För några veckor sedan skrev jag en ledarartikel i denna tidning som handlar om den traditionella borgerlighetens kris. Där konstaterade jag att de borgerliga partierna numera står på ett enda ben: marknadsliberalism och intet annat. Kärnan i de fyra olika allianspartierna är idag nästan exakt densamma. Varje fråga och varje problem löses i sista hand med fler privatiseringar, avregleringar och helst en rejäl skattesänkning. En av grundidéerna i den nu existerande borgerligheten är exempelvis att politiker aldrig kan skapa jobb, det kan bara företag (trots att poliser, lärare, sköterskor och tusen andra yrken är direkt tillkomna på politisk väg) och en annan är att trygghetssystem – eller bidrag som borgerligheten helst kallar det – utgör ett slags störningar av den ideala marknadsmodellen, trots att det snarare är modellen som inte förmår förklara den sociala världen.
De socialliberala, decentralistiska eller socialkonservativa synsätt som länge, i årtionden, odlades av delar av borgerligheten har bränts bort under den neoliberala solen. Och det är denna egendomligt fantasilösa och ideologiskt enahanda borgerlighet som i valet 2014 gått mot sin största förlust i något val i den svenska demokratins historia: Sammantaget får de under fyrtio procent av rösterna. Jag får en känsla av att varken folk i gemen eller politiska förståsigpåare har klart för sig hur oerhörd denna kollaps faktiskt är och jag märker att den infallsvinkeln och den tolkningen av valet nästan inte alls diskuteras, varken av det borgerliga kommentariatet eller ens av vänsterkommentariatet.
Under valdagen och dagen därpå försökte jag i olika mediala sammanhang ta upp den tråden – men jag såg bara levande frågetecken framför mig. Vi har blivit så vana vid att förknippa ordet ”kris” med i synnerhet socialdemokratin att vi inte förmår att urskilja den borgerliga krisen. Jag finner det otroligt att det är på det sättet.
Ändå förklarar denna kris för den traditionella borgerligheten mycket av framgångarna för Sverige-demokraterna. Exempelvis är jag rätt säker på att SD:s framtryckningar i landsort och landsbygd beror på att inget centerparti längre på allvar bryr sig om invånarna där och därför överlämnar dem till SD:s blinkningar. Och när vi har ett Folkparti som är så renons på socialliberala impulser att det inte längre slåss för en sådan självklar sak som en anständig a-kassa lämnas initiativet istället över till SD.
Det finns akuta, realpolitiska skäl till att med emfas slå fast att valresultatet innebar ett dråpslag för borgerlighetens/alliansens försök till ett djupgående systemskifte av det svenska samhället. Svenska folket sa nej till doktrinär marknadsliberalism och vore det någon ruter i allianspartierna – och deras röster på ledarsidorna – skulle de omedelbart sätta sig ner för att bedriva självrannsakan. Vidden av och djupet i det borgerliga nederlaget måste framhävas för att den regering Löfven bildar ska få en chans att överleva. I annat fall kommer de fyra borgerliga partierna framöver att fortsätta som om inget har hänt och ett politiskt kaos vidta.
Ett sådant kaos kan mer än något annat komma att gynna just Sverigedemokraterna.
På den rödgrön(rosa) kanten finns också en rad krisfenomen. Men det är ett faktum att partierna och rörelserna på den sidan under de senaste tjugo åren lyckats ställa sig på fler ben än ett enda. Klass, kön, etnicitet, ekologi är perspektiv som alla de rödgrönrosa partierna borttas med. Där finns ingen monokultur och på sikt bådar det trots allt gott.
Att nästan 800 000 väljare i söndags la sin röst på Sverigedemokraterna har, menar jag, mycket att göra med att traditionell borgerlighet har blivit alltmer idéfattig och entonig i sin marknadsliberalism. Men även den antirasistiska vänstern har flera skäl till självrannsakan. All denna antirasistiska verksamhet, alla aktioner, alla demonstrationer – och ändå ökar SD och det väldigt mycket.
Jag tror att det är dags att på allvar försöka skilja mellan partiet SD och merparten av dess 800 000 väljare. De allra flesta av dem är knappast några rasideologer. En del av dem är väljare som inte längre känner sig hemma i den extremt marknadsliberala borgerligheten och nu därför lämnat moderaterna; andra är människor som har en svag och otrygg position i samhället men känner att inget parti – läs: socialdemokratin – menar allvar med kampen för ett mer jämlikt samhälle. Men även vänsterns antirasism måste bli mer flerdimensionell. I antirasismen måste det mycket tydligare framgå att röstandet på ett rasistiskt parti inte enbart handlar om brist på tolerans eller fördomar utan också har med social förbittring och vanmakt att göra. Annars är risken stor – och jag tror att det redan inträffat – att inte minst en massa låginkomsttagare som är besvikna på all etablerad politik, stigmatiseras som barbariska rasister och med det värsta ordet; white trash.
Behovet av självrannsakan är stort hos oss alla. Men störst är det definitivt hos den traditionella borgerligheten och dess röster i offentligheten.
