När vi närmar oss bokslut för 2014, verkar det som om väldigt många fortfarande inte har hämtat sig efter EU-valet. Varför röstade inte fler av unionens 400 miljoner väljare på vänsteralternativ? Trots regerande partiers nedskärningspolitik, trots deras ovilja att ställa krav gentemot finansiella institutioner som spekulerat med människors framtid.

Om någon tendens dominerat den allmänna analysen efter valet så är det snarare att nu brast fördämningen och ut vällde en sörja av värsta sort, ett sorgligt hopkok av allt från grekisk nazism (Gyllene gryning) till svensk rasism (Sverigedemokraterna).

Det hjälpte inte att vi försökte trösta oss med att ”bara” 13 av EU-länderna röstade fram högerextrema eller högerpopulistiska partier. Klart vi blev politiskt deprimerade. Med rätta.

Samtidigt glömde vi att tittare närmare på Spanien. Det som hände där var otroligt, faktiskt så otroligt att jag själv fullt ut inte har förstått omfattningen – och möjligheterna – förrän nu. Ett helt nystartat parti, knappt 100 dagar ungt, fick fler än en miljon röster och tog fem platser i Europaparlamentet. Podemos, som betyder ”Vi kan” och leds av en 36-årig statsvetare, formulerade en vision som inte bara skilde sig från det konservativa regeringspartiets (PP) utan även från de spanska socialdemokraternas (PSOE).

Farlig populism! varnade PP och även PSOE, vars arbetsmarknadssekreterare klagade: ”De föreslår enkla lösningar på mycket komplexa problem.” Podemos gick till val med löften om en politik som inte en enda europeisk regering idag – oavsett färg – genomför eller ens eftersträvar. Vänsterpolitik. På riktigt.

Podemos öppnar för medborgarlön, vill ge uppehållstillstånd till papperslösa och driver att abort ska vara fri och gratis. Minimilönen ska höjas. Privatiseringar ska villkoras med att de godkänts i folkomröstning. Korruption ska bekämpas med en satsning på total transparens, inga politiska beslut ska längre kunna fattas i hemlighet, utan protokoll. Satsningar på kollektivtrafik och förnyelsebar energi. Reglera lobbyism, förhindra skattesmitning. Med mera.

Populism? Så kan det eventuellt uppfattas att Podemos parlamentariker bara tar ut 1 930 euro av sin månadslön på 8 000 euro. Eller så kan vi konstatera att det är ett parti där företrädarna lever sin politik även efter att de blivit valda.

– Vi reser inte till Bryssel i business class, förklarade partiledaren Pablo Iglesias, som kan bli premiärminister efter nästa parlamentsval.

Det är ett realistiskt scenario sett till aktuella opinionsmätningar. Podemos fick 8 procent i EU-valet. Nu har partiet med nästan 28 procent (!) passerat både PP och PSOE, enligt en mätning som tidningen El Pais beställt. Partiledaren är karismatisk, men det inspirerande med Podemos är inte Iglesias, utan partiets hundratusentals medlemmar.

En ny folkrörelse, så mycket mer än ett passivt register som ska ge legitimitet åt en ledning. En organisation som lever, som utvecklas organiskt. När partiet höll kongress samlades drygt 7 000 sympatisörer, medan fler än 100 000 anslöt online för att diskutera Podemos program. En horisontell lösning. Hundratals grupper runt om i landet, finansiering via crowdfunding. Podemos är arvtagare till proteströrelsen Los indignados (de upprörda) som lyckades mobilisera miljoner spanjorer. Självklart är mer konventionella partier perplexa.

Krisen har inte blåst över. Sex miljoner arbetslösa, två miljoner hushåll saknar inkomst, 500 blir vräkta varje dag. Konservativa och socialdemokrater har inte kunnat erbjuda något alternativ till nyliberal åtstramningspolitik. Nu straffas de. 2009 fick PP och PSOE mer än 80 procent i EU-valet, i år fick partierna gemensamt inte ens 50 procent. Podemos talar om ”La casta”, etablissemanget. Podemos vill bryta blockpolitiken, vill att en social majoritet ska omsättas i en politisk majoritet.

Ett missnöjesparti, javisst. Men ett parti som erbjuder raka motsatsen till den fascism som flyter över kontinenten. Jämför med Grekland, där maktpartierna rasat från 70–85 procent till 35 procent, samtidigt som Syriza pollar stadigt över 30 procent. (Podemos är uppenbart influerat av Syriza.) Jämför också med Frankrike, där François Hollande nu är den minst populära presidenten någonsin, där socialism återfinns i partibeteckning men ytterst sällan i hans politik.

De traditionella maktpartierna är hotade i Spanien. Därför kallas Iglesias för både naiv drömmare och ideologisk extremist. En kritik som han snitsigt avfärdar, som när han intervjuas av The Guardian:

– Vi vill ha ett hyggligare land. Ett land med offentlig service, ett land där ingen slängs ut från sitt hem, ett land med sjukhus och pensioner, ett land där du kan fylla frysen och köpa skolmaterial till dina barn. De enkla sakerna.