Hur gick det till när tysk höger tog makten över Europa? För det är där vi är idag. De enda krafter som säger emot är vänsterpartier i Grekland och Spanien som föreslår en helt annan politik. Ingen socialdemokrati i EU står upp emot åtstramningsförstörelsen och inget miljöparti tar fajt mot Angela Merkels bromsande av ny utsläppspolitik eller trafikpolitik. Och ingen finansminister säger emot den tyske Wolfgang Schäuble når han på ett aggressivt och överlägset sätt hånar den demokratiskt valda nya grekiska regeringen och kräver underkastelse.

”Tiden för Grekland blir knapp”, säger han.

Det här tyska aggressiva sättet att diskutera ekonomi och politik är något nytt och visar att överlägsen ekonomisk styrka och makt inte är en bra medicin för enskilda länder. Det förstör känslan för proportioner och följs av propaganda om andra länders lathet för att motivera den egna politiken. Obehaglig propaganda som är ovärdig en demokrati som påstår sig ha lärt av den egna historien.

Det räcker kanske med att påpeka att nästan hela det ”stöd” som utbetalats till Grekland aldrig gått till landet utan till Nordeuropas bankers räddning (privata banklån har bytts till offentliga överstatliga fodringar på Grekland) för att förstå det absurda.

Tyskland driver en extrem ekonomisk politik som tvingas på övriga EU och där massarbetslöshet, minskad offentlig sektor och fortsatt sänkta skatter är grundmodellen för alla. Enda orsaken att Schäuble kunde acceptera ECB:s stora paket på 9 000 miljarder kronor till köp av EU-staternas obligationer (gratis nytryckta krediter) var att Mario Draghi, ordförande för ECB, förbjöds ge den till statlig expansion – eller till Grekland. Krediterna flyttar istället ut bankernas pengar från statliga lån till riskbenägen finansmarknad. Det vill säga börserna.

Tysk politik ökar spekulationsbubblan över Europa.

Men varför?

Amerikanska ekonomer som Paul Krugman sliter sitt hår. Åtstramningspolitiken över kontinenten skadar ju även tysk ekonomi. Ökad fattigdom i EU minskar tysk ekonomi. Visst, en svagare euro gynnar exporten men det är den ”inhemska” EU-ekonomin som är tyska företags allra största källa till vinst. Ändå dessa hot mot mindre stater som vill stimulera för medborgarna.

Så varför?

Det finns några möjliga förklaringar. En är att tyska banker är betydligt mer havererade än vad som erkänns. Den tyska ekonomin är lånedopad, bankerna i så fall konkursmässiga och det enda som kan rädda dem är fortsatt finansexpansion, det vill säga offentligt ”sparande” ska ge utrymme för mer privatisering och spekulation. Banker behöver växande ekonomi men när den inte finns gäller det istället att pumpa upp värderingar på tillgångar och hoppas att de inte får pyspunka.

Tysk extrem finanspolitik för EU skulle då vara motiverad för att rädda tyskt kapital från kollaps.

En annan är att tyskt ledarskap är livrädda för inflationsmonstret som åt upp landet på 1930-talet. Det är en populär men rätt larvig teori. Tyskland betalar inga jätteskulder som då och inflationen är världens minsta ekonomiska problem idag (deflation och minusränta är större problem).

En tredje vinkel är att granska vilket land i EU som stärkts maktpolitiskt av den fortsatta eviga krisen.

När euron var ny och staterna expansiva minskade skillnaderna kraftigt inom EU, fattiga stater blev medelrika och medelrika blev mer inflytelserika och motsatsen gäller lika självklart. Tysk ekonomi och kapital dominerar grannländerna alltmer, det är en slags dominans och imperialism inom unionen och varken italienskt eller franskt kapital kan bromsa. (Och Storbritannien har flyttat allt längre ut i Atlanten.) Tysk högers envetna söndringspolitik med ökade klyftor och skillnader både inom länder och mellan länder skulle alltså då kunna förklaras av vanlig enkel makthunger. Det finns siffror som tyder på det. tysk andel av euroländernas BNP har stigit från 26,5 till 29 procent efter krisen. Samma nivå som man hade före eurons expansionspolitik år 2000. Idag är det bara fyra små euroländer som har handelsöverskott mot Tyskland. Alla andra köper mer än de säljer.

Lustigt nog blir då en av de få politiska motkrafterna för små stater EU-byråkratin och EU-parlamentet, som ju åtminstone teoretiskt ska ta hänsyn till hela Europa, inte bara till tyskt näringslivs behov. Ja, det är en svag broms, men intressant att följa.

Tysk höger regerar landet med socialdemokratin som vägrat liera sig med de röda och gröna (trots att man har majoritet). Tysk höger tog den ekonomiska och politiska makten i Europa på något decennium utan att maktförändringen någonsin diskuterades.

Det stora sker ofta i små steg. Så vad kan man göra åt det?

Tyskhat är lika dumt som den tyska ledningens föraktfulla tal om ”lata greker”. Arbetslösa i Tyskland, löntagare och bostadslånetyngda familjer skulle även de tjäna på en ny europeisk politik, precis som fattiga i Spanien eller Grekland. Så politiskt är det viktigaste nu kanske att stödja de enda som vågar säga emot.

Utpressningen mot Grekland måste bli nästa sak Sveriges regering vågar ta upp internationellt. Ja, det kanske skadar affärsrelationerna även det.

Men demokrati är värd att tas på allvar.