Döden finns överallt i den del av Aleppo som inte kontrolleras av regimen, konstaterade Amnesty redan förra året. Tunnor med bensin och skrot som slungas ut från helikoptrar, mot skolor och sjukhus och moskéer och bostadshus och marknader. Kemiska stridsmedel. Konventionella granater. Klustervapen.
Bashar al-Assad är en renässansbegåvning vad gäller att hitta sätt att plåga sin egen befolkning. Men nu har Ryssland tagit förstörelsen – ja, mördandet – till en ny nivå. Över kvarter som inte längre ser ut som kvarter, utan har malts nedan under fem år av krig, släpps bomber som är konstruerade för att tränga djupt ned genom byggnader. Vad finns där? Aleppos hundratusentals civila, deras under-jordiska liv.
Ryssland menar att det inte alls handlar om terrorbombning, utan om att besegra de knappt 1 000 jihadister som fortsatt är kvar, och alla som då väljer att inte avlägsna sig från dem är legitima mål. Det är Vladimir Putins egenmäktiga rationalisering, där varje syrier som dödas måste vara terrorist eftersom Ryssland har bestämt att varje syrier som dödas är terrorist, även om det sedan är spädbarn som dras fram ur Aleppos rasmassor: dammiga, pressade, brutna, kvävda, brända, slitna itu.
I dag handlar nästan hela Dagens ETC om Aleppo och Syrien.
Du kommer att möta människor som – trots att döden redan vidrört dem – dokumenterar regimens övergrepp, försöker ge Aleppos barn skolgång och söker överlevare efter att bomberna fallit.
Du kommer att läsa om vårdpersonal som vet att de snart dör med sin stad, men att de kommer att rädda så många liv de kan tills den dagen kommer.
Prövningarna är ofattbara, modet ännu mer så.
Du kommer att se bilderna som visar Aleppos undergång.
Staden som kan vara raderad från kartan – med sina 250 000 invånare – när du och jag firar jul.
Slakthuset.
Vi som arbetar på Dagens ETC har producerat den här tidningen i tilltagande frustration. Jag önskar att vi kunde förmedla hopp, om så bara en skärva. Men det vore förskönande. Aleppo saknar hopp. Efter flyganfall kommer marktrupper. Där varje soldat delar sina regimers tillåtande analys, att alla som inte har flytt är att betrakta som terrorister eller åtminstone medlöpare.
Vladimir Putin repeterar sin metod från tjetjenska Groznyj.
Bashar al-Assad klamrar sig fast, även om konsekvensen av det – fängslande, torterande, mördande – är att befolkningen krympt till hälften.
Historiens värsta förbrytare tvingas sällan ta ansvar för sina handlingar. Nürnberg-rättegångarna var ett undantag. Det är tomma ord när exempelvis Storbritanniens utrikesminister Boris Johnson börjar tala om Internationella brottmålsdomstolen (ICC), som om någonsin Vladimir Putin eller Bashar al-Assad skulle ställas inför dess juridiska prövning. Ryssland erkänner den inte. Syrien erkänner den inte. Här har de sällskap av bland andra USA och Kina.
Nästa vecka faller dom mot kongolesiske krigsherren Jean-Pierre Bemba. Påfallande många av processerna har haft fokus just på den afrikanska kontinenten. Rik på övergrepp, fattig på stormakter.
Sannolikheten för att Putin skulle prövas för brott mot mänskligheten i Haag?
Lika låg som att George W. Bush skulle prövas för följderna av Irak-kriget.
Det vet alla berörda.
På engelska finns ett begrepp, impunity, det vill säga straffrihet. Radera en stad utan konsekvenser. Det är fullt möjligt. Särskilt när Förenta nationerna har regredierat till säkerhetsrådets interna konflikter, till de fasta medlemmarnas försvarande av egna intressen.
Det fantastiska är ju att detta fortsätter, att dessa satans mördare ska få hålla på. Så sa Olof Palme för 40 år sedan, efter att Francos regim avrättat unga baskiska nationalister.
Det är många som bär skuld till det som nu sker i Syrien: USA, Iran, Saudiarabien, Turkiet. Men ingen bär mer än Bashar al-Assad och Vladimir Putin. Utan deras brutalitet skulle Aleppo ha andra utsikter än kollektiv död, för det är vad som ligger i närtid: tusentals och åter tusentals döda, utspridda bland ruinerna av vad som nyligen var landets största stad. Fyra promille av kropparna kommer att ha tillhört rebeller. En acceptabel ekvation, menar Bashar al-Assad och Vladimir Putin.
Vad övertygar dem – speciellt Vladimir Putin, han förfogar över den militära slagstyrkan – om motsatsen?
Vad övertygar andra regeringar, som vår svenska, att solidaritet gentemot Aleppo just nu är viktigare än någonting annat? (Definitivt viktigare än fördriva dem som söker sin fristad här hos oss.)
15 februari 2003 demonstrerade runt om i världen tio miljoner människor mot kriget i Irak.
Det är så det måste börja.
Mördarnas ekvation är inte vår.
Aleppo ska inte dö.
