När en stor skandal för några år sedan briserade och avslöjade hur mycket pengar parlamentsledamöterna använt av offentliga medel för tvivelaktigt privat bruk, var Corbyn den som klarade sig bäst: Det enda han spenderat pengar på var en bläckpatron för tio pund.

Efter Labours katastrofval i juni avgick Ed Miliband och partiet letar nu efter en ny ordförande. Labours medlemmar ska rösta fram en ny ledare men till en början var intresset svalt för ordförandevalet. De kandidater som först steg fram, Yvette Cooper och Andy Burnham, är nästan omöjliga att intressera sig för. De saknar utstrålning och inte bara det: Politiskt längtar de snarast tillbaka till den gyllene tid då landet kallades Cool Britannia och Tony Blair framgångsrikt stakade ut den tredje vägen, som sades gå mellan socialism och kapitalism.

I själva verket innebar den blairistiska vägen att partiet sa tack och hej till stora delar av den brittiska arbetarklassen och förpassade miljoner till politisk likgiltighet – en likgiltighet som sedan exploderade i ett snabbt växande UKIP.

När så denne Jeremy Corbyn steg fram som kandidat hände något. Plötsligt blev det liv i Labours ledarval. Corbyn har profilerat sig som en vänsterman inom Labour och vänt sig mot den åtstramningspolitik som skapat enorma klassklyftor i det brittiska samhället. (När den nya Toryregeringen aviserat gigantiska nedskärningar har Labour knappt protesterat mot dem.) Corbyn motsatte sig kriget i Irak, har kämpat för Palestina och för kärnvapennedrustning.

Jeremy Corbyn väcker entusiasm, inte olikt det sätt varpå spanska Podemos väcker entusiasm. Han drar stora skaror på sina möten och många unga britter som tidigare känt sig hemlösa i politiken säger sig vara beredda att rösta på honom. Samtidigt väcker han panikkänslor bland etablerade labourpolitiker. Tony Blair menade nyligen att de som är beredda att rösta på Corbyn är i behov av en hjärttransplantation. Det är fascinerande att se vad som förs fram som det tunga argumentet mot Corbyn från partietablissemanget: Att han inte är möjlig som premiärminister. Med honom vid rodret döms Labour till en lång ökenvandring. Han är inte statsmannamässig. Argumentet mot Corbyn är således ett rent maktargument: Det är makten i sig partietablissemanget intresserar sig för.

Vad är europeisk socialdemokrati idag mest rädd för? Svar: Entusiasm från gräsrötter. Politik har reducerats till svala taktikanalyser. Det finns många förklaringar till att Labour förlorade det senaste valet men det finns en huvudförklaring till att europeisk socialdemokrati nästan överallt är på väg att förpassas till skuggorna och den lyder: socialdemokratin erbjuder inget ekonomiskt, socialt eller idépolitiskt alternativ till den marknadsliberala agendan.

När klassamhället överallt fördjupas vill de socialdemokratiska partiledningarna allt mindre tala om klass. Och när behovet av fördelningspolitik är större än vad det varit på trettio år hukar man i alla avgörande frågor och ansluter sig i allt väsentligt till de rådande åtstramningsdoktrinerna.

På sätt och vis framstår det som en gåta att europeisk socialdemokrati agerar på det här sättet när det är en så uppenbar förlorarstrategi. Gåtan får bara sin förklaring om man inser att dessa partier inte längre är sociala rörelser utan i första hand partiapparater – ja, ett slags äntringsstyrkor för att ta över politisk makt. Aktiva medlemmar eller populära politiker som Jeremy Corbyn blir då störande inslag under de militära operationerna. Vi hade det ju så bra! Varför kommer de nu och bråkar? Och den där entusiasmen? Fattar inte dessa Corbynanhängare att de är politiskt naiva?

Europeisk socialdemokrati kommer att vara en viktig aktör i politiken under överskådlig tid och det förblir avgörande att den kan pressas några snäpp till vänster. Men mycket litet tyder på att den längre kan vitaliseras inifrån. När rörelser mer än något annat räds entusiasm är det ett säkert tecken på att de är döende (även om jag vet att enbart entusiasm inte räcker långt). När Bernie Sanders i USA i det demokratiska primärvalet väcker hopp om att en annan agenda i alla fall är tänkbar skakar Hillary Clintonstaben föraktfullt på huvudet. Att han kallar sig demokratisk socialist ser de antagligen som ett smaklöst skämt. Och kom ihåg att det som skrämde borgerligheten och högra halvan av svensk socialdemokrati när Håkan Juholt dök upp var den entusiasm han inledningsvis väckte.

Jag vägrar leva i en politisk värld där entusiasm ses som något skämmigt. Men jag konstaterar också att det är just i den världen som europeisk socialdemokrati sakta men säkert förgiftar sig själv till döds.