller Löfven missat Wallenbergs krav på att de privata vård- och skolkoncernerna måste få fortsätta vara privata. Vinstförbud är otänkbart för Wallenberg, däremot lovar man leverera ”långsiktigheten”.

Att Vänsterpartiet så envist säger emot är en av huvudanledningarna att man påstår att partiet inte är möjligt att ha i en regering. En konfrontativ inställning mot Wallenberg är helt enkelt inte lämplig. Det försvårar de stora samarbetena runt industri och energi.

Wallenberg har en klar politisk agenda. Man ger ibland intervjuer för att stödja politiska skeenden, mest tydligt nu är Wallenbergs agerande i skolfrågan där ”ordning och reda” och betyg är en självklarhet. Men viktigast är inläggen i kärnkraftsfrågan.

Faktum är att Wallenbergs kamp för svensk kärnkraft är en av de viktigaste anledningarna till att vi aldrig ställt om.

I Affärsvärlden (26/2014) pratar Jacob Wallenberg om hur omöjligt det är att välja en annan väg: ”Vi har inget val, vi måste förnya kärnkraften.” Och sedan passar han på att sprida lite felaktig info om att Barsebäcks stängning ökade kolkraften i Sverige. (I själva verket är det förnybart som ökat i Sverige.)

Wallenberg är kärnkraftens förespråkare nummer ett. Det är därför frågan aldrig fått en politisk lösning, Wallenberg bromsar varje försök att byta spår i energifrågan. Dels för att det gynnar egna intressen som ABB. Men framför allt för att staten tar risken och säkrar storindustrins billiga energi. En konkurrensfördel för framtiden.

För självklart kommer inte Wallenberg bygga kärnkraften själv, hur många miljarder man än omsätter.

Varje dag träffas Jacob, Peter och kusin Marcus Wallenberg och pratar bolagen och politikens utveckling. De sitter i samma rum. En familjeträff på jobbet. En gång i veckan säger Jacob att de har timslånga möten om utvecklingen. Några gånger per år träffar de statsministern.

Wallenberg är givetvis moderater, man har sagt sig vara oroliga för vad en ny regering ska hitta på.

Men makten är större än partikampen.

Snart har du möjlighet att rösta bort den blå regeringen.

Men landets största makthavare kommer inte att diskuteras.